Skepplanda Pizzeria i Skepplanda

Leave a reply


Söndagen den 25 november skulle jag och min goda vän Love hälsa på våra goda vänner Marie och Johan för att bland annat gå husesyn i deras villa, fika och presenteras för deras dotter Signe. För ett par år sedan övergav Marie och Johan Göteborg och flyttade till en mycket oklar “ort” i Ale kommun. Jag lovade givetvis att hälsa på så tidigt som sommaren 2017. Vi bestämde också en tid som jag skulle komma på besök denna sommaren. Och sent i november kom jag alltså, i sällskap med Love, äntligen iväg. Love plockade upp mig på Hisingen och rattade, trots bakfylla och Dirty Dancing-relaterade sår över stora delar av ryggen, vant ut sin bil från Göteborg (vi åker inte kollektivt utanför Göteborgs kommungränser av väldigt luddiga principskäl) medan jag satte mig tillrätta i passagerarsätet, drack Monster Energy Mango Loco (sponsorskap mottages tacksamt) och förvarnade om att jag är en usel kartläsare (vi missade resans enda avfart). Det var en solig och klar vinterdag och vi roade oss kungligt i bilen med att, i bästa stadsboanda, föraktfullt håna lokala gårds-, väg- och hållplatsnamn som Slittorp, Rapenskår, Bålje, Ryk och Färdsle innan vi vid gott mot parkerade utanför Marie och Johans hus vid halv tre på eftermiddagen.

Vi gick husesyn (det var fint), blev presenterade för Signe (hon var trevlig), fikade (det var gott) och jag försökte även desperat söka kontakt med Maries och Johans katter (de var svårflörtade) innan det drog ihop sig till middagstid, och i och med kontexten kan säkert eventuella läsare gissa att den middagen kom att bestå av pizza. Marie hade innan mitt och Loves besök kommit med ett hett insider-pizza-tips gällande pizzan Bombay på pizzerian Skepplanda Pizzeria, som hon beskrev som sitt vuxna livs största pizzaupplevelse. Redan där var jag extremt nyfiken. Vidare hade Marie berättat att pizzan strukits från menyn i samband med ett förmodat ägarbyte men att den nya (?) ägaren likväl förklarat att det skulle gå bra att beställa en nummer 62 från den gamla menyn, och skulle personalen motsätta sig detta och påstå att de till exempel inte har de nödvändiga ingredienserna hemma skulle Marie helt sonika stå på sig och säga “jo” tills det att de gav med sig. Vid det här laget var jag så pass nyfiken att jag trodde att jag skulle dö, knall och fall.

På plats i sitt vardagsrum avslöjade hon vidare att en Bombay är en inbakad pizza innehållandes, förutom den sedvanliga tomatsåsen och osten, oxfilé (som vegetarianer som Marie har fullständig frihet att välja bort), mango chutney, banan, jordnötter och cayennepeppar. Det är förvisso en del tokiga ingredienser, och jag hade själv aldrig ätit en pizza med mango chutney på tidigare, men det som gjort detta till Maries vuxna livs största pizzaupplevelse var att första gången hon åt den låg det en hel, oskivad, banan i pizzan. Om jag beställt en inbakad pizza, skurit i den och upptäckt att någon lagt en hel banan där hade jag gissningsvis dött av chocken, knall och fall. De följande gångerna som hon beställt en Bombay hade bananen varit skivad men hela incidenten ledde givetvis till att en form av spänning kom att omge pizzan, där det alltid finns en osäkerhet kring huruvida det kommer att finnas en hel banan därinne eller inte.


Efter att Signe somnat och vaknat några gånger var det dags för oss att bege oss in till Ale kommuns metropol, det vill säga Skepplanda, och besöka byns enda kommersiella verksamhet. Love kämpade med att följa efter Marie och Johans bils baklyktor på de becksvarta landsvägarna och efter en stund lystes horisonten upp av Skepplandas två elektriska lampor. Den ena lampan visade sig tillhöra Skepplandas busshållplats, där hälften av byns ungdomar stod och hängde i stora svarta täckjackor, och den andra visade sig tillhöra Skepplanda pizzeria, där den andra hälften av byns ungdomar visade stå och hänga i stora svarta täckjackor. När vi väl parkerat, klivit in och efter ett enormt velande valt ett bord gick Marie fram till disken och frågade försiktigt om det skulle kunna gå för sig att få beställa en nummer 62 från den gamla menyn. Pizzabagaren såg förvirrad ut och slängde en osäker blick över axeln mot en kollega. Kollegan gav Marie en lugnande nick och sa något på ett språk som jag inte bemästrar till pizzabagaren som tog emot våra beställningar och sedan var vi på banan igen. Marie avbeställde oxfilén på sin Bombay och beställde vidare en Funghi med bearnaisesås, då hon och Johan skulle äta hälften var av dessa pizzor. Min journalistiska bakgrund tvingade mig givetvis att också beställa en Bombay. Love, som förvisso själv också har gett sig i kast med journalistiken vid ett flertal tillfällen, var mer styrd av sin bakgrund som en svenne som låtit frasen ”med kebabsås” följa varenda pizzabeställning han någonsin gjort och beställde således en Funghi med kebabsås.

Medan vi satt och väntade på våra pizzor blev det allt mer tydligt att något form av drama utspelade sig mellan pizzerian och de tidigare nämnda ungdomarna. I och med att det inte existerar någonting överhuvudtaget i Skepplanda verkade pizzerian ha börjat agera fritidsgård åt byns ungdomar, vilket såklart är positivt. Ungdomarna ockuperade ett bord längst in i lokalen och gick om vartannat ut ur pizzerian, in i pizzerian och klev till och med in bakom disken för att prata med pizzabagarna. Detta verkade vara fullt normalt och jag kände, som utböling, inte det minsta ansvar att reda ut situationen, även om jag givetvis var nyfiken på vad som egentligen försiggick.


Efter en liten stund bars våra pizzor ut och jag satte med en darrande hand kniven mot min Bombay. Min kulinariska sida drog en lättnadens suck medan min effektsökande sida stönade av besvikelse. Bananen var skivad. Detta gynnade givetvis pizzan men det gynnade verkligen inte det här blogginlägget. Hur som haver, min Bombay var väldigt god men min preferens är, som jag redan klargjort, i regel utbakade pizzor. Detta var dock en kvalitativ inbakad pizza och jag blev absolut imponerad av hur väl mango chutneyn fungerade i sammanhanget, speciellt i kombination med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt (på allvar)). Återstoden av sällskapet var också väldigt nöjda med maten. Johan lät Signe smaka en klick bearnaisesås varpå hon blev illröd i ansiktet och såg ut som hon fått en psykos av belåtenhet, och jag är i skrivandets stund fortfarande nästan helt säker på att detta inte var en allergisk reaktion. Love höll sin sedvanliga utläggning om vikten av en stabil pizzabotten och höll symboliskt upp en slice för att visa att Skepplanda Pizzerias Funghi absolut höll måttet.

Mitt under vår måltid hände dock det som i regel brukar betyda att det är dags att lämna lokalen och att någon kommer att få en avsevärt försämrad ekonomi inom det närmsta, då två poliser stegade in. De gick fram till disken och växlade några ord med samma pizzabagare som tidigare gett Marie den lugnande nicken. Nu var det aningen lättare att pussla ihop bitarna beträffande vad som egentligen hade hänt och vad det var som pågick med de lokala ungdomarna. Tydligen hade några ynglingar tagit en springnota varpå polisen tillkallats. Under den tid som det tog för polisen att dyka upp hade dock återstoden av ungdomarna försäkrat pizzabagaren om att de visste vilka det var som inte hade betalat, att detta skulle hanteras internt och att alla i slutändan garanterat skulle göra rätt för sig. Detta räckte för att pizzabagaren inte längre skulle känna något behov av polisnärvaro och han förklarade helt enkelt att situation som uppstått hade löst sig själv varpå poliserna tackade för sig och illa kvickt flydde från Skepplanda. Detta är, i min mening, en beundransvärd inställning hos pizzabagaren.


När hela polisdramat hade lugnat sig hade jag nått fram till sista tuggan på min Bombay. Om man är otaktiskt och äter en inbakad pizza från ände till ände kommer man till ett väldigt antiklimaktiskt slut, som fungerar som en motpol till första tuggan då man förväntansfullt skär av och äter en bit som bara består av bröd, medan man hoppfullt längtar efter att komma in till fyllningen. Den första tuggan kan då liknas vid den brödkorg som man åpet sätter i sig medan man väntar på sin mat på en restaurang, fast i det här fallet är brödkorgen väldigt liten och ingår i huvudrätten. Om man är otaktisk kommer sista tuggan också att enbart bestå av bröd, men vid det här laget är man inte förväntansfull utan bara mätt. Det känns som att kyparen kommer och ställer fram brödkorgen samtidigt som hen kommer med notan, vilket vore exceptionellt enfaldigt. Jag var givetvis otaktisk och min sista tugga kom att bestå av en bit degigt bröd och en bit varm banan. Jag är vuxen och vill inte äta degigt bröd och varm banan, och i efterhand vet jag faktiskt inte varför jag inte bara lämnade min sista tugga orörd på tallriken. Ett bättre tillvägagångssätt vid inmundigandet av inbakade pizzor skulle vara att äta bägge ändarna först, för att dels förstärka brödkorgseffekten och dels försäkra sig om att den sista tuggan åtminstone kommer att innehålla tomatsås och lite ost. Att vara efterklok vinner jag ingenting på, utan jag får vackert konstatera att Bombay var en mycket god pizza som jag retroaktivt ändå kanske hade föredragit platt. Men att jag beställer en inbakad pizza när det inte är min preferens kan jag verkligen inte beskylla Skepplanda Pizzeria för.


Positivt: Gott! Trevlig personal! Slapp inställning till pizzor som egentligen inte finns på menyn längre! Fuck snuten!
Negativt: Lite väl tråkig lysrörsbelysning. Vad är en Skepplanda för något?

Santa Pizzeria på Toredalsgatan

Leave a reply


Måndagen den 23 juli funderade jag och min livspartner tillika mitt romantiska intresse i livet, Renata, över hur vi skulle ta oss an dagen. Vi bestämde oss slutligen för att vi skulle vara nyttiga, hurtiga, käcka, klämmiga, spänstiga, raska och flinka och bege oss till Svartedalens natur- och friluftsområde (spoiler: vi avvek från stigen i tre minuter och gick vilse i en timma där både min rädsla över att vara svettig i en skog medan löv, barr och grenar hamnar innanför ens tröja och Renatas grodfobi sattes på prov) men dessförinnan var vi tvungna att äta något. Klockan närmade sig tre på eftermiddagen och vi hade ännu inte ätit frukost. Ska det vandras i skogen i högsommarvärme måste givetvis samtliga deltagare vara utvilade, fräscha och framförallt mätta så jag och Renata bestämde oss naturligtvis för att äta pizza, som självklart är den bästa före-vandrings-maten (jag rekommenderar alla som inte redan har provat att äta en hel pizza och sedan omedelbart ge sig ut och traska långväga i gassande sol och trettio graders värme), innan vi styrde kosan mot Svartedalen.

En tid innan denna episod utspelar sig hade vi erhållit ett tips om att Santa Pizzeria på Toredalsgatan skulle servera pizza av yttersta kvalitet, och vi ansåg detta vara ett gyllene tillfälle att undersöka sanningshalten i detta. Vi klädde oss i våra bästa promenadkläder och körde i rask takt mot Tolered, som låg cirka fem minuter från vår utgångspunkt i Kvillebäcken på Hisingen, där vi parkerade utanför den villa som inhyser Santa Pizzeria. Redan i mitt inlägg om Mamma Rosa uttryckte jag min fascination beträffande pizzerior belägna i villor, och även om att kliva in på Santa Pizzeria inte gav samma känsla som kliva in på Mamma Rosa, där det nästan kändes som att kliva in i någons vardagsrum, så var jag absolut uppspelt över det faktum att pizzerian ändå låg i en villa. När vi parkerade på uppfarten gissar jag, även om jag inte minns helt säkert då jag skriver detta cirka tre månader efter att själva händelsen ägde rum, att jag var helt spattig av förtjusning.

Pizzabagaren var en pratglad och skojfrisk herre som var på ett upplyftande gott humör. Han var dock bättre på att prata än vad jag var på att höra vad han faktiskt sa. Detta ledde till att jag föll tillbaka på att nicka och le, vilket är ett grepp jag är väldigt välbekant med i sociala sammanhang. Mina hörseltillkortakommande till trots gav han ett mycket gott intryck och vi kände oss med ens varmt välkomna på restaurangen. Efter att ha synat menyn och botaniserat bland de cirka 50 pizzorna som vi stod att välja emellan bestämde sig Renata för en klassisk Capricciosa medan jag kände mig aningen mer djärv och beställde en Carnevale, som innehöll köttfärs, bacon, kebabkött, lök, jalapeños och stark sås. Efter att vi beställt frågade vi om det gick bra att äta på uteserveringen, som bestod av ett litet runt bord ställt på gräsmattan i trädgården framför pizzerian. Bagaren tyckte det lät som en utmärkt idé och sprang själv ut först för att torka av bordet åt oss. Vi blev mycket väl omhändertagna.


Det var väldigt angenämt att sitta i en trädgård på Toredalsgatan en varm sommardag. Den idylliska och pittoreska känslan förstärktes ytterligare av vetskapen om att det vankades pizza. När våra pizzor sedermera blev utburna och vi började äta förstärktes alla positiva attityder gentemot Santa Pizzeria som vi redan hade, eftersom det var utsökt. Och utan att tala illa om pizzerior som inte ligger i villor vill jag ändå återigen poängtera vilken målerisk känsla det är att sitta i en villaträdgård, på en glest trafikerad gata, omgiven av andra villor och inmundiga pizza. Om andra pizzerior ens har uteserveringar vetter de nio av tio gånger mot tråkiga gråmulna torg, fotgängarfyllda esplanader eller tätt trafikerade huvudleder. Så var icke fallet här, miljön och maten skapade i kombination en genomgående näst intill fantastisk upplevelse. Vore jag tvungen att klaga på något skulle jag säga att det den 23 juli 2018 kanske faktiskt inte hade skadat om det hade varit aningen svalare, men hur jag än vinklar och vrider och vänder har jag svårt att beskylla Santa Pizzeria för just det, men jag kan inte heller utesluta möjligheten att pizzerian var inblandad i detta.

Positivt: Jättegott! Trevlig pizzabagare! Pizza i trädgården!
Negativt: Lite varmt ute.

Pizzeria Pomodoro på Bjurslätts torg

Leave a reply


Tisdagen den 22 maj skulle min goda vän John flytta från Kyrkbyn till Bjurslätt. Goda vänner som flyttar leder allt som oftast till att en måste bära saker, och i och med att denna flytt var förlagd till en tisdag runt lunchtid var jag den enda som kunde hjälpa till då merparten av mina andra goda vänner har jobb som de går till dagligen. Detta stressade inte John nämnvärt som egentligen inte ens var särskilt angelägen om att jag skulle hjälpa till heller, men då jag sökte alla möjliga ursäkter till att prokrastinera arbetet med min masteruppsats (som i skrivandets stund fortfarande inte är närapå färdig) insisterade jag på att bidra med min ringa bärkraft när hans bohag skulle ambulera. I och med att detta var runt lunchtid var vi dock tvungna att äta lunch först. Det är givetvis svårt att bära saker om man inte först fyller magen till bristningsgränsen med deg och ost. Efter att John hämtat upp mig och vi lämnat av några flyttlådor i hans nya lägenhet i Bjurslätt hamnade vi därför på Bjurslätts torg, och på Pizzeria Pomodoro.

Eventuellt var det inte bara det faktum att John skulle flytta till Bjurslätt som styrde oss mot Pizzeria Pomodoro, nostalgi kan också ha haft en påverkan på vårt val av lunchrestaurang. John berättade nämligen att han i sin barndom ätit sitt livs andra pizza på just Pizzeria Pomodoro. Han var osäker på om den första pizzan han någonsin åt var en hemmalagad historia eller om den inmundigats på en annan pizzeria, men han var säker på att han gillade den. Detta hade föranlett att han var väldigt nervös inför sin andra pizza i livet då han omöjligt trodde att den skulle kunna mäta sig den första, och den kulinariska fullträff som den hade inneburit. Hans livs första pizza hade varit garnerad med skinka och champinjoner och han trodde inte att det var något som bagarna på Pomodoro skulle kunna ordna (det finns en möjlighet att pizzerian på Bjurslätts torg hade ett annat namn för 20-25 år sedan, när denna anekdot utspelar sig, men för enkelhetens skull kommer jag att referera till pizzerian som just Pomodoro oavsett vilken tidsperiod jag har trasslat in mig i), men det kunde de och den unge Johns lycka var följaktligen gjord för andra gången i livet.

För att fira att John hittat tillbaka till den pizzerian där han lärde sig att Capricciosa är en vanligt förekommande variant av maträtten beställde vi varsin sådan av en av de två, något surmulna, pizzabagarna som var i tjänst. Den som vi beställde av var, trots sin fåordighet och sitt stenansikte, kanske inte jättesurmulen då han efter att John beställt en Capricciosa och två burkar läsk (John är tydligen väldigt törstig av sig), vilket landade på 101 kronor, rundade av nedåt och gav John en hundralapp i växel på den tvåhundralapp som John nyss hade gett honom. Han kunde lika gärna ha fått tillbaka en femtiolapp, en tjugolapp, en tiokrona, tre femkronor, en tvåkrona och två enkronor i växel. Det, om något, är bra service. Inget leende i världen är värt mer än känslan av jämna pengar i plånboken.


Efter att vi hade beställt slog vi oss ner på den spatiösa uteserveringen och roade oss med att iaktta vår omgivning. Höjdpunkten kom i en ganska bitig man med rakat huvud och halstatueringar, som såg ut att vara väl över trettiostrecket, som åkte runt i cirklar på en mini-quadbike, till synes för att imponera på en kvinna som satt på en parkbänk i mitten av de cirklar han åkte runt i. Jag spenderar inte mer tid än nödvändigt på Bjurslätts torg så jag vet inte riktigt hur spelreglerna ser ut där men att åka runt i cirklar på en mini-quadbike verkade fungera bra för honom, så det är eventuellt ett hett tips för andra som är nyinflyttade i Bjurslätt och inte riktigt vet hur de ska närma sig nya människor.

Våra pizzor bars så småningom ut, och vi åt med god aptit. Det finns egentligen inte mycket mer att säga i det här fallet. Pizzorna var smakliga, det var Capricciosa, det var standard. Det tål däremot att sägas att skinkan på våra två pizzor inte hade den härliga grisrosa färgen man hoppas att skinka ska ha, utan snarare var grå-rosa. Gråsa, som jag brukar säga. Detta påverkar såklart inte smaken, men man smakar ju med ögonen först, som jag brukar säga. Jag reagerade även på att bägge pizzabagarna tog en cigarettpaus samtidigt under tiden som jag och John åt, varpå den ene satte sig på uteserveringen och den andre runt hörnet. Varför röker de inte tillsammans? Hatar de varandra? Skulle Pizzeria Pomodoro bara lösa sammanhållningen inom personalstyrkan och stila till skinkfärgen så skulle det med stor sannolikhet vara Bjurslätt torgs tveklöst bästa pizzeria!

Positivt: Gott! Liberal inställning till växel!
Negativt: Gråsa skinka.

Pizzabutik Italia i Kålltorp (Calzonespecial)

Leave a reply


Lördagen den den 7 april satt jag och mina goda vänner Robert, Stacey och Björn på kvarterskrogen Kvilles Pastahouse och drack den sena kvällsölen när samtalet osökt gled in på pizza, som samtal ofta tenderar att göra. Därifrån tog dock samtalet en mer oväntad vändning och vi började prata om inbakad pizza. Jag proklamerade högfärdigt att jag minsann ätit en Calzone på en annan krog i Kville, nämligen den lustigt namngivna Mr. Tomato, några veckor tidigare och därmed nu var något av en auktoritet inom området. Jag berättade för sällskapet att den Calzonen inte var jätterolig, och även om den inte ledde till ren besvikelse var den aningen för sölig för min smak. Mitt i min utläggning om varför traditionella, platta, utbakade pizzor är överlägsna basunerade Björn ut att den bästa Calzonen i Göteborg finns på Pizzabutik Italia i Kålltorp. I och med att Björn bor i Kålltorp blev jag med ens mycket misstänksam. Kunde det verkligen slumpa sig så att den godaste Calzonen i hela Göteborg skulle finnas på den pizzeria som råkar vara den som är närmast belägen Björns hem? Intresset växte ordentligt runt bordet, i synnerhet då vissa i sällskapet inte hade någon erfarenhet av inbakad pizza alls, och vi bestämde oss för att bege oss till Kålltorp följande vecka för att gå till botten med det hela.

Innan jag går vidare i historien och berättar om hur vi sedermera åt pizza vill jag klargöra att jag själv är uppvuxen i Kålltorp, och att Pizzabutik Italia var min go-to-pizzeria under merparten av min barndom och uppväxt. Jag går i god för Pizzabutik Italia till etthundra procent (ride or die), och eftersom jag har skrivit ett tiotal blogginlägg om olika pizzerior kan det lugnt sägas att jag har auktoritet att utse deras Kebabmexicana till den absolut godaste kebabpizzan i Sverige trots att det var några år sedan jag åt den senast. Innan denna, senaste, pizzaexkursionen hade jag dock aldrig ätit deras Calzone.

Efter bara en ombokning möttes alltså jag, Robert, Stacey och Björn utanför pizzerian i fråga onsdagen den 11 april. När vi klev in blev det med ens påtagligt att pizzabagaren var en väldigt munter och mycket trevlig herre och det uppstod en härlig stämning när jag, Stacey och Björn alla beställde varsin Calzone efter varandra. Robert stod och velade bland de åtta inbakade pizzorna det fanns att välja mellan innan han till slut bestämde sig för en Ciao ciao utan oxfilé, vilket i förlängning innebär att den var fylld med champinjoner, lök och vitlök, utöver osten och tomatsåsen. Vi drog oss ut mot den angenäma uteserveringen, komplett med vindskydd, medan bagaren bad oss säga till ifall vi frös, det fanns nämligen filtar att tillgå för den lite kylige gästen. För mig blev detta årets första uteservering och efter det kan jag konstatera att om Pizzabutik Italia haft ett utskänkningstillstånd hade jag spenderat avsevärt mycket mer tid i Kålltorp.

– Än så länge har jag bara ätit bröd. Det var gott, sa Stacey efter sin första tugga kort efter det att våra pizzor blivit utburna och placerade framför oss. Det utlåtandet sätter också fingret på vad som kan vara problematiskt med inbakade pizzor. De första tuggorna består i regel bara av bröd, och när man når in till fyllningen brukar rinnigt tomatvatten läcka ut på talriken där det sugs upp av pizzabottnen som sedermera blir helt soggig och tråkig. När man når in till den eventuella skinkan brukar den, då den inte fått någon stekyta efter att döljts i ett deghölje under sin tid i ugnen, vara lite gråblek och tråkig. En Calzone har få ingredienser att dölja sig bakom och därmed måste de få ingredienserna som ingår i pizzan vara av yttersta kvalitet. Här lyckades Pizzabutik Italia leverera rent inbakat guld.

Brödet i pizzan var jättegott och väldigt smakrikt. Detsamma kan sägas om tomatsåsen, som dessutom hade en väldigt gynnsam konsistens. Vi förskonades alla från det tidigare nämnda tomatvattnet som brukar läcka ut, söla ner och förstöra hela måltiden. Tomatsåsen var här tjock och krämig (ursäkta användandet av ordet ”krämig”, men jag är väldigt uppspelt över pizzakvaliteten) i konsistensen. Då den inte hade skurit sig i ugnen hade inget tomatvatten uppstått, och därmed kunde det inte heller rinna ut överallt. Efter att jag ätit upp min Calzone var min talrik i princip fortfarande nydiskad, sånär som på lite oregano.

Vi avnjöt våra pizzor tillsammans med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt), förutom Stacey som gissningsvis ville spoliera mina loja försök till att bli en fullfjädrad Spritesponsrad influencer. Oavsett hur upprörd jag måhända, i skrivandets stund, är över detta är jag ändock än mer imponerad över att Björn mycket väl kan ha varit den första person som inte överdrev när han konstaterade att den bästa versionen av någonting som är väldigt lättillgängligt (varför inte slå till på att exemplifiera med till exempel en Calzone) råkar finnas väldigt nära där han själv bor. Pizzabutik Italia, och i förlängning även Björn (som jag tycker förtjänar en del av äran) har räddat Calzonens, hos mig, fläckiga rykte. Hurra.

Positivt: Stans godaste Calzone! Jättetrevlig personal! Allt!
Negativt: INGENTING!!

Astor Pizza på Vesterbrogade (Köpenhamnsspecial 2)

Leave a reply


Min goda vän Robin fyllde 30 i januari i år. Som en form av födelsedagspresent la jag och mina andra goda vänner Robert, Love, Sebastian och Victor ihop en summa pengar som vi köpte en weekendresa till honom för. Som om inte det vore nog följde vi även med själva, när det väl bar av till det exotiska resmålet Danmark under påskhelgen. På långfredagen anlände vi på Københavns Hovedbanegård runt klockan 14 och tog oss till vårt hostel. Vi var alla väldigt hungriga och så fort vi lyckats checka in råkade vi förirra oss i vad som måste ha varit Köpenhamns restaurangfria distrikt. När vi lyckats ta oss ut därifrån efter vad som kändes som en evighet tog vi okritiskt den första restaurangen vi hittade, som råkade vara en mycket angenäm italiensk krog belägen någonstans i Danmarks huvudstad; Köpenhamn. Där åt fyra personer i vårt sällskap varsin väldigt uppskattad napolitansk pizza. Jag sållade mig dock, förvånansvärt nog, till den andra delen av sällskapet som istället åt Pasta alla carbonara (vad händer Robin?!). Pastan var utsökt men Robert, Love, Sebastian och Victor var alla eniga om att pizzan var näst intill fantastisk. Med blicken stadigt fäst i backspegeln inser jag att jag med största sannolikhet gick miste om en väldigt positiv pizzaupplevelse. Den pizzaupplevelse jag istället ådrog mig var, om än inte uteslutande negativ, långt ifrån lika romantisk.

Så peppiga, nyfikna och hungriga på livet som vi var när vi anlände till Köpenhamn på långfredagen kändes både avlägset och overkligt när vi alla vaknade till liv på påskaftonens morgon. Vårt rum var sig inte likt, våra ögonvitor var inte längre i originalfärg, våra kläder var inte vikta och upphängda, vårt toalettlock var inte längre inte brutet i två delar. Detta till trots fixade vi (självklart) hygienen men eftersom det bara fanns en dusch i vårt rum var vi inte alla helt synkroniserade i detta. Det föll sig således som så att Robert, Sebastian och Victor gav sig ut på jakt efter frukost utan mig, Love och Robin. Jag och Love turades om att duscha och borsta tänderna och varvade detta med att försöka tvinga Robin ur sängen eftersom han fortfarande knappt var kontaktbar. Efter det att han låtit oss förstå att han inte tänkte gå upp ännu köpte Love en bagel och en Coca-Cola (sponsorskap mottages tacksamt) till Robin i lobbyn, som vi sedan lämnade bredvid honom i hans säng innan vi gav oss ut i staden igen.

Disorienterade och fortfarande väldigt yrvakna sökte sig våra blickar efter ord som vi kunde förstå och så fort vi såg ordet pizza gick vi instinktivt i den riktningen. På så vis hamnade vi på Astor Pizza, en restaurang belägen på Vesterbrogade som nischat in sig till att bara (?) servera deep dish panpizza. Något som vittnar om det dåliga skick jag befann mig i är att jag glömde av att ta ett externt foto på Astor (vi är absolut på förnamnsbasis), vilket är en av de tre saker jag behöver komma ihåg att göra när jag äter pizza med intentionen att blogga om det. Vi blev, på danska, visade till ett bord i den i stort sett helt tomma restaurangen och räckta varsin meny av en, av någon anledning, mycket stressad herre. Lokalen var fruktansvärt tråkig men väggarna bestod i stort sett bara av enorma fönster, vilket var bra då dagsljus är behövligt för det själsliga välmåendet på morgnar som denna. Vi synade våra menyer vilket med vår ovana av panpizza och vår allmänna förvirring visade sig vara något av en utmaning. Jag bestämde mig tillslut för en Empire State med mozzarella, peperoni, röd paprika och champinjoner och Love bestämde sig för att ta vad som helst och avbeställa köttet eftersom det inte fanns ett enda vegetariskt alternativ.

När den stressade herren återvände, med anteckningsblocket i högsta hugg, och vi började beställa gav han oss en lika delar fördömande som förvånad blick. Sedan undrade han, på danska, varför vi inte bara tog buffén. Då såg vi oss omkring i lokalen och insåg att vi satt cirka två meter ifrån en panpizzabuffé. Lika förvånad som den stressade herren såg ut att vara blev jag själv över att han hade gett oss menyer och återvänt med ett anteckningsblock när han inte hade intentionen att servera oss något annat än en hänvisning till buffén oavsett. Efter att ha försäkrat oss om att det fanns vegetariska alternativ i buffén så att inte Love skulle svälta (den stressade herren visade Love en halv plåt Margherita som, för att förtydliga, alltså delade plåt med en halv ickevegetarisk pizza), beställt varsin öl och svarat ja när den stressade herren frågade om vi ville ha stora öl tog vi oss an buffén.

Det ska sägas att jag inte är ett stort fan av bufféer, jag föredrar i regel alltid att beställa en rätt från menyn snarare än att äta en illa sammansatt blandning av olika maträtter. Om det prompt ska ätas buffé är dock en pizzabuffé den mest hanterbara varianten. Love började rätt och slätt med det enda han kunde äta i buffén och plockade åt sig ett par bitar Margherita, och jag själv tog några pizzabitar som jag inte har något som helst minne av. Pizzan överskuggades nämligen ordentligt av våra öl som hade dykt upp på vårt bord. När vi tackade ja till stora öl var vi i första hand måna om att undvika larviga trettiotrecentilitersglas, men det visade sig att en stor öl på Astor innebar en liter öl serverad i en löjligt stor sejdel. Vi kände oss som en blandning av ett sportigt grabbgäng på afterski och Sagan om ringen-lajvare. Mängden öl var oerhört dekadent i och med att detta var vår frukost, men det var också väsentligt för vår återhämtning, vilket även pizzan var.

– Den smakar som en Billys, observerade Love korrekt. Vid det här laget hade det vegetariska utbudet utökats med en pizza garnerad med ärtor och majs, vilket givetvis är alla vegetarianers favoritpizzaingredienser. Jag själv hade upptäckt en plåt med Hawaii som jag glupskt roffat åt mig av och det stämde mycket väl att det smakade som Billys panpizza. Det är inte nödvändigtvis något negativt, Billys har utgjort mången bakfyllefrukost och räddat många tuffa morgnar (sponsorskap mottages tacksamt), men rent pizzakulinariskt är det inte den mest upplyftande vägen att välja. Alla olika pizzavarianter jag åt av smakade i stort identiskt, och fastän de på intet sätt var oaptitliga kändes de inte heller särskilt inspirerade. Bufféproblemet gjorde sig påmint i och med att osten, som helst ska vara smält, koagulerade till ett gummiaktigt täcke när pizzorna stod och väntade under sina värmelampor. I vårt skick var vi dock inte kräsna, och ju mer fett, salt och öl vi fick i oss, desto mänskligare kände vi oss.

När vi ätit oss mätta och satt och målmedvetet smuttade på våra sejdlar dök Robert, Sebastian och Victor upp. De hade, under sin frukostjakt, hamnat på ett brunchställe och betalat 195 danska kronor för en, enligt dem, ganska äcklig brunch. Med min utsökta slutledningsförmåga deducerade jag att Love och jag trots allt dragit det längsta frukoststrået denna påskaftonsmorgon. När vi druckit upp våra öl (Robert lyckades med konststycket att köpa en enlitersöl cirka 45 minuter efter det att jag och Love beställt våra öl, men ändå dricka upp sin först) gick jag för att göra rätt för mig. Jag stod vid disken ett bra tag innan den stressade herren materialiserade sig och raskt tog betalt för både mig och Love utan att ens fråga om vi ville betala separat. Jag minns inte vad det kostade, men jag minns att Love reagerade väldigt starkt när jag kollade mitt konto och bad honom swisha mig halva beloppet vid ett senare tillfälle. Efter transaktionen bökade jag på mig min jacka och vi vandrade ut i staden igen, och in i ett oändligt töcken.

Positivt: Låg nära vårt hostel. Serverade pizza. Tramsigt stora öl.
Negativt: Buffé. Till synes omotiverat stressad personal. Eventuellt dyrt.

Halvt om halvt lyckad krogrunda i Majorna

Leave a reply

Förord
Krogrundan som nedan refereras ägde rum närapå ett halvår innan det att den här
texten slutförfattades. Mitt minne var svajigt redan dagen efter krogrundan så en hel del detaljer och dylikt i texten kanske inte stämmer till 100 procent. Å andra sidan kanske de gör det.

Prolog
På midsommardagens morgon vaknade jag, fortfarande påtagligt berusad sedan gårdagen, och blev mycket förvånad när jag upptäckte en samling blodfläckar i min säng. Detta gav mig rejält med huvudbry tills det att jag gick in i badrummet och undersökte min kropp i spegeln. Då såg jag att jag hade två rejäla, blodiga och öppna skrapsår på ryggen. Först då lyckades jag dra mig till minnes att när jag kommit hem på midsommaraftonsnatten hade jag haft ambitionen att ta av mig mina byxor. Detta resulterade i att jag tappade balansen och sedan tumlade rätt över en stol och in i min stereobänk och tydligen slog upp stora sår i ryggen. Alkoholen hade uppenbarligen fungerat som både smärtlindring och som minnesdämpning då jag glömde av att det hade hänt så fort jag lyckats resa mig efter fallet. Det höll inte att stå och älta detta då jag hade annat på agendan för midsommardagen eftersom jag nämligen skulle jobba. Trött som jag var tog jag mig ändå till Hjalmar Brantingsplatsen och tog bussen och stämplade in på jobbet lagom till klockan tio då mitt pass började. Där förblev jag fram till och med kvart över sex medan min kropp långsamt vände sig emot mig i protest mot hur illa jag kontinuerligt behandlar den.

Min enda ljusglimt i tillvaron under dagen var sms från min goda vän, och tillika inspirationskälla, Love. Han var märkbart ledig och jamsade på om en flaska ouzo som han hade fått av sin mamma och om att bli ”helt fucked up”. Till slut presenterade han sin slutgiltiga plan för kvällen som han hade utformat tillsammans med sin goda vän Tess (sedan jag började skriva den här texten är goda vänner inte längre en korrekt beskrivning av deras relation). Planen innebar en krogrunda i Majorna där ambitionen var att ”klippa alla krogar från Tullen till Bengans”. Detta lät som balsam för själen för mig och jag meddelade att jag skulle ansluta så fort jag kunde sedan jag slutat jobba. Jag skyndade mig hem och tog en snabb dusch, åt en skål flingor (Kellog’s Special K, sponsorskap mottages tacksamt) och påbörjade min resa från Hisingen till Majorna.

Ölstugan Tullen Majorna
Den första anhalten var Ölstugan Tullen Majorna som ligger precis vid Mariaplan. Där satt Love och Tess i sällskap med Therese och Sandra och inmundigade öl, cider och kaffe om vartannat. Jag köpte en stor stark och slog mig ner vid deras bord. Vi var ett ganska trasigt, omplåstrat och uppskrapat anhang. Kroppar hade blåmärken och blodblåsor och mobilskärmar var inte längre i nyskick. En krogrunda var alltså väldigt behövlig och det får sägas att Ölstugan Tullen är en ganska bra utgångspunkt för en krogrunda, i synnerhet om krogrundan sker på midsommardagen då man är bakfull redan innan krogrundan har börjat. I en ganska karaktärslös miljö kan man ta de första återställande ölen och balansera sig själv någorlunda innan man ger sig på de lite mer emotionellt krävande krogarna som finns i Majorna. På Ölstugan Tullen finns det inte mycket att störa sig på men inte särskilt mycket att glädja sig åt heller, det bara är. Krogkedjan får ses som något av en trotjänare, om inte annat så tack vare dess tillgänglighet.

Medan jag backade upp min första stora stark med en gallopp lät min goda vän Stacey meddela att hon och Robert skulle dyka upp en sväng, om än i bil. Väl medveten om att deras val att ta bilen innebar att de inte skulle bli långvariga gladdes jag ändock åt deras stundande, ögonblickliga sällskap. När våra drycker var slut gav vi upp på Ölstugan Tullen. I och med att jag anlände senare än de andra i sällskap spenderade jag inte mycket tid där men det kändes likväl skönt att avlägsna sig därifrån då jag nu hade klarat av startsträckan av min återhämtning för kvällen och tillika startsträckan av mitt slutgiltiga förfall.

Betyg: 3/5
Stor stark: 39 kronor
Klientel: Mestadels amatörer, några proffs

Silverkällan
Nästa utsedda anhalt innebar att krogrundan drog igång på allvar då vi, efter att ha mött upp Stacey och Robert utanför Tullen, vandrade nerför Älvsborgsgatan mot Silverkällan. Silverkällan hade ingen av oss i sällskapet, såvitt jag vet, besökt tidigare så stämningen inom gruppen var spänd och förväntansfull då Silverkällan är tämligen mytomspunnen. Gästerna på krogen föreföll vara uteslutande stammisar så när vi svassade in som ett minst sagt skönt gäng erfor vi den filmiska känslan som infinner sig när man kliver in på en krog som en utböling varpå alla andra i lokalen tystnar och tittar på en. Vi navigerade oss genom den lilla lokalen fram till den lilla bardisken där en kvinna som tidigare stått och slått på en gitarr frågade Love om han ville hålla gitarren eftersom Love såg så ”rockig” ut. Love avböjde artigt och vi ställde oss istället att vänta på att få beställa. Detta visade sig dröja lite då ingen personal syntes till på ett bra tag. En av stamgästerna hjälpte till genom att börja slå på en receptionsklocka som stod i baren tills bartendern tillslut dök upp med en trött blick och omedelbart tog bort receptionsklockan från disken. Därpå köpte jag en stor stark som bara kostade 30 kronor, vilket var så fruktansvärt billigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Silverkällan är således det enda stället jag känner till där man fortfarande kan få tre stycken stor stark för under 100 kronor. Inte nog med att det är billigt, men det faktum att ölen bara kostade 30 kronor stimulerade konversationen i vårt sällskap då allt jag ville prata om var hur sjukt det var att jag nyss hade köpt en öl för 30 kronor.

Vi slog oss ner vid ett bord på den glest befolkade lilla uteserveringen vilket var en väldigt behaglig plats att sitta och dricka öl på. Konversationen stimulerades ytterligare av att det stod en terrarieliknande låda på Silverkällans fönsterbläck full med syrsor samt av hur stamgästerna förde sig inne i lokalen. De verkade ha fått fullständigt fria tyglar av personalen som, som sagt, syntes till väldigt sparsamt. Lokalen var inredd med gitarrer och andra instrument hängandes på väggarna och gästerna verkade ha full kontroll över vilken musik som spelades. Här var det inte fråga om att be någon i personalen att köa en specifik låt utan här byttes det låt precis när den personen som för tillfället stod närmast stereon behagade, vilket också kunde varvas med att musiken istället dränktes av atonalt gitarrslammer, handtrummor och flöjtskrik då gästerna stundtals föredrog att själva stå för musiken snarare än att bara välja den.

Ibland begav sig grupper av gästerna ut på uteserveringen för att röka cigaretter. Kvinnan som höll i gitarren när vi först klev in på Silverkällan kom ut och tittade på oss (kanske mest på Love) som vi hade tittat på världens sötaste kattunge om den hade vandrat in på krogen oannonserad och funnit sig till rätta. All uppmärksamhet och den billiga ölen till trots var vi tvungna att nöja oss med två öl på Silverkällan då vi fortfarande hade ett ganska späckat schema, i alla fall så trodde vi det vid det här skedet på kvällen.

Betyg: 4/5
Stor stark: 30 kronor
Klientel: Uteslutande proffs

Mellanspel
Redan här, efter bara två anhalter, började gruppen decimeras. Det började med att Sandra, så fort vi lämnade Silverkällan, deklarerade att hon behövde köpa kattmat (eller kanske kattsand) och hoppade på en cykel och försvann runt ett hörn. Därefter traskade återstoden av oss bort mot Staceys automobil som stod parkerad längre ner på gatan. Här bestämde vi oss för att prioritera bort Klippans Pizzeria som vi nu passerade eftersom vi inte ansåg oss ha tid med en pizzeria som alla (?) av oss ändå redan hade besökt tidigare. Robert, som vid ett flertal tillfällen erkänt att han ogillar både att ha roligt i allmänhet och att dricka alkohol i synnerhet, hade i vanlig ordning axlat rollen som utsedd förare och klev tryggt och vant in i förarsätet medan Stacey slog sig ner i passagerarsätet. Love, Tess, Therese och jag själv tryckte in oss i baksätet. Jag önskade musik och tog selfies och Love hängde ut huvudet genom rutan och vrålade ”hallå eller” till främlingar medan Tess och Therese skämdes å våra vägnar samtidigt som vi åkte mot Gröna Brunnen på Jægerdorffsplatsen.

Väl där såg vi till vår förskräckelse att Gröna Brunnen var stängd vilket såklart var en stor besvikelse. Den besvikelsen drabbade dessvärre inte bara oss. Själv har jag aldrig varit på Gröna Brunnen men enligt vad jag har förstått så är det ett etablissemang som i huvudsak serverar proffs. Proffs är med största sannolikhet i starkt behov av någonstans att dricka på midsommardagen och då håller det verkligen inte att hålla stängt. Det är det yttersta av svek. Vårt lilla anhang fann tröst i det att vi befann oss i en bil och Robert rattade vant vidare mot nästa depåstopp i hopp om att inte mötas av en till stängd servering. På Karl Johansgatan stannade vi vid en av de mest ambitiöst namngivna barerna i stadsdelen. Vi i baksätet bände oss ut på gatan och sträckte på oss varpå jag noterade av varken Robert eller Stacey klev ur bilen. Sekunden senare var de borta. Det fanns inte mycket mer att göra än att rycka uppgivet på axlarna och vandra in på Majornas Krog.

Majornas Krog
Inne på utskänkningsstället var det svårt att inte bli nedslagen av stämningen, eller snarare av bristen därav. Vi var bortsett från två andra gäster, som inte var där i sällskap, de enda i lokalen som inte jobbade där. Som jag minns det spelades det ingen musik därinne och svårmod och dödslängtan tog ett stadigt tag om mig. Botemedlet mot detta fanns givetvis i baren och vi köpte alla varsin stor stark och Tess valde dessutom att backa upp sin öl med en stadig sambuca. Till historien hör att detta var vår krogrundas dyraste öl då den gick på 42 kronor. Hutlöst kan tyckas men vårt självpåtagna uppdrag inspirerade oss nog för att vi skulle stå ut med detta. Efter att vi köpt ölen satte vi oss på uteserveringen ett kort tag innan vi blev frusna i snålblåsten som nu rådde och begav oss in i dunklet igen.

Det tog inte lång tid innan vi fastnade i en konversation gällande Loves och Tess respektive tänder. Någon hade konstaterat att Loves snusdrypande tänder inte var lika vita som Tess, utan snarare mer åt det gula hållet. Love tog anstöt, brusade upp och slog näven i bordet. Han hävdade bestämt att Tess användande av läppstift skapade en starkare färgkontrast mellan hennes tänder och läppar som fick hennes tänder att se vitare ut än vad de faktiskt var. För att ges chansen att bevisa sin tes om denna påstådda optiska illusion fick Love genast hjälp med att applicera läppstift så att vi andra skulle kunna avgöra om detta fick hans tänder att se lika vita ut som Tess. Det gjorde det inte.

Här någonstans blev jag väldigt kissnödig så jag gjorde slag i saken och begav mig till Majornas Krogs herrtoalett vilket i efterhand var väldigt naivt av mig. Herrtoaletten var bland de absolut äckligaste krogtoaletter jag någonsin besökt. Detta grundar sig i att en tidigare besökare hade lämnat rikligt med fekalier, inte bara i toaletten, men också på toalettringen. Jag bestämde mig väldigt raskt för att nyttja damtoaletten. Den framstod som ett paradis i jämförelse med herrtoaletten som jag nyss hade lämnats men mitt på golvet låg en hårsnodd som någon såg ut att ha rivit rätt ur håret på sig, varpå halva kalufsen följt med. Jag är genuint orolig för Majornas Krogs gäster och jag lider med personalen. Det blev inte mer än en öl på detta etablissemang.

Betyg: 1/5
Stor stark: 42 kronor
Klientel: Ledsna proffs

Mellanspel
Då vi hade förlorat vår skjuts tog vi nu till apostlahästarna och vandrade vidare nerför Karl Johansgatan. När vi kommit en bit stannade vi och kikade in på Evergreen för att se huruvida det var öppet eller inte. Evergreen är en restaurang vars eventuella öppenhet är mycket svår att utröna utifrån sett men på midsommardagen var lokalen både nedsläckt och låst. Vid det här laget var vi alla ganska berusade så vi lät inte denna besvikelse påverka oss alltför mycket, utan fortsatte istället längs med gatan till det som skulle komma att bli vår krogrundas sista anhalt.

Västerhus
Inne på Västerhus var stämningen raka motsatsen mot hur den varit på Majornas Krog. Här var det liv och rörelse, närapå fullsatt och delar av klientelen uppträdde med karaokeversioner av låtar som de bemästrade i varierande utsträckning. Jag har något av en bitterljuv, nostalgisk relation till Västerhus då detta var den första servering jag och mina vänner gjorde till vårt stamhak sedan vi blivit krogmyndiga. På den tiden var Västerhus frekventerat nästan uteslutande av proffs och inrett som en skidstuga med hamntema. Då var det inte tal om någon karaoke, Västerhus kunder drack inte för att ha roligt. Idag är inredning mer pretentiös (vilket för den sakens skulle inte innebär att den är särskilt pretentiös) och kunderna är fler och mer diversifierade. De är på gott och ont också gladare och sjunger mer.

Samtidigt som vi klev in på Västerhus och hälsade på några bekanta ansikten insåg vi att kvällen med största sannolikhet skulle sluta här och de få spärrar som tidigare funnits kring mängden öl som vi konsumerade släppte nu fullständigt. Vi trängdes vid baren, pratade högljutt för att höra varandra över karaoken, imponerades och förfärades om vartannat av de som uppträdde och hetsade varandra till att själva anmäla oss till att framträda. Jag har sedan en tidigare fadäs som närapå kostade mig återstoden av det som en gång var min självkänsla gett upp på karaoke för alltid. Love var inte fullt lika nedslagen av livet ännu och hans kvarvarande entusiasm och livsglädje i samband med den mängd alkohol han konsumerat under dagen och kvällen gjorde att han efter en stund på Västerhus fick ”feeling”. Han började svamla om att han och jag måste uppträda tillsammans och sedan jag fått honom att inse att det inte skulle hända började han febrilt leta efter Lean On Me med Bill Withers i den tjocka pärm som innehöll de tillgängliga karaokelåtarna. Detta tog honom mycket lång tid och han började efter ett tag upprört förkasta det faktum att hans låt inte fanns med. Här klev jag in och försökte förklara för Love vad bokstavsordning var för något men insåg att det var på tok för sent på kvällen för det och valde istället att bara hjälpa honom att vända blad i pärmen. Han var bara ett uppslag fel ute.

I väntan på att det skulle bli Loves tur att inta scenen ägnade vi oss åt ett vidare intag av rimligt prissatt öl. Då jag och Love lever i vad som på engelska kallas för ”codependency” blev jag häromkring orolig å Loves vägnar. Han hade nått det stadium av berusning då han sjunker ihop i en fåtölj, vilar huvudet mot sin egen axel, låter ölglaset svänga slappt i handen medan armen dinglar lealöst från hans trötta skuldra varpå merparten av ölglasets innehåll hamnar på golvet eller på hans skor vilket i sin tur leder till att Love då och då märker att hans glas är närapå tomt, blir upprörd, beskyller de som befinner sig närmast honom för att ha stulit hans öl och sedan sjunker ihop i fåtöljen igen. Det som oroade mig var att Love skulle bli nekad att köpa mer öl i baren så utan att någon bad mig började jag istället köpa ut öl åt Love så att han inte skulle riskera att bli utan dryck när hans stora framträdande hägrade.

När Loves namn ropades upp vinglade han upp på scenen. Dessförinnan hade han ondgjort sig över den rampfeber och scenskräck som hade drabbat honom men likväl framförde han Lean On Me med en pondus som hade fått Bill Withers själv att bli imponerad. Därefter återgick han till målmedvetet drickande. Love var givetvis inte den enda som uppnått en problematisk nivå av fylla. För min del innebar den stundande morgondagen ännu ett arbetstillfälle vilket jag också varit väldigt mån om att klaga över under hela kvällen. Det sista jag minns med säkerhet är att Tess och Therese följde Loves exempel och intog karaokescenen med en grace och finess som lämnade det nu fullsatta Västerhus gapandes av förundran. Därefter har jag vaga minnesbilder av att jag trots den redan långdragna kvällen befann mig på Andra Långgatan för ”en sista öl” och sedan stod jag plötsligt på jobbet igen klockan 10 nästa morgon.

Betyg: 4/5
Stor stark: 35 kronor
Klientel: Blandad

Epilog
Som titeln antyder ser jag själv krogrundan som halvt om halvt lyckad. Detta beror i första hand på att två av de planerade anhalterna var stängda och att några depåstopp inte ens nåddes fram till, men också på svårigheten det innebär att hålla en betygsskala objektiv när man konstant blir mer och mer berusad. Västerhus förtjänar till exempel inte alls ett såpass högt betyg som jag gett det i mina minnesanteckningar i mobiltelefonen. Jag antar att min nostalgiska relation till den specifika krogen i samband med att det var vår sista anhalt (där kvällen kulminerade i både fylla och upptåg) färgade betyget, som sattes samma kväll. Det har talats om att ta revansch på den här krogrundan. Huruvida det innebär att besöka de serveringar som vi missade denna gång eller helt enkelt börja om helt och hållet från början och hoppas på en bredare krogrunda med fler än fyra anhalter vet jag själv inte. Fortsättning följer eventuellt…

Kärna Pizzeria i Kärna

Leave a reply


Vi har varit lite dåliga på att äta pizza det senaste och när vi väl kommer till skott så slumpar det sig att vi äter pizza i Kärna av alla gudsförgätna ställen. En eventuell läsare kanske undrar vad tusan ett Kärna är för något, och det är en välgrundad fundering. Kärna, som tillhör Kungälvs kommun, är något så ovanligt som en tätort baserad på en tv-serie. 1994 grundades Kärna, kraftigt inspirerad av tv-serien Pestens tid, som i sin tur är baserad på Stephen Kings postapokalyptiska roman med samma titel. Vill man veta mer kuriosa än så om Kärna så får man googla själv. Hursomhelst; Robert och jag samt ett mycket gott sällskap bestående av Stacey och Simen hade varit och badat i Tofta lördagen den 17 juni och på vägen hem passerade vi Kärna Pizzeria och tänkte att vi kan äta pizza där lika gärna som någon annanstans. Robert, som var utsedd förare, var den enda som hade tagit med sig solskyddssalva när vi badade och den hade han valt att undanhålla från oss andra så medan jag, Stacey och Simen drack vin och brände oss något fruktansvärt så hade han hållit sig både nykter och väl skyddad från solen. Vi var alltså tre stycken rödmosiga och lite luddiga karaktärer samt en pigg och fräsch Robert som klev in på Kärna Pizzeria. Hungriga var vi dock alla fyra.

Det första jag reagerade på var att det var väldigt lågt i tak i lokalen. Den omfattande menyn satt högst upp på väggen till höger om disken men var ändå bara i ansiktshöjd. Då det fanns lite bord och stolar samt två ortsbor som väntade på sin mat inne på pizzerian gick det inte att backa och ta in hela menyn. Istället fick man gå fram och tillbaka längs med väggen för att kunna läsa alla de olika alternativen man stod mellan att välja. Inte mindre än 90 pizzor fanns att botanisera bland. Jag var fruktansvärt fantasilös så jag gjorde det enkelt för mig och gick i barndom och beställde en Hawaii (jag vill inte tala ner till eventuella läsare så jag tänker inte berätta vad en Hawaii innehåller). Robert bestämde sig snabbt för den okonventionellt namngivna Jojo som var garnerad med mozzarella, gorgonzola, fetaost och färska tomater. Stacey och Simen beställde båda varsin M4, vilket är ett exceptionellt tråkigt namn på en pizza men man kan ju inte gå runt och förvänta sig att allting ska vara roligt hela tiden. En M4 innehöll mozzarella, fetaost, paprika, ruccola, pesto och champinjoner. Champinjoner hette på Kärna Pizzerias meny “schampingjoner” vilket vi var barnsligt roade över långt efter det att vi lämnat Kärna bakom oss.

När vi beställt vår mat satte vi oss på uteserveringen som stod helt tom så när som på vårt lilla sällskap. Under tiden vi spenderade på Kärna Pizzeria märktes ett bra kundflöde av, vilket är logiskt då Kärna Pizzeria äger hela pizzamarknaden i Kärna, men det var inga ortsbor som hade intresse av inta sin mat på plats. Istället vandrade de iväg, bärandes på sina pizzakartonger, med tomma, uppgivna blickar. Gudskelov är allting i Kärna inom gångavstånd från allt annat i Kärna så de kom alla antagligen hem säkert till slut. I väntan på vår mat avnjöt vi läsk och mineralvatten i solen, sånär som på Simen som var den tveklöst mest dekadenta vid vårt bord. Han drack istället eget medhavt rödvin ur ett eget medhavt plastglas och betedde sig som att detta inte var det minsta anmärkningsvärt eftersom att det är vanligt att dricka rödvin till italiensk mat. Skillnaden mellan att dricka rött vin till italiensk mat och att dricka medhavt bag-in-box-vin i ett plastglas på en pizzeria i Kärna var inget som han själv kunde se överhuvudtaget. När våra pizzor bars ut var det dock ingen av pizzabagarna som reagerade på Simens vin så det kan ju vara så att han hade rätt hela tiden.

Pizzorna var riktigt stiliga. Det var exceptionellt platta och i perfekt tallriksstorlek utan att pizzakanterna hängde över tallrikskanterna. Förklaringen till detta fantastiska precisionsarbete gavs till mig av Robert och Stacey som tydligen hade varit avsevärt mer observanta än vad jag hade varit inne på pizzerian. Synbarligen hade bagarna använt sig av någon form av pizzapress där de hade lagt en degboll mellan två metallcylindrar som sedermera pressat degen till perfekt storlek. Jag har aldrig hört talas om, eller sett, något liknande någonsin. Framtiden är alltså här redan idag. I tillägg till att vara estetiskt tilltalande var pizzorna också väldigt smakliga.

– Förbannat varm. Men god tror jag, fick Robert ur sig sedan någon hade intresserat sig för hans åsikt gällande maten. Eftersom hela hans mun var full med förbannat varm pizza kunde han inte riktigt stänga den så det gick knappt att urskilja vad han sa, men efter idogt funderande är jag nu rätt säker på att jag citerar honom korrekt. Så fort pizzorna gick ur sitt skållheta stadium satt vi alla och höll med varandra gällande hur gott det var. Den enda invändningen man skulle kunna ha var bristen på oregano på pizzorna, vilket är något som idag, av någon outgrundlig anledning, märks av på allt fler pizzerior. Problemet var dock lätt löst då Robert, som redan gått in på pizzerian en gång för att be om bestick, gick in och bad om oregano sedan jag förklarat att jag inte kände mig upplagd för sociala interaktioner med främlingar, vilket han faktiskt tog hänsyn till vilket var väldigt uppskattat från min sida. Säkerligen var det uppskattat av pizzabagarna också som nu slapp att jag stod och stirrade på dem nervöst i 30 sekunder innan jag samlat tillräckligt mycket mod för att fråga om oregano.

– Min pizza får fem av fem. Fem av fem schampingjoner, deklarerade Stacey som var såpass nöjd med sin mat att hon spontant uppfunnit någon form av betygssystem. Hade jag själv haft ett betygssystem hade jag också gett min pizza toppbetyg. En väldigt nostalgisk känsla sköljde över mig eftersom Hawaii är den första pizzan jag någonsin åt och Kärna Pizzerias Hawaii var närapå perfekt. Den känslan överskuggades ett tag av att jag satte i halsen och var nära på att dö. Jag lyckades gestikulera till Robert att dunka mig i ryggen då han inte verkade märka av att jag hostade panikartat i vad som kändes som flera minuter i sträck precis bredvid honom. Så fort han hade gjort det och räddat livet på mig återinfann sig den nostalgiska känslan. Det var en bra dag. Tyvärr ligger Kärna Pizzeria, som namnet antyder och som jag redan har förklarat, i Kärna vilket i förlängning innebär att jag antagligen aldrig kommer att äta där igen och det känns mycket sorgesamt.

Positivt: Så gott! Stiliga pizzor! Liberal inställning till medhavt vin! Trevlig personal!
Negativt: Ligger i Kärna.

Stefanos Pizzeria i Nørrebro (Köpenhamnsspecial)

Leave a reply


Tanken har alltid varit att skriva om pizza som jag och Robert har ätit på pizzerior i Göteborg men det går ju inte att skriva för mycket om pizza, så när jag befann mig i Köpenhamn lördagen den 30 april tillsammans med Robert och våra goda vänner Love, Sebastian och Victor och det vankades en pizzalunch kunde jag inte låta bli att försöka memorera allting som hände under måltiden för att kunna ge den bästa möjliga återgivningen i efterhand. I och med att vi befann oss i Köpenhamn på något av en minisemester hade jag redan innan lunch en ansenlig mängd øl innanför västen så jag minns dock inte alls allt så bra som jag hade velat. Hur som helst så hade vi anlänt i Köpenhamn runt lunchtid dagen innan och var därför lite trötta, lite bakfulla, lite berusade och framförallt väldigt hungriga. Om inte jag missminner mig så var både Sebastian och Victor angelägna om att besöka stadsdelen Nørrebro som tydligen skulle vara en fantastisk stadsdel på alla sätt och vis. Love och Sebastian var också väldigt angelägna om att ta bussen dit eftersom det regnade lite och Love hade hål i sina skor. Han hade tagit med sig bägge paren strumpor som han ägde och de paren var redan blöta och Love ville inte att hans fötter skulle bli ännu blötare. Jag, som envist hade förespråkat att vi skulle promenera till Nørrebro, var absolut inte till någon hjälp, vare sig när det kom till att visa empati för Loves fötter eller när det kom till att förstå kartan och informationen i busskuren där vi stod och väntade och var passivt aggressiva gentemot varandra. När bussen som vi väntat på, och som Sebastian och Love hade intygat att vi skulle ta, väl kom åkte den åt fel håll i den första korsningen och vi hamnade en bra bit ur kurs, varpå vi fick kliva av bussen och vänta ett bra tag på en ny buss åt motsatt riktning. Under hela denna tiden var jag väldigt noga med att vid upprepade tillfällen påpeka att vi hade varit framme i Nørrebro om vi bara hade promenerat direkt, som jag ville. Jag var väldigt uppskattad av mitt resesällskap under hela helgen.

När vi väl hade lyckats ta oss till Nørrebro så letade vi efter en skivbutik som Sebastian hade hittat på. Efter ett tag insåg vi andra att skivbutiken inte existerade så vi började så sakteliga leta efter en restaurang att äta lunch på istället. Allting såg väldigt dyrt och uppstyrt ut i området och vi kände oss aningen malplacerade och stannade bara till lite då och då för att ta en öl. När vi var nära på att duka under av hunger så hittade vi av en slump en skivbutik (inte den som Sebastian hade hittat på) som också sålde öl och hade en uteservering där vi parkerade oss. Victor, som var den enda av oss som vågade använda mobilsurf utomlands, började leta efter ställen i närheten som kunde var lämpliga för oss att äta på. Efter att ha suttit tyst med sin mobiltelefon ett tag konstaterade han att Stefanos Pizzeria låg inom ett rimligt gångavstånd, och att det tydligen var en av de bästa pizzeriorna i Köpenhamn. Eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian i norra Europa och eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian på norra halvklotet. Jag minns inte om Victor presenterade några källor för dessa hyllningar eller om detta var något som vi bara skojade fram. Victor kan ha velat styra oss mot lunch så friktionsfritt som möjligt och kanske hoppades att det skulle vara lättare att få fem viljor att överensstämma om han verkligen sålde in pizzerian som något fantastiskt. Ingen av oss var dock svårövertalade när det kom till att äta pizza. Om inte vår universala kärlek för pizza hade räckt så var vi dessutom i ett stort behov av omväxling då vi hade ätit hamburgare till både lunch och middag dagen innan (vi visste det inte då men vi skulle äta hamburgare till middag även denna dag, förutom Victor som valde att gå till sängs tidigt med mystiska magsmärtor istället för att ha roligt).

Vi drack upp våra öl och traskade målmedvetet efter Victors telefons instruktioner och befann oss inom kort utanför Stefanos. Tack vare kön till disken och bristen på lediga bord drog jag med en utmärkt slutledningsförmåga inom kort slutsatsen att Stefanos var en populär pizzeria. Med tanke på hur akut vår hunger hade blivit vid det här laget kunde vi inte med att kika runt efter sittplatser och andra bekvämligheter utan vi ställde oss på led i kön till disken i tron om att allt skulle lösa sig för oss och jag började panikartat granska menyn i hopp om att hitta en lockande pizza innan det skulle bli min tur att beställa. Jag är nervöst lagd av mig och en såpass enkel sak som att beställa mat när jag inte är i min naturliga miljö kan bli ett ganska stort stressmoment och jag funderade mycket kring huruvida det är konstigt att beställa på engelska och huruvida danskar förstår svenska bättre än jag förstår danska samtidigt som jag försökte gå igenom de 39 pizzaalternativen. När jag plötsligt stod mitt framför mannen som tog emot beställningarna stammade jag fram på knackig engelska att jag very much like would to eat en Sinos, en pizza garnerad med kyckling, bacon, paprika, chili och vitlök. Därefter stapplade jag, emotionellt utbränd, ut till uteserveringsbordet som Robert på något vis lyckats annektera sedan han beställt sin pizza.

Victor hade beställt en Vegetar med grillad kronärtskocka, aubergine, squash, körbärstomater och parmesan medan Robert, Love och Sebastian alla hade bestämt sig för att äta en 4 formaggi. När jag frågade om vilka ostar den innehöll uppstod en viss förvirring bland dem då ingen verkade vara säker på vad som egentligen hade beställts.

– Ja men det är ju fyra. Mozzarella, gorgonzola, vanlig djävla household cheese, fetaost och parmesan, konstaterade till slut Love slappt och trots att han sa att pizzan 4 formaggi innehöll fyra ostar och sedan rabblade upp fem ostar så hade han helt rätt. Som om inte det räckte var det också pesto på, utom i Roberts fall. Robert fick sin pizza först av alla och den såg väldigt aptitlig ut men när Loves och Sebastians pizzor blev utburna var de inte ett dugg lika Roberts och när tre personer har beställt samma rätt men en av de färdiga rätterna inte är ett dugg lik de andra två blir man såklart lite konfys. Bagarna verkade ha glömt peston och ett par av ostarna på Roberts pizza men han var nöjd ändå. Alla tre i 4 formaggi-gänget var väldigt positiva och prisade sin mat trots variationerna i utförande. Jag och Victor fick våra pizzor sist och när de blev utburna kom de i kartonger istället för på små skärbrädor som de andra i sällskapet hade fått sina pizzor på. Detta ledde till att jag, i mitt smått diffusa tillstånd, blev lite orolig över att vi hade blivit förväxlade med några som beställt mat för att ta med den när en av bagarna frågade om Victor hette Victor, som det stod skrivet i tusch på hans kartong. Detta ledde till att bagaren plötsligt blev djävligt kaxig och återigen retoriskt frågade om Victor hette Victor och om jag inte visste vad min kompis hette. Detta ledde till att jag blev ledsen.

Oavsett hur ledsen jag måhända blivit gick inte pizzornas storhet att förneka. Vi har alla rörande överens om att detta var pizzor av högsta möjliga kvalitet och då jag ätit på tre-fyra pizzerior i Köpenhamn under min livstid, varav jag i och för sig enbart minns Stefanos, kan man ändå lugnt påstå att jag har auktoriteten att befästa att Stefanos faktiskt är Köpenhamns bästa pizzeria. Är man en lat turist så har man också möjligheten att efter maten bara traska till ett sunkigt biljardställe på andra sidan gatan och dricka öl tills det är dags att äta igen. De tar dock inte betalkort på biljardstället och om man frågar var närmsta bankomat ligger så svarar de på danska, vilket inte är till någon hjälp överhuvudtaget. Så ta med kontanter. Jag tror det är euro som gäller.

Positivt: Maten! Så gott!
Negativt: Kaxiga pizzabagare. Ligger i Köpenhamn. Danskar överallt.

Kelly’s på Andra Långgatan

Leave a reply

Kelly’s är i de allra flesta avseenden inte en pizzeria. Rent krasst skulle man kunna säga att Kelly’s inte är en pizzeria överhuvudtaget. För Göteborgare behöver Kelly’s ingen presentation (om du är en Göteborgare och inte vet vad Kelly’s är så är du gissningsvis förtjust i att ha tre skjortknappar uppknäppta på Avenyn som, jag i ett tidigare inlägg redan fastslagit, är en bottenlös avgrund) men om någon eventuell utsocknes läsare har hittat hit kan jag snabbt förklara att Kelly’s är något av ett sunkhak, vilket alltså är positivt. Kelly’s en av de tre trotjänarna på Andra Långgatan i Masthugget (som alltså är ett krogstråk, häng med lite nu) som har legat där så länge jag kan minnas och som har varit sig lika ända sedan jag besökte dem för första gången för ungefär tio år sedan. Klientelen på Kelly’s varierar kraftigt men på vardagar brukar man kunna fraternisera med högljudda 18-åringar, tjatiga utbytesstudenter som ställer frågor om hur olika ölsorter smakar i baren istället för att bara köpa en gammal hederlig lager på fat, några enstaka aktiva seniorer och en och annan crustpunkare. Hur härligt det än må låta så är det en bidragande orsak till att jag inte besöker Kelly’s så ofta som jag en gång gjorde. Nu när jag tydligt klargjort vad Kelly’s är och även påvisat bortom alla tvivel att det inte är en pizzeria kan jag chockera genom att berätta att man kan äta pizza på Kelly’s (håll i hatten och så vidare).

Torsdagen den 30 mars skulle jag och Robert träffa vår goda vän Sebastian på Andra Långgatan och planera lite inför en kommande Danmarksexkursion. Är man i planeringstagen vill man såklart dricka en öl och äta en pizza så vi hamnade på Kelly’s. När jag och Robert kom dit vid sextiden på kvällen så var Kelly’s som bäst, alltså relativt folktomt och lugnt och skönt. Vi köpte varsin öl (som förövrigt bara kostade ynka 34 kronor) och tog med oss en meny och hittade ett bord långt in i lokalen, i ett skyddat hörn långt ifrån obehagliga dörrar och naturliga ljusinsläpp. Det fanns 17 pizzor att välja mellan på menyn, varav sju var veganska och tre var vegetariska vilket var välkommet efter våra senaste pizzamiddagar där Robert har haft väldigt få alternativ att välja mellan. De roligaste alternativen vi hittade fanns bland de veganska pizzorna så vi bestämde oss till slut för att beställa två pizzor, dela på dem och sedan äta två separata halvor var. Den första vi bestämde oss för var en Mexicana med lök, paprika, tacofärs, jalapeños, tabasco och salsa, mycket eftersom att jag hade ätit den tidigare och eventuellt höjt den till skyarna som en av de kryddstarkaste pizzorna jag kunnat erinra mig att jag någonsin hade ätit, vilket alltså är positivt. Sedan enades vi kring en Kebabpizza med seitankebab, lök, sallad, tomat, feferoni och vegansk kebabsås. Sebastian, som av någon anledning hade antagit att jag och Robert skulle bli sena, hade tagit en öl på serveringen tvärs över gatan från Kelly’s och kom som ett resultat av detta själv sent invalsande, köpte en öl, slog sig ner, synade menyn, konstaterade att han inte litar på vegansk ostersättning och bestämde sig därför för en klassisk Funghi. Vi traskade till bardisken, köpte varsin öl till och beställde våra pizzor, som i likhet med ölen var synnerligen prisvärda och ingen av dem kostade mer än 69 kronor (eller mindre än 63 kronor).

I väntan på maten så fipplade vi med våra telefoner, drack öl och planerade saker. Bordet intill vårat blev taget i bruk av en grupp högljudda 18-åringar vilket var lite irriterande men inget som vi lät förstöra vår kväll (det krävs inte mycket för att det ska hända annars). Efter en rimlig tid så bars våra pizzor in och jag och Robert inledde vår pizzauppdelning. Jag började med att ta mig an min halva Mexicana. I och med att detta var andra gången jag åt en Mexicana på Kelly’s var jag väldigt förväntansfull på den tidigare nämnda kryddningen. Första gången drabbades jag av en omedelbar hosta när jag åt den enbart på grund att den var såpass stark. Denna gången var pizzan avsevärt mycket mildare men ändock väldigt smaklig.

– Den här var ju djävligt god, deklarerade Sebastian om sin Funghi, lika förnöjd som förvånad. Förvåningen var något som drabbade oss alla. Gissningsvis hade vi varit fördomsfulla eftersom Kelly’s som sagt är något av ett sunkhak. Även jag som hade ätit pizza där tidigare (det hade antagligen både Robert och Sebbe också gjort men jag kan inte bakgrundsforska hur mycket som helst) var imponerad över den höga kvaliteten på pizzorna som bland annat hade perfekt gräddade bottnar vilket hade resulterat i att man kunde hålla en slice i kanten utan att den vek sig det minsta, vilket är en gedigen kvalitetsstämpel när det gäller pizza.

– Den smakar lite pepparkaka, sa Robert efter att han hade smakat på sin halva Kebabpizza. Det gjorde den också, kunde jag intyga efter att jag också hade smakat på min halva. Då jag aldrig hade ätit seitankebab eller vegansk kebabsås innan så jag kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad denna bismak kom ifrån men efter att ha tagit tre-fyra tuggor så märkte man inte längre av pepparkakssmaken och det var bara gott och helt oklanderligt. Det fanns egentligen ingenting att klaga på alls gällande pizzorna. Den enda invändningen vi hade var att det var isbergssallad på kebabpizzan. Detta är ju dock inget unikt fenomen som bara återfinns på Kelly’s men pizza bör aldrig garneras med isbergssallad eftersom den nästan inte smakar någonting och bara resulterar i att pizzan blir vattnig.

Under vår måltids andra halva så delade vi broderligt på maten och skickade pizzabitar fram och tillbaka mellan varandra. Det kändes som att vi satt på en pittoresk taverna någonstans i södra Europa sent under en varm sommarkväll och delade på en plocktallrik fylld med lokala delikatesser snarare än att vi satt på ett sunkhak i Göteborg och delade på pizzor en torsdag i mars. Mer än så tycker jag inte att man kan hoppas på vid ett restaurangbesök. Tyvärr inleddes ett pubquiz på Kelly’s nästan omedelbart efter att vi hade ätit upp så den känslan höll inte i sig länge. De högljudda 18-åringarna sittandes vid bordet intill vårt var tokiga och konstaterade (högljutt) att de ville att deras lagnamn under quizet skulle vara “All makt åt Tengil”. De var antagligen det första pubquizlaget att använda sig av just det namnet. Under quizet så stängdes musiken av och quizmasterna (en av de tidigare nämnda aktiva seniorerna) ljöd ur samtliga högtalare istället. Det blev snudd på olidligt och vi fick överge vårt skyddade lilla bord i hörnet och istället sätta oss vid ett barbord vid fönstret där vi kunde prata i normal samtalston igen. Där fortskred kvällen och vårt planeringsarbete i godan ro tills det att Robert var tvungen att gå hem för han skulle upp och jobba dagen därpå och ville inte få mindre än fjorton timmars sömn. Jag och Sebastian satt kvar i sällskap med några nytillskott som dykt upp allt eftersom och en direkt konsekvens av den billiga ölen var att jag drack för mycket av den. Dagen därpå led jag svårt av kopparslagare men eftersom jag åt pizza till middag dagen innan så kunde jag inte med gott samvete äta det igen, vilket jag annars gör nästintill rutinmässigt under ett bakrus. Om inte jag missminner mig så gjorde jag det ändå och det var antagligen gott. Men pizzan på Kelly’s, den gick inte av för hackor den!

Positivt: Det mesta! Gott! Öl! Billigt! Trevlig personal!
Negativt: Högljudda 18-åringar. Pubquiz.

Miklagård vid Backaplan

Leave a reply

Efter att ha spenderat ett par år i exil på fastlandet flyttade jag tillbaka till Hisingen sommaren 2016. Mellan min lägenhet och Coop på Backaplan, där jag brukar handla mat och dylika förnödenheter, ligger Miklagård. När jag först flyttade in så var Miklagård stängt och alla fönster var förtäckta med golvpapp prydd med budskap som ”renovering pågår” och ”öppnar inom kort” eller något snarlikt. Givetvis så minns jag inte alls vad det stod egentligen. Vad jag däremot minns med säkerhet är den stora mässingsskylten där det stod ”Miklagård” och den mindre skylten under den där det stod ”turkisk kolgrill”. Jag brukade förundras över att en turkisk grill hade ett så pass fornnordiskklingande namn (min ignorans kommer att följas upp senare i texten) och jag var förväntansfull över att Miklagård skulle öppna. När Miklagård väl slog upp portarna insåg jag (egentligen så gissade jag bara, vilket jag fortfarande gör) att detta var den andra tappningen av restaurangen då skylten som berättade att det var en turkisk kolgrill var borta och istället ersatt med en skylt som förklarade för mig att det var en pizzeria, vilket jag givetvis gladde mig åt.

Det tog dock ett bra tag tills jag äntligen besökte Miklagård. Jag har inga ursäkter för detta, annat än lathet. Jag har minst två pizzerior som ligger närmre min lägenhet, så även om Miklagård bara ligger fem minuters promenad ifrån mitt hem så orkade jag aldrig ta mig dit när det vankades pizza hemmavid. Många gånger promenerade jag hem från Coop på Backaplan, kikade in på Miklagårds flådiga inredning och noterade också att det ofta var väldigt glest med kunder (det är å andra sidan väldigt gott om bord, så det kan ha varit något av en synvilla, och jag promenerar oftast förbi sent på eftermiddagarna, Miklagård kan mycket väl ha en intensiv lunchrush), vilket fick mig att känna starka skuldkänslor över att inte ha ätit där ännu. Sent omsider fick jag med mig Robert till Miklagård för att äta middag tisdagen den 7 februari.

Det första som slog mig när vi gick var lokalens storlek. Den hade jag ju egentligen redan sett genom fönstret men den gav ett betydligt starkare intryck från insidan och jag kan inte erinra mig att jag någonsin varit på en pizzeria med en större lokal än Miklagård. När jag hade upphört att fascineras av att befinna mig i ett stort rum så började jag istället att fängslas av inredningen. Jag gissar att merparten av den, i likhet med restaurangens namn, var en lämning från Miklagårds första tappning. Till och med den numera släckta kolgrillen stod kvar mitt i lokalen. De många borden var massiva och genomgående av trä, väggarna var täckta av djurhorn och dylika jakttroféer, ålderdomliga köksattiraljer, verktyg och annat gammalmodigt krimskrams. Det var länge sedan jag befann mig i ett rum med så mycket mässing i. Ovanför disken fanns två enorma skyltar som förklarade den historiska bakgrunden till namnet ”Miklagård”, vilket tydligen var vad vikingarna kallade Konstantinopel, som vi idag brukar kalla Istanbul. I och med att jag tidigare skrockat åt det, såvitt jag visste, udda namnvalet kände jag mig plötsligt väldigt dum. Jag visste inte att folk kunde resa förr i tiden.

Bortsett från att skämmas skulle jag också äta så jag och Robert synade menyn tillsammans. Det fanns 41 pizzor att välja mellan, varav 12 var olika kebabpizzor. Egentligen var det samma fyra kebabpizzor tre gånger då Miklagård erbjuder nöt-, kyckling- och gyroskebab. Med ett sådant rikt utbud på kebab kändes det dumt att beställa något annat, så jag tog den komiskt namngivna Gyroskebab salladpizza. Det komiska med den var att den enligt menyn inte innehöll någon sallad utan istället kebab, pommes frites och valfri sås (vilket i mitt fall allt som oftast innebär stark sås). Detta udda namn var egentligen ett misstag då den egentligen skulle heta Gyroskebab raggarpizza + pommes. Gudskelov hade de under menyskrivandet gjort detta misstag så jag slapp beställa en Gyroskebab raggarpizza + pommes, vilket jag av oklara skäl hade tyckt varit väldigt pinsamt. Föredrar man det namnet går det dock bra då exakt samma pizza stod med två gånger, både som sallad- och raggarpizza. Vill man däremot ha sallad på sin gyroskebabpizza blir det svårare. Jag vill också snabbt nudda vid elefanten i rummet och förklara att jag aldrig tidigare ätit en pizza med pommes frites på och var nyfiken, annars hade jag beställt exakt samma pizza utan pommes frites. Robert hade det lite värre när han synade menyn då det var väldigt sparsmakat med vegetariska alternativ. Jag kan tycka att en pizzeria idag, i synnerhet en nyöppnad som inte styrs av gamla pizzakonventioner, borde ha en tydlig sektion på menyn med vegetariska pizzor. Miklagård hade bara två stycken, varav en var en Margherita. Robert tog det andra alternativet, en Vegetariana med champinjoner, paprika, oliver, lök, färska tomater, kronärtskocka och sparris.

I väntan på våra pizzor åt jag och Robert pizzasallad, beundrade inredningen och drack Sprite, vilket vi kom fram till är en väldigt underskattad läsk (det säger jag förövrigt gratis men läsksponsorskap mottages tacksamt). Allt som satt upphängt på väggarna och i taket, och egentligen överallt i lokalen, fungerande som utmärkt konversationsstimulans. Skulle man besöka Miklagård och mot förmodan tröttna på att titta på, och prata om, djurhorn kan man alltid titta på skyltarna som förklarar den historiska kontexten som ligger bakom restaurangens namn och säga till varandra att det var intressant för att det visste man inte innan. Ska man äta ensam kan man läsa skyltarna tyst för sig själv eller ta med sig pizzan hem.

När vår mat väl kom blev jag först och främst glad över att min pizza, utöver de på menyn angivna ingredienserna, var garnerad med feferoni. Sen stötte jag på ett litet problem i det att jag var fruktansvärt hungrig, vilket ofta leder till det krävs väldigt lite för att jag ska bli mätt och en kebabpizza med pommes frites på är väldigt mättande och jag ville väldigt gärna äta upp hela pizzan och det visade sig vara omöjligt. Detta var synd för pizzan var väldigt god, men retroaktivt inser jag att jag kunde ha nöjt mig med att föreställa mig hur en pizza med pommes frites smakar, för även om det var gott så var det helt klart kebabköttet som var rättens stjärna, för det var utsökt, och pommes fritesen gjorde att jag inte kunde äta så mycket av det som jag egentligen ville. Robert, som också var nöjd med sin pizza (om än inte lika begeistrad som mig då vegetarianer inte verkar vara Miklagårds primära målgrupp), föreslog att min pizza skulle lämpa sig bättre för en långdragen bakfylledag då man långsamt tvingar i sig en pizza bit för bit under loppet av mellan sex och åtta timmar. Jag misstänker att han har rätt och en vacker dag så ska jag prova.

Positivt: Det mesta! Inredningen! Gott! Mässing! Kebab!
Negativt: Få vegetariska alternativ.

Pizzeria 13 i Vasastan

Leave a reply

I Göteborgs innerstad är det av någon anledning ganska sparsmakat med pizzerior. Tar man sig tio minuter från stadskärnan i valfri riktning har man i regel alltid minst ett par stycken att välja mellan. Vad detta skulle kunna bero på kan jag bara spekulera i. Bisarra hyror i innerstaden? Innerstadsmänniskor hatar pizza? Pizza hatar innerstadsmänniskor? Gissningsvis är det en kombination av de anledningar och några till som jag inte är fantasirik nog att fabricera ihop. Hur som helst så hade jag och Robert för ovanlighetens skull planer som placerade oss på Avenyn fredagskvällen den 4 november. Avenyn är som alla vet en vidrig, bottenlös avgrund som bör undvikas till varje pris men ibland har man tyvärr inte förmånen att kunna undfly den och då vill man ju åtminstone rädda sitt själsliga välmående med pizza varpå man drabbas av insikten att det kan bli svårlöst då det av någon anledning är ganska sparsmakat med pizzerior i Göteborgs innerstad. Mellan Avenyn och Vasaplatsen finns dock en ensam oas i form av Pizzeria 13.

Det första jag har att säga om Pizzeria 13 är att den har det absolut bästa namnet jag någonsin har sett på en pizzeria. Pizzeria 13 kan mycket väl vara det bästa namnet på någonting någonsin. Både namnet och den diskreta, svarta skylten andas drama och mystik. Här följer en lista med filmtitlar där jag har inkorporerat ”Pizzeria 13”:

• Slå nollan till Pizzeria 13
• Pizzeria 13 från yttre rymden
• Mordet på Pizzeria 13
• På Pizzeria 13 intet nytt
• Flykten från Pizzeria 13
• Inte utan min Pizzeria 13

I efterhand forskade jag i bakgrunden till det här underbara namnet och kom tyvärr fram till att det är en anspelning på pizzerians gatuadress, då den ligger på Chalmersgatan 13. Detta var såklart något av en besvikelse men man får samtidigt glädja sig åt att pizzerian inte ligger på Chalmersgatan 12.

Lokalen var liten och intim och sparsamt inredd. Nu när jag så lysande har beskrivit själva lokalen kan jag passa på att enkelt dra en parallell till menyn som också var ganska sparsam. Det är absolut inget ont i det, färre alternativ på menyn kan mycket väl innebära en lättnad och en befrielse. Jag och Robert slog oss ner vid ett av de fyra borden och synade de konstläderbundna, laminerade sidorna i tystnad innan vi beställde. Jag hittade den tvivelaktigt namngivna Afro som säkerligen fått sitt namn efter de mycket exotiska ingredienserna banan, ananas, curry och inte minst skinka medan Robert, i brist på ett stort vegetariskt utbud, beställde en Hawaii utan skinka, men med fetaost. Trots att det är en väldigt enkel modifiering, där en ingrediens helt enkelt byts ut mot en annan, såg pizzabagaren ut som om Robert nyss förstörde hans dag när han ställdes inför denna beställning. Av hans blick att döma kunde Robert lika gärna ha försökt beställa sushi av honom medan han oprovocerat börjat slå honom i ansiktet.

Han godtog dock beställningen, Roberts beteende till trots, och vi slog oss åter ner vid vårt lilla bord. I och med lokalens ringa storlek så satt vi väldigt tätt inpå de två andra sällskapen som också dinerade på Pizzeria 13 denna fredagskväll. Bägge dessa sällskap var ganska pratglada vilket, i kombination med hur pass nära intill vi satt dem samt avsaknaden av den bakgrundsmusik man ofta associerar med pizzerior, ledde till att jag och Robert mest satt tysta och tittade obekvämt på varandra. På sin höjd talade vi väldigt lågmält och tystlåtet om triviala saker, till exempel om att jag satt precis vid ett element, men också precis vid dörren. Det var alltså för varmt och för kallt om vartannat. Under ett av de ögonblicken då vi inte pratade och jag hade tröttnat på att titta obekvämt på Robert sökte sig min blick till pizzabagaren som just då kryddade Roberts pizza med en del av den curry som var avsedd för min pizza, insåg sitt misstag och såg lite brydd ut ett tag innan han kryddade min pizza också och la in dem bägge i ugnen.

Jag nämnde inte detta för Robert förrän han själv noterade att hans modifierade Hawaii hade blivit mer modifierad än vad han hade bett om. Som alla vet är curry väldigt gott och fungerar till det mesta, så Robert blev inte upprörd av denna extrakryddning. Bägge våra pizzor var smakliga så att det förslog men vår konversation förblev lidande under hela vår vistelse på Pizzeria 13. Detta förstärktes av att bagaren behandlade de andra kunderna som nära vänner och det kramades och hejades och skojades stup i kvarten. Som förstagångskunder kan man ju givetvis inte förvänta sig att bli bemött som en stammis men det lindrar ju inte den starka känsla av utanförskap som jag och Robert fick dras med under hela måltiden. Pricken över i:et var att kundtoaletten (det kanske räcker att benämna den som ”toaletten” då jag är väldigt skeptisk till att det fanns mer än en toalett på Pizzeria 13) låg bakom disken så de övriga gästerna som behövde besöka toaletten nonchalant och vant vandrade rätt in bakom disken och försvann. Det kändes som att en kompis till oss hade tagit med oss till en fest där vi inte kände värden, men vår kompis hade intygat att vi var välkomna vilket visade sig vara lögn när vi kom dit och vår kompis slutar prata med oss och vi känner oss allmänt malplacerade och inkräktande. Det var såklart en överdrift men det kändes som en väldigt svag version av det scenariot. När vi väl hade ätit upp och skulle vidare så reste vi oss och betalade för oss. Nu var det ett annat ljud i skällan och bagaren var väldigt vänlig, tackade så mycket och önskade oss en trevlig kväll. Detta betydde vid det här laget väldigt mycket för oss och vi lämnad Pizzeria 13 mätta och belåtna, men också med en stark känsla av acceptans. Wow alltså.

Positivt: Det mesta! Gott! Det absolut bästa namnet på en pizzeria någonsin!
Negativt: Tryckt stämning mellan mig och Robert.

Del-Piero på Jægerdorffsplatsen

Leave a reply

4-del-piero-1

Inför min och Roberts fjärde pizzaanhalt tog vi äntligen mod till oss och lämnade Hisingen och begav oss mot fastlandet. Närmare bestämt så åkte vi till Majorna där vi stannade på Jægerdorffsplatsen. Majorna har under de senaste årens gentrifieringsprocess förpestats med en uppsjö av nya och spännande restauranger och kaféer. Vill man äta på Jægerdorffsplatsen har man vad jag minns dock bara två alternativ, antingen går man till Gröna brunnen och äter kinesiskt och dricker öl (ofta gör man antagligen bara det sistnämnda) eller så äter man pizza mittemot på Del Piero. Del Piero heter eventuellt Restaurang Del Piero. Det finns också en möjlighet att Del Piero heter Pizzeria Del Piero eller Del Piero Restaurang. Serveringen i fråga har nämligen två olika skyltar som är prydda med varsitt av de två förstnämnda alternativen och fönsterdekaler prydda med det senare. Jag nöjer mig med att referera till Del Piero som bara ”Del Piero”. Hur som helst hade jag och Robert stämt träff med vår goda vän Robin, som bor i området, för att spisa där torsdagen den 6 oktober. Det faktum att vi lämnat Hisingen, och således var bortresta, gjorde att det kändes som att vi var på semester. Känslan förstärktes av att Robin kom gående i kortbyxor och solglasögon trots att det var en kall och ganska mörk hösteftermiddag.

4-del-piero-2

När vi gick in på Del Piero och synade menyn möttes vi av en uppsjö av olika pizzaalternativ. Vi stod att välja mellan inte mindre än 87 varianter uppdelade i fem prisklasser samt ytterligare två kategorier betitlade ”Specialpizzor” och ”Pizzor med mozzarella”. Smått panikslagen över att hitta den mest tilltalande pizzan bestämde jag mig till slut för en Mexicana med köttfärs, paprika, lök, vitlök och feferoni. Den var nummer 17 på matsedeln, jag hade inte nerver för mer menygranskande än så. Robert valde en Can’s med champinjoner, lök, oliver, soltorkade tomater och jalapeños. Av de ingredienserna att döma kunde vi med säkerhet fastslå att den var döpt efter Joacim Cans. Robin, som före han är någonting annat är en IFK Göteborgsupporter, ville äta en Blåvitt. Han ville ha Blåvitt inuti sin kropp. I förlängning innebar det att han ville äta en pizza med oxfilé, skinka, champinjoner, lök och bearnaisesås. Några steg under Blåvitt på menyn fanns alternativet GAIS Kebabpizza som Robin mot förmodan erkände att han beställt vid ett tidigare besök på Del Piero. Dock hade han vid den beställningen titulerat den med enbart dess menynummer för att slippa säga ”GAIS” högt. Han var väldigt mån om att ha Blåvitt i kroppen men inte GAIS i munnen.

När vi väl skulle beställa så möttes vi av ett smärre mardrömsscenario då Del Piero har två diskar. En för att beställa pizza vid och en bardisk där man beställer öl och dylikt. Då vi ville ha både pizza och öl visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss till utan stod där som gapande fån ett tag istället. Till slut så beställde vi pizza vid pizzadisken och ställde oss därefter tafatta vid bardisken tills Robert frågade en av bagarna om vi kunde få beställa öl, vilket gick alldeles utmärkt. En stor stark kostade, om inte jag missminner mig, 45 kronor vilket är överkomligt, men inte optimalt. Det kändes däremot bättre när jag skulle betala för mig när vi rundade av och en pizza och tre öl sammanlagt kostade 210 kronor vilket efter de nyss nämnda tre ölen plötsligt verkade väldigt resonlig.

4-del-piero-4Med våra öl slog vi oss ner i ett gemytligt bås mittemot baren för att på så vis aldrig ha långt till den eventuella påfyllningen. Jag tog tillfället i akt att insupa inredningen vilken till största delen bestod av båssoffor i konstläder. Undangömt intill en lång rad Jack Vegasapparater fanns dock ett akvarium innehållandes vatten och även fisk. Detta låter säkerligen överskölja ock den mest stressade matgästen med en trankil känsla av lugn. Ovanför pizzadisken så noterade jag också ett litet överhängande, dekorativt yttertak, med pannor och allt. Jag fann detta värt att nämna då ett yttertak vanligtvis inte syns till inomhus. Vilken grej!

4-del-piero-3

– Ja men det är rätt bra, sa Robin mellan tuggorna. Våra pizzor hade kommit, vi hade börjat äta och jag hade uttryckt min skepsis mot oxfilé på pizza då min erfarenhet är att det tenderar att blir torrt och segt. Min mening angående detta delades dock inte av Robin, som ansåg att rikligt med sås kompenserar för denna eventualitet. Robin, som är en återkommande kund hos Del Piero, var lika nöjd med sin mat vid det här besöket som han berättade att han brukar vara. Det tycker jag att han hade all anledning att vara och både jag och Robert instämde i att det var väldigt gott. Det enda jag kände lite negativt inför var att pizzan var aningen undergräddad vilket resulterade i att den var lite humid och hängig precis i mitten. En individuell slice saknade så att säga både stadga och stabilitet. Detta var dock något som jag fann att jag gärna hade överseende med då det var så pass välsmakligt som det nu var. Hela vår vistelse på Del Piero var väldigt gemytligt och jag hade gärna suttit kvar längre och avnjutit fler överkomligt prissatta öl. Dessvärre så envisades både Robert och Robin med att ha jobb som kräver att man måste gå upp och jobba varje morgon, så vi fick rätt och slätt nöja oss med tre stycken vardera varpå Robin helt sonika promenerade hem och jag och Robert påbörjade den långa återresan till Hisingen.

Positivt: Det mesta! Gott! Trevlig personal! Öl!
Negativt: Lätt undergräddat. Två diskar.

Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen

Leave a reply

Jag och Robert har förvånansvärt nog lyckats hålla liv i vårt pizzaäventyr så pass länge att vi nu är framme vid etappmål nummer tre. Ännu har vi dock inte lyckats lämna Hisingen, eller vårt närområde heller för den delen. Den här gången, fredagen den 23 september, hade vi tillsammans med vår goda vän Love bokat in en pizzalunchdejt innan vi skulle bege oss till Backaplan för att på ett sant lönefredagsmanér bunkra upp med öl, vin, strumpor, toalettpapper, torrschampo och dylikt. Vi kom gående ifrån våra respektive håll i Kvillebäcken, möttes vid saluhallen i Kvillebäcken och vandrade sedan efter ett visst överläggande emot Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen, på gränsen till Kvillebäcken. En pizzalunch på en vardag låter ju synnerligen dekadent men det har sin förklaring i att Robert var arbetsoförmögen tack vare en sträckning i ryggen och var därmed alltså hemma, och till följd därav pizzasugen. Jag var en salig blandning av förkyld och hypokondrisk och även tämligen gnällig. Love var i relativt gott skick men åtminstone ganska nyvaken.

Alissa Pizzeria, som jag i återstoden av texten kommer att referera till som enbart ”Alissa” för att slippa skriva ”Pizzeria” hela tiden, ser väldigt charmig och inbjudande ut. Under en stor grön skylt finns en rymlig uteservering och förbi den finns några trappsteg som leder ner till själva restaurangen. Där var det mörkt och ångestladdat mysigt, precis som merparten av Wieselgrensplatsen. När vi kom dit var vi än så länge de enda gästerna så vi kunde syna menyn i nästintill lugn och ro. Det enda stressmomentet var att bagaren hade lämnat sin dagstidning och ställt sig avvaktande bakom disken varifrån han iakttog oss i väntan på att ta våra beställningar. Det hade såklart varit konstigt om han inte gjorde det, men likväl känner man sig aningen pressad under sådana omständigheter. Menyn var ganska smal om man jämför med många andra pizzerior med sina otaliga alternativ och pizzavariationer. Här fanns omkring 40 punkter på listan vilket inte nödvändigtvis är negativt. Robert och Love finkammande menyn efter de vegetariska alternativen, som däremot visade sig vara ganska få.

– Det finns en vegetarisk med dubbelbotten men den kostar 105 kronor och jag är inte hungrig, konstaterade Love lojt när han hittade Pamedore Speciale Dubbel Botten (som utöver dubbelbotten hade mozzarella, gorgonzola, soltorkade tomater, pesto och ägg) på menyn. I och med att detta egentligen var frukost snarare än lunch för Love så nöjde han sig istället med en Funghi med mild kebabsås. Robert beställde också en Funghi men han valde att komplettera den med ananas istället för kebabsås. När det föll på mig att välja pizza blev det uppenbart att vi var ett tämligen fantasilöst sällskap då jag inte kom på något roligare att beställa än en vanlig kebabpizza, som här hette Kebab Pizza och var garnerad med kebabkött, feferoni och stark kebabsås.

Vi placerade oss på Alissas uteservering, där vi gladde oss åt det skyddande taket då det började hällregna ett par minuter senare. En charmig bagatell är att när våra pizzor kort därpå blev utburna så gav kvinnan som bar ut dem inte ett ljud ifrån sig. Hon varken frågade vem som hade beställt vad eller sa någonting annat men lyckades detta till trots ge ett trevligt intryck när hon kom ut med pizzorna, en åt gången, och ställde dem på bordskanten och sedan drog sig tillbaka. Det första jag reagerade på var att pizzorna redan var slicade. Nu har det slumpat sig så pass illa att två av de tre pizzerior jag än så länge har skrivit om har serverat sina pizzor slicade, men jag håller fast vid att detta är väldigt ovanligt och jag lovar att fortsätta bli orimligt imponerad varje gång jag stöter på det. Ytterligare en charmig bagatell var att min pizza bara var slicad tre gånger, och alltså bestod av fyra stycken åttondelsbitar och två stycken kvartsbitar. Det andra jag reagerade på var att ananasen på Roberts pizza inte var skuren i små bitar utan bestod av tre stycken ananasringar. Mina första pizzaminnen innefattar nästan uteslutande Hawaii (inte ögruppen) och i början av mitt liv som pizzaentusiast så kom alltid ananasen i ringar. Det var såklart praktiskare när pizzabagare kom att börja använda ananas i bitar istället men ringarna är tveklöst estetiskt överlägsna. Detta var således den kanske mest nostalgiska upplevelsen i mitt liv hittills.

– Det här är fan bra, deklarerade Love, nu nästan extatisk, när han visade hur han kunde hålla en slice i handen utan att den vek sig. Han fortgick med att förklara hur det absolut viktigaste med en pizza är stadgan i botten och hur det näst viktigaste är att det är rikhaltigt med sås på den. Loves Funghi levererade på bägge dessa punkter. Faktum är att vi alla tre var rörande överens om att pizzorna var väldigt goda och vi var alla också betagna av Alissas allmänna charm. Bagaren var väldigt trevlig och när Love bad om att få en kartong så att han kunde ta med sig den halvan av sin pizza som han inte mäktade att äta upp på plats så lovade han att baka en mindre pizza nästa gång så Love skulle slippa bära hem den varpå de skrattade gott tillsammans. Man skulle utan att överdriva kunna påstå att de nu är bästa vänner.

Enligt de nötta siffrorna på dörren har Alissa öppet till klockan tolv på natten, vilket är imponerande. Hade de bara haft ett utskänkningstillstånd hade man kunnat spendera avsevärt mycket mer tid där. Man hade vidare kunnat förklara för Ölstugan Tullen Kville att de är värdelösa och otrevliga och inte ens säljer pizza. Man hade kunnat be Västtrafik dra in alla färjeförbindelser och be staden att sluta underhålla Götaälvbron och sedan slippa att lämna närområdet någonsin. I nuläget är ju inte det mer än en dröm då Alissa inte har något utskänkningstillstånd eller, såvitt jag vet, aspirerar på att skaffa ett. Däremot har de alltså synnerligen smakliga pizzor.

Positivt: Det mesta! Gott! Trevlig Personal! Trevligt!
Negativt: Nästan ingenting. Den starka såsen var inte så stark. Få vegetariska alternativ.

Sannegårdens Pizzeria i Kvillebäcken

Leave a reply


Sannegårdens Pizzeria är inte en ödmjuk pizzeria. Det verkar heller inte som om den behöver vara särskilt ödmjuk, då den tydligen blivit utsedd till Sveriges bästa pizzeria 2014 och 2015 samt blivit utsedd till Göteborgs bästa pizzeria åtta gånger. Vem som håller på och utser pizzerior till bäst hela tiden vet jag dock inte. Men Sannegårdens Pizzeria har hur som helst tagit till sig av det och blivit något så ovanligt som en pizzeria med bussreklam i stor skala. De har också brett ut sig över staden, vilket gör det aningen dråpligt att de i början valde att döpa serveringen efter stadsdelen där den först befann sig . Utöver originalrestaurangen på Eriksbergsgatan i Sannegården finns det filialer i Kvillebäcken, i Munkebäck, på Gibraltargatan och på Skanstorget. Det finns också en lunchrestaurang på Lindholmen som heter Lindholmens Kebab som har en extremt snarlik logotyp så jag har spekulerat i huruvida den är ytterligare en underavdelning till Sannegårdens Pizzeria eller inte. Är den inte det så försöker den gissningsvis profitera på Sannegårdens Pizzerias framgång och status, vilket är ett aningen roligare scenario.

När en pizzeria blivit så pass resultatrik som Sannegårdens Pizzeria så kan man ju inte annat än att ogilla den lite. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen att alla, utan undantag, vill heja på en underdog (eller alternativt äta hos en underdog). Tittar man på Miracle så hejar man inte på Sovjetunionen och tittar man på 8 Mile så hejar man inte på Papa Doc (his real name is Clarence). Sannegårdens Pizzeria är alltså jämförbar med både Sovjetunionen och Papa Doc och då blir man inte särskilt sugen på att äta där. Dock så vill man inte heller riskera att gå miste om Sveriges kanske bästa pizza på grund av några luddiga liknelser som jag nyss hittade på. Onsdagen den 7 september, innan jag och Robert skulle titta på Grave Encounters med vår goda vän Love (recension: den var inte så läskig tredje gången man såg den), så bestämde vi oss således för att dinera på Sannegårdens Pizzeria. Fast i Kvillebäcken.

Själva restaurangen var väldigt liten, och om det inte var för den fortfarande öppna uteserveringen så hade det varit svårt att äta sin pizza på plats. Det fanns visserligen lite barstolar vettandes mot antingen väggen eller fönstret i lokalen men där var det också olidligt varmt. Det var också ett oupphörligt djävla spring där inne. Av det ständiga kundflödet att döma så är inte Sannegårdens Pizzeria ensam om att anse sig vara fantastisk. Tre pizzabagare jobbade i full fart konstant och var assisterade av ett pizzabud som körde ut hemleveranserna. Tre simultant knogande bagare på en pizzeria har jag aldrig sett förut så jag vågar mig på att anta att det säger en del om dess popularitet. De var alla vid gott mod trots sin tunga arbetsbörda och den av dem som tog vår beställning var väldigt trevlig. Det var säkert de andra två också men jag vågar inte lova någonting. Jag bestämde mig för en Rhodos med kebabkött, fetaost, feferoni, lök och mild sås och Robert valde en Frutti med curry, banan, ananas och jordnötter.

– Pinsam pizza att beställa, våndades Robert när vi satt oss vid ett bord utanför. Och det hade han alldeles rätt i. Att döpa en pizza till Frutti är jämförbart med när ett gatukök väljer att kalla sin tjocka korv för Tjock Bamsing eller motsvarande. Sen när man står där och beställer en tjock korv trots att man mycket väl sett vad det står på menyn så frågar kocken med menande blick om man avsåg att beställa en Tjock Bamsing varpå ens sällskap hånler och förlorar all respekt för en. Fullt så illa gick det inte för Robert när han beställde sin Frutti men det var fortfarande en påfrestning för honom.

När våra pizzor kom var det första vi noterade att de redan var slicade. Det är av någon anledning ovanligt men det borde absolut vara praxis så det var uppskattat. Sen fanns det tyvärr inte så mycket mer att säga om pizzorna. De var goda och det fanns ingenting att klaga på men de förväntningar som byggts upp tack vare Sannegårdens Pizzerias marknadsföring och rykte hade lett till förhoppningar om hänfördhet. Denna hänfördhet infann sig dessvärre aldrig men vi åt ändock varsin god pizza. Robert hittade ett hårstrå på sin Frutti men man kan ju inte hålla på och sjåpa sig över petitesser. Har man någon gång lagat mat själv vet man att hårstrån oundvikligen hamnar i maten. Vi åt upp och gick glada i hågen hem till Love. Dagen efter, när allting antogs vara frid och fröjd, fick jag ett sms ifrån Robert där han berättade att han på kvällen efter vi ätit och sett på Grave Encounters drabbats av ett maghaveri. Detta haveri höll i sig nästan fram till och med veckoslutet så min fullständigt okvalificerade diagnos är att Robert drabbades av en mild matförgiftning. Jag klarade mig däremot ifrån liknande åkommor.

Efter vår kvällsvard har vi rådfrågat den redan nämnda Love, som enligt egen utsago redan har ätit på alla pizzerior i Göteborg, om hans syn på Sannegårdens Pizzeria och han ansåg inte att restaurangen levde upp till sitt rykte (Love gick så långt som att konstatera att ”Sannegårdens Pizzeria är bullshit”) och jag litar tusenfalt mer på honom än på vem än det nu är som nu utser pizzerior till bäst stup i kvarten. Roberts magepisod är ytterligare en spik i kistan för mina eventuella återbesök på Sannegårdens Pizzeria. Hade pizzan varit fantastisk hade jag absolut kunnat tänka mig att riskera en matförgiftning men för en pizza som bara är god är det inte en risk jag är villig att ta.

Positivt: Trevlig personal. God pizza.
Negativt: Skyhöga förväntningar. Hybrispizzeria. Robert fick diarré.

Mamma Rosa i Aröd

Leave a reply


Jag och min goda vän Robert kom för ett tag sedan på idén att vi kontinuerligt skulle äta pizza på nya serveringar tills vi ätit på Göteborgs samtliga pizzerior. Antagligen forskade Robert lite i detta för jag vill minnas att han berättade att det finns omkring 300-400 pizzerior i Göteborg. Det kan såklart lika gärna ha varit en halvkvalificerad gissning från hans sida. Vår tanke med detta var inte att försöka hitta den bästa pizzan i staden, utan snarare att bara utföra stordådet som att äta på alla pizzerior i ens hemstad innebär. Huruvida vi kommer lyckas med detta är ytterst tvivelaktigt då det tog oss några månader bara att gå från tanke till handling och i och med att vi, av ekonomiska och hälsomässiga skäl, inte kan äta på mycket mer än en ny pizzeria i månaden. Jag kommer ju givetvis att äta mer än en pizza i månaden, men gissningsvis kommer jag, på grund av lättja och bakfylla, huvudsakligen hålla mig till de redan beprövade etablissemangen. Som första delmål utsåg vi Mamma Rosa på Lillhagevägen i Aröd på Hisingen. Vi brukade åka förbi restaurangen när vi åkte buss 52 mot Skogome, på väg mot en replokal i Aröds industriområde och jag brukade förundras över det faktum att Mamma Rosa ligger i nedervåningen av en gråblek villa. Efter en längre tids prat skred vi sent omsider till verket lördagen den 18 juni.

Efter att ha avslutat min arbetsdag åkte jag till Backaplan där Robert, i sällskap med Stacey, Victor och John, plockade upp mig och körde oss till Mamma Rosa. När vi gick in genom dörren erfor jag en väldigt, väldigt mild variant av den filmiska upplevelse när man som utböling gör entré på en lokal krog varpå alla gäster tystnar och vänder sig om för att titta på en. Känslan förstärktes något av att Mamma Rosa, som sagt, ligger i en villa. Det kändes som att oannonserat gå in i en främlings udda inredda vardagsrum. Det var fantastiskt. Ortsborna som stod vid disken och föreföll besöka Mamma Rosa huvudsakligen för att nyttja restaurangens fullständiga rättigheter synade oss ett ögonblick och lämnade sedan artigt plats vid disken så att vi kunde beställa.

Robert, som inte orkade leta igenom menyn efter de vegetariska alternativen, gjorde det enkelt för sig och beställde en Vegetariana utan oliver, vilket innebär att pizzan hade vit burksparris, champinjoner, paprika, lök och feferoni på sig. Victor beställde en Margherita med mozzarella och gorgonzola medan Stacey drabbades av svår ambivalens och slutligen bestämde sig för en Funghi. Ett väl djärvt beslut kan tyckas. Jag, som tveklöst var den skojfriskaste i sällskapet, valde pizza utifrån dess namn och beställde en Kärlekspizza. Namnet gavs ingen egentlig förklaring i ingredienserna, som bestod av kyckling, champinjoner, lök, färska tomater och stark sås. Än idag är jag aningen konfys. John, som inte riktigt förstått storheten i vad vi höll på med, hade redan ätit och köpte rätt och slätt en Spaten att dricka. Jag köpte, utöver min Kärlekspizza, en stor stark för 39 kronor, vilket är ett fruktansvärt rimligt pris för en stor stark. Det är så rimligt att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.

– Jag gillar Funghi, deklarerade Stacey medan hon åt sin Funghi. Vi hade satt oss på uteserveringen och just konstaterat att Aröd, som det tedde sig sett från Mamma Rosa, kändes väldigt kontinentalt när maten kom. Pizzorna var imponerande i storlek och tallrikarna var runt en halv decimeter för små i alla riktningar, vilket var väldigt tilltalande men också lite opraktiskt rent logistiskt. Detta var såklart en bagatell, för pizzorna var väldigt smakliga.

– Det var ju inte svårt att smälla den här, den var ju svingod, utbrast Victor. I likhet med det mesta Victor säger låter detta som ett efterhandskonstruerat citat men det är alltså ordagrant vad han sa. Dessförinnan hade han ondgjort sig över avsaknaden av oregano på sin Margherita, men efter att ha gått in och bett om det och själv kryddat sin pizza var han belåten. Om inte jag missminner mig så delade John, som fick en pizzaslice av Victor, hans entusiasm över maten. Robert hade konstaterat att Vegetariana är djävligt tråkigt, men beskyllt pizzans standardingredienser för detta, och klargjort att Mamma Rosas bagare gjort ett bra jobb.

Ett par månader senare (när jag förövrigt inte skrivit färdigt den här texten ännu) satt jag och Robert vid ättestupan på Ramberget och talade varmt och nostalgiskt om vårt besök på Mamma Rosa. Robert lovordade pizzornas storlek och tunna botten och jag instämde helhjärtat. Pizzorna var väldigt goda, det tyckte både jag, Robert, Stacey, Victor och John. Som om inte goda pizzor skulle vara tillräckligt fanns det också öl, som till och med var rimligt prissatt. Och om inte goda pizzor och rimligt prissatt öl skulle vara tillräckligt så var upplevelsen av en pizzeria i en villa i pastorala Aröd absolut värd resan oavsett. Jag hade gärna återvänt till Mamma Rosa men i och med att jag inte bor i Aröd, vill åka buss 52 mer än nödvändigt eller vet hur man hittar dit med cykel är det tveksamt om det någonsin kommer hända. Detta grämer mig.


Positivt: Det mesta! En pizzeria i en villa! Trevlig personal! Gott! Öl!
Negativt: Nästan ingenting. Ligger i Aröd. Den starka såsen var inte så stark.

1-day Hardcore Showdown 2013

Leave a reply

När festivaler runt om i Europa går i konkurs blir de kvarvarande allt mer kommersiella. I Köpenhamn arrangeras i helgen 1-day Hardcore Showdown. Delvis en motreaktion på Roskildefestivalens utveckling och delvis ett försök att ena Köpenhamns svaga hardcorescen.

Anders Wind och Jesper Frydelund på 3rd Tsunami Agency arrangerar för tredje året i rad 1-day Hardcore Showdown.

Anders Wind och Jesper Frydelund på 3rd Tsunami Agency arrangerar för tredje året i rad 1-day Hardcore Showdown.

Den Köpenhamnsbaserade artist- och bokningsagenturen 3rd Tsunami Agency arrangerar i helgen, för tredje året i rad, 1-day Hardcore Showdown. Det är en endagsmusikfest med inriktning på hardcore och punk. Med arrangemanget hoppas man kunna stärka stadens, och även landets, svaga hardcorescen.

Man vill också uppmana gästerna till en större miljömedvetenhet genom att servera uteslutande vegetarisk mat med så många veganalternativt som möjligt. Dessutom hoppas man få besökarna att tänka över sina alkoholvanor, något de anser behövas sedan landets mest kända musiktillställning, Roskildefestivalen, ger allt mer utrymme åt sin huvudsponsor – Tuborg.
– I fjol fanns Roskildefestivalens affisch på alla danska tågstationer. Den är två meter bred och föreställer en jävla öletikett. Nordeuropas största musikfestival har reducerats till en öletikett, säger Jesper Frydelund från 3rd Tsunami Agency som tillsammans med sin kollega Anders Wind ligger bakom idén till 1-day Hardcore Showdown.

Både Jesper och Anders växte upp med Roskildefestivalen. Idag känner de att festivalens sponsorer får ta för stor plats.
– Roskildefestivalen har blivit så involverad i danskt näringsliv att musiken har hamnat i andra hand, tycker Jesper.

Första året Hardcore Showdown arrangerades var 2011 då Jesper och Anders blev erbjudna att arrangera spelningar med de amerikanska hardcorejättarna Earth Crisis och Agnostic Front. Då det handlade om angränsande datum bestämde man sig för att slå samman evenemangen och Hardcore Showdown föddes. Då var det en tvådagarstillställning men man har inga planer på återgå till flerdagarsformatet.
– En tvådagarstillställning innebär inte att man drar in dubbelt så mycket pengar, det blir bara dubbelt så dyrt, berättar Jesper.

Att sälja biljetter till ett hardcoreevenemang i Köpenhamn, och i Danmark i allmänhet, är svårt då den lokala punk- och hardcorescenen är väldigt svag.
– De gemenskaper som finns är väldigt små och avskilda från varandra, säger Anders.

Under 90-talet när hardcoreband som Earth Crisis, Ignite, Refused och Raised Fist blev stora växte sig hardcorescenen stark i Sverige. Många blev straight edgare och spelningar arrangerades flitigt även i mindre städer.
– Då hade ni plötsligt tusentals straight edgekids i Sverige. I Köpenhamn hade vi kanske tio. Och de blev retade, minns Jesper som tror att det till stor del beror på hur pass lättillgänglig alkohol är i Danmark.

Den svaga scenen har gjort att man tvingats bredda 1-day Hardcore Showdowns målgrupp. Jesper menar att det inte hade varit ekonomiskt gångbart att bara vända sig till hardcoreentusiasterna.
– I fjol lyckades vi få nästan 500 gäster och det hade vi inte lyckats med om vi kunde locka både rockbillys, punkare, skinnskallar, hårdrockare och hardcorekids.

Artistbokningarna är väldigt viktiga. Under de två åren Hardcore Showdown har funnits har amerikanska hardcorestorheter som Poison Idea, Ignite och tidigare nämnda Earth Crisis och Agnostic Front spelat. De svenska hardcoredigniteterna Sista Sekunden och Hårda Tider har också uppträtt 2011 respektive 2012. I år ska bland annat Misfits, Sick Of It All, Walls of Jericho, Last Resort och de bägge svenska banden Beyond Pink och Slöa Knivar uppträda.

En drömbokning hos Jesper och Anders som inte gått att genomföra är det brittiska grindcorebandet Napalm Death.
– De hade attraherat både hårdrockarna och musiknördarna och så finns det en politisk aspekt av Napalm Death som hade passat bra med vad vi vill uppnå, säger Jesper.

Vad de vill uppnå är att presentera ett alternativ till vad folk är vana vid. Genom att servera uteslutande vegetarisk mat hoppas man kunna visa några skeptiker att vegetarisk kost kan vara gott om den görs rätt. Jesper berättar att i fjol kom det enda klagomålet på matutbudet från en artist.
– Det var trummisen i Ignite som ville ha peperonipizza. Då sa jag att i så fall får han gå över gatan och köpa det själv. Det handlar om en dag. En jävla dag när man kan hoppa över sin varmkorv och skräpmat och äta ordentlig mat.

– Vi försöker inte tvinga någon att bli vegetarian men vill visa att det finns alternativ, fyller Anders i.

1-day Hardcore Showdown

Salomon från Night Fever

Leave a reply

2009 släppte det Köpenhamnsbaserade hardcorebandet Night Fever sitt debutalbum New Blood. Skivan blev väl mottagen och sedan dess har bandet turnerat flitigt – både i Europa och i USA. Nu jobbar de på sitt andra album.Salomon Segers

Night Fever bildades 2008 och släppte året därpå sitt debutalbum New Blood. Bandet har sedan dess hunnit med två europeiska turnéer och en månadslång USA-turné. De har också släppt två EP:s däremellan. Nu jobbar de med att färdigställa uppföljaren till New Blood.
– Vi har gjort all musik, så nu ska jag bara skriva sångtexter, säger Salomon Segers som är Night Fevers sångare.

Salomon, som själv skriver all musik och text till gruppen, sjöng tidigare i det danskspråkiga hardcorebandet Arrigt Antræk. Där ingick också Night Fevers basist Andreas. När Arrigt Antræk lade ner bildade de Night Fever som idag är en kvartett sedan den tidigare andregitarristen Nikolaj hoppat av. Efter det ihärdiga turnerandet var till slut resten av bandets förkärlek för alkohol och droger mer än han klarade av.

När de inte turnerar försöker Night Fever repa minst en gång i veckan. När bandmedlemmarna antingen jobbar, studerar eller har barn kan det dock visa sig vara svårt.
– När jag är ledig, vilket jag är en eller två dagar i veckan, kanske jag är bakfull och då orkar man inte alltid repa, säger Salomon som själv jobbar heltid som bartender.

Den tidsbristen är också en av anledningarna till att gruppens andra album dröjer. Salomon är mån om att bli klar för att kunna börja turnera igen samtidigt som han och Night Fever har mycket att leva upp till i och med New Bloods popularitet. Han tror dock inte att det nya materialet kommer lämna någon besviken.
– De nya låtarna är bra nog, men det kommer låta lite annorlunda mot första skivan.

När Night Fever väl har släppt sitt andra album och turnerat med det planerar Salomon att starta ett nytt band. Inte för att han nödvändigtvis vill utan för att han tycker att den danska hardcorescenen behöver det. Många av, vad han anser vara, de bättre danska harcorebanden som Amdi Petersens Armé och Hjertestop har lagt av och lämnat ett tomrum bakom sig.
– Jag försöker också föra samman folk som jag vet vill spela musik så de kan bilda band, berättar han.

– Jag trivs egentligen bra med att bara spela i ett band men när det inte finns så många hardcoreband kvar måste man göra vad man kan för att bidra till scenen.