Monthly Archives: September 2016

Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen

Jag och Robert har förvånansvärt nog lyckats hålla liv i vårt pizzaäventyr så pass länge att vi nu är framme vid etappmål nummer tre. Ännu har vi dock inte lyckats lämna Hisingen, eller vårt närområde heller för den delen. Den här gången, fredagen den 23 september, hade vi tillsammans med vår goda vän Love bokat in en pizzalunchdejt innan vi skulle bege oss till Backaplan för att på ett sant lönefredagsmanér bunkra upp med öl, vin, strumpor, toalettpapper, torrschampo och dylikt. Vi kom gående ifrån våra respektive håll i Kvillebäcken, möttes vid saluhallen i Kvillebäcken och vandrade sedan efter ett visst överläggande emot Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen, på gränsen till Kvillebäcken. En pizzalunch på en vardag låter ju synnerligen dekadent men det har sin förklaring i att Robert var arbetsoförmögen tack vare en sträckning i ryggen och var därmed alltså hemma, och till följd därav pizzasugen. Jag var en salig blandning av förkyld och hypokondrisk och även tämligen gnällig. Love var i relativt gott skick men åtminstone ganska nyvaken.

Alissa Pizzeria, som jag i återstoden av texten kommer att referera till som enbart ”Alissa” för att slippa skriva ”Pizzeria” hela tiden, ser väldigt charmig och inbjudande ut. Under en stor grön skylt finns en rymlig uteservering och förbi den finns några trappsteg som leder ner till själva restaurangen. Där var det mörkt och ångestladdat mysigt, precis som merparten av Wieselgrensplatsen. När vi kom dit var vi än så länge de enda gästerna så vi kunde syna menyn i nästintill lugn och ro. Det enda stressmomentet var att bagaren hade lämnat sin dagstidning och ställt sig avvaktande bakom disken varifrån han iakttog oss i väntan på att ta våra beställningar. Det hade såklart varit konstigt om han inte gjorde det, men likväl känner man sig aningen pressad under sådana omständigheter. Menyn var ganska smal om man jämför med många andra pizzerior med sina otaliga alternativ och pizzavariationer. Här fanns omkring 40 punkter på listan vilket inte nödvändigtvis är negativt. Robert och Love finkammande menyn efter de vegetariska alternativen, som däremot visade sig vara ganska få.

– Det finns en vegetarisk med dubbelbotten men den kostar 105 kronor och jag är inte hungrig, konstaterade Love lojt när han hittade Pamedore Speciale Dubbel Botten (som utöver dubbelbotten hade mozzarella, gorgonzola, soltorkade tomater, pesto och ägg) på menyn. I och med att detta egentligen var frukost snarare än lunch för Love så nöjde han sig istället med en Funghi med mild kebabsås. Robert beställde också en Funghi men han valde att komplettera den med ananas istället för kebabsås. När det föll på mig att välja pizza blev det uppenbart att vi var ett tämligen fantasilöst sällskap då jag inte kom på något roligare att beställa än en vanlig kebabpizza, som här hette Kebab Pizza och var garnerad med kebabkött, feferoni och stark kebabsås.

Vi placerade oss på Alissas uteservering, där vi gladde oss åt det skyddande taket då det började hällregna ett par minuter senare. En charmig bagatell är att när våra pizzor kort därpå blev utburna så gav kvinnan som bar ut dem inte ett ljud ifrån sig. Hon varken frågade vem som hade beställt vad eller sa någonting annat men lyckades detta till trots ge ett trevligt intryck när hon kom ut med pizzorna, en åt gången, och ställde dem på bordskanten och sedan drog sig tillbaka. Det första jag reagerade på var att pizzorna redan var slicade. Nu har det slumpat sig så pass illa att två av de tre pizzerior jag än så länge har skrivit om har serverat sina pizzor slicade, men jag håller fast vid att detta är väldigt ovanligt och jag lovar att fortsätta bli orimligt imponerad varje gång jag stöter på det. Ytterligare en charmig bagatell var att min pizza bara var slicad tre gånger, och alltså bestod av fyra stycken åttondelsbitar och två stycken kvartsbitar. Det andra jag reagerade på var att ananasen på Roberts pizza inte var skuren i små bitar utan bestod av tre stycken ananasringar. Mina första pizzaminnen innefattar nästan uteslutande Hawaii (inte ögruppen) och i början av mitt liv som pizzaentusiast så kom alltid ananasen i ringar. Det var såklart praktiskare när pizzabagare kom att börja använda ananas i bitar istället men ringarna är tveklöst estetiskt överlägsna. Detta var således den kanske mest nostalgiska upplevelsen i mitt liv hittills.

– Det här är fan bra, deklarerade Love, nu nästan extatisk, när han visade hur han kunde hålla en slice i handen utan att den vek sig. Han fortgick med att förklara hur det absolut viktigaste med en pizza är stadgan i botten och hur det näst viktigaste är att det är rikhaltigt med sås på den. Loves Funghi levererade på bägge dessa punkter. Faktum är att vi alla tre var rörande överens om att pizzorna var väldigt goda och vi var alla också betagna av Alissas allmänna charm. Bagaren var väldigt trevlig och när Love bad om att få en kartong så att han kunde ta med sig den halvan av sin pizza som han inte mäktade att äta upp på plats så lovade han att baka en mindre pizza nästa gång så Love skulle slippa bära hem den varpå de skrattade gott tillsammans. Man skulle utan att överdriva kunna påstå att de nu är bästa vänner.

Enligt de nötta siffrorna på dörren har Alissa öppet till klockan tolv på natten, vilket är imponerande. Hade de bara haft ett utskänkningstillstånd hade man kunnat spendera avsevärt mycket mer tid där. Man hade vidare kunnat förklara för Ölstugan Tullen Kville att de är värdelösa och otrevliga och inte ens säljer pizza. Man hade kunnat be Västtrafik dra in alla färjeförbindelser och be staden att sluta underhålla Götaälvbron och sedan slippa att lämna närområdet någonsin. I nuläget är ju inte det mer än en dröm då Alissa inte har något utskänkningstillstånd eller, såvitt jag vet, aspirerar på att skaffa ett. Däremot har de alltså synnerligen smakliga pizzor.

Positivt: Det mesta! Gott! Trevlig Personal! Trevligt!
Negativt: Nästan ingenting. Den starka såsen var inte så stark. Få vegetariska alternativ.

Sannegårdens Pizzeria i Kvillebäcken


Sannegårdens Pizzeria är inte en ödmjuk pizzeria. Det verkar heller inte som om den behöver vara särskilt ödmjuk, då den tydligen blivit utsedd till Sveriges bästa pizzeria 2014 och 2015 samt blivit utsedd till Göteborgs bästa pizzeria åtta gånger. Vem som håller på och utser pizzerior till bäst hela tiden vet jag dock inte. Men Sannegårdens Pizzeria har hur som helst tagit till sig av det och blivit något så ovanligt som en pizzeria med bussreklam i stor skala. De har också brett ut sig över staden, vilket gör det aningen dråpligt att de i början valde att döpa serveringen efter stadsdelen där den först befann sig . Utöver originalrestaurangen på Eriksbergsgatan i Sannegården finns det filialer i Kvillebäcken, i Munkebäck, på Gibraltargatan och på Skanstorget. Det finns också en lunchrestaurang på Lindholmen som heter Lindholmens Kebab som har en extremt snarlik logotyp så jag har spekulerat i huruvida den är ytterligare en underavdelning till Sannegårdens Pizzeria eller inte. Är den inte det så försöker den gissningsvis profitera på Sannegårdens Pizzerias framgång och status, vilket är ett aningen roligare scenario.

När en pizzeria blivit så pass resultatrik som Sannegårdens Pizzeria så kan man ju inte annat än att ogilla den lite. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen att alla, utan undantag, vill heja på en underdog (eller alternativt äta hos en underdog). Tittar man på Miracle så hejar man inte på Sovjetunionen och tittar man på 8 Mile så hejar man inte på Papa Doc (his real name is Clarence). Sannegårdens Pizzeria är alltså jämförbar med både Sovjetunionen och Papa Doc och då blir man inte särskilt sugen på att äta där. Dock så vill man inte heller riskera att gå miste om Sveriges kanske bästa pizza på grund av några luddiga liknelser som jag nyss hittade på. Onsdagen den 7 september, innan jag och Robert skulle titta på Grave Encounters med vår goda vän Love (recension: den var inte så läskig tredje gången man såg den), så bestämde vi oss således för att dinera på Sannegårdens Pizzeria. Fast i Kvillebäcken.

Själva restaurangen var väldigt liten, och om det inte var för den fortfarande öppna uteserveringen så hade det varit svårt att äta sin pizza på plats. Det fanns visserligen lite barstolar vettandes mot antingen väggen eller fönstret i lokalen men där var det också olidligt varmt. Det var också ett oupphörligt djävla spring där inne. Av det ständiga kundflödet att döma så är inte Sannegårdens Pizzeria ensam om att anse sig vara fantastisk. Tre pizzabagare jobbade i full fart konstant och var assisterade av ett pizzabud som körde ut hemleveranserna. Tre simultant knogande bagare på en pizzeria har jag aldrig sett förut så jag vågar mig på att anta att det säger en del om dess popularitet. De var alla vid gott mod trots sin tunga arbetsbörda och den av dem som tog vår beställning var väldigt trevlig. Det var säkert de andra två också men jag vågar inte lova någonting. Jag bestämde mig för en Rhodos med kebabkött, fetaost, feferoni, lök och mild sås och Robert valde en Frutti med curry, banan, ananas och jordnötter.

– Pinsam pizza att beställa, våndades Robert när vi satt oss vid ett bord utanför. Och det hade han alldeles rätt i. Att döpa en pizza till Frutti är jämförbart med när ett gatukök väljer att kalla sin tjocka korv för Tjock Bamsing eller motsvarande. Sen när man står där och beställer en tjock korv trots att man mycket väl sett vad det står på menyn så frågar kocken med menande blick om man avsåg att beställa en Tjock Bamsing varpå ens sällskap hånler och förlorar all respekt för en. Fullt så illa gick det inte för Robert när han beställde sin Frutti men det var fortfarande en påfrestning för honom.

När våra pizzor kom var det första vi noterade att de redan var slicade. Det är av någon anledning ovanligt men det borde absolut vara praxis så det var uppskattat. Sen fanns det tyvärr inte så mycket mer att säga om pizzorna. De var goda och det fanns ingenting att klaga på men de förväntningar som byggts upp tack vare Sannegårdens Pizzerias marknadsföring och rykte hade lett till förhoppningar om hänfördhet. Denna hänfördhet infann sig dessvärre aldrig men vi åt ändock varsin god pizza. Robert hittade ett hårstrå på sin Frutti men man kan ju inte hålla på och sjåpa sig över petitesser. Har man någon gång lagat mat själv vet man att hårstrån oundvikligen hamnar i maten. Vi åt upp och gick glada i hågen hem till Love. Dagen efter, när allting antogs vara frid och fröjd, fick jag ett sms ifrån Robert där han berättade att han på kvällen efter vi ätit och sett på Grave Encounters drabbats av ett maghaveri. Detta haveri höll i sig nästan fram till och med veckoslutet så min fullständigt okvalificerade diagnos är att Robert drabbades av en mild matförgiftning. Jag klarade mig däremot ifrån liknande åkommor.

Efter vår kvällsvard har vi rådfrågat den redan nämnda Love, som enligt egen utsago redan har ätit på alla pizzerior i Göteborg, om hans syn på Sannegårdens Pizzeria och han ansåg inte att restaurangen levde upp till sitt rykte (Love gick så långt som att konstatera att ”Sannegårdens Pizzeria är bullshit”) och jag litar tusenfalt mer på honom än på vem än det nu är som nu utser pizzerior till bäst stup i kvarten. Roberts magepisod är ytterligare en spik i kistan för mina eventuella återbesök på Sannegårdens Pizzeria. Hade pizzan varit fantastisk hade jag absolut kunnat tänka mig att riskera en matförgiftning men för en pizza som bara är god är det inte en risk jag är villig att ta.

Positivt: Trevlig personal. God pizza.
Negativt: Skyhöga förväntningar. Hybrispizzeria. Robert fick diarré.

Mamma Rosa i Aröd


Jag och min goda vän Robert kom för ett tag sedan på idén att vi kontinuerligt skulle äta pizza på nya serveringar tills vi ätit på Göteborgs samtliga pizzerior. Antagligen forskade Robert lite i detta för jag vill minnas att han berättade att det finns omkring 300-400 pizzerior i Göteborg. Det kan såklart lika gärna ha varit en halvkvalificerad gissning från hans sida. Vår tanke med detta var inte att försöka hitta den bästa pizzan i staden, utan snarare att bara utföra stordådet som att äta på alla pizzerior i ens hemstad innebär. Huruvida vi kommer lyckas med detta är ytterst tvivelaktigt då det tog oss några månader bara att gå från tanke till handling och i och med att vi, av ekonomiska och hälsomässiga skäl, inte kan äta på mycket mer än en ny pizzeria i månaden. Jag kommer ju givetvis att äta mer än en pizza i månaden, men gissningsvis kommer jag, på grund av lättja och bakfylla, huvudsakligen hålla mig till de redan beprövade etablissemangen. Som första delmål utsåg vi Mamma Rosa på Lillhagevägen i Aröd på Hisingen. Vi brukade åka förbi restaurangen när vi åkte buss 52 mot Skogome, på väg mot en replokal i Aröds industriområde och jag brukade förundras över det faktum att Mamma Rosa ligger i nedervåningen av en gråblek villa. Efter en längre tids prat skred vi sent omsider till verket lördagen den 18 juni.

Efter att ha avslutat min arbetsdag åkte jag till Backaplan där Robert, i sällskap med Stacey, Victor och John, plockade upp mig och körde oss till Mamma Rosa. När vi gick in genom dörren erfor jag en väldigt, väldigt mild variant av den filmiska upplevelse när man som utböling gör entré på en lokal krog varpå alla gäster tystnar och vänder sig om för att titta på en. Känslan förstärktes något av att Mamma Rosa, som sagt, ligger i en villa. Det kändes som att oannonserat gå in i en främlings udda inredda vardagsrum. Det var fantastiskt. Ortsborna som stod vid disken och föreföll besöka Mamma Rosa huvudsakligen för att nyttja restaurangens fullständiga rättigheter synade oss ett ögonblick och lämnade sedan artigt plats vid disken så att vi kunde beställa.

Robert, som inte orkade leta igenom menyn efter de vegetariska alternativen, gjorde det enkelt för sig och beställde en Vegetariana utan oliver, vilket innebär att pizzan hade vit burksparris, champinjoner, paprika, lök och feferoni på sig. Victor beställde en Margherita med mozzarella och gorgonzola medan Stacey drabbades av svår ambivalens och slutligen bestämde sig för en Funghi. Ett väl djärvt beslut kan tyckas. Jag, som tveklöst var den skojfriskaste i sällskapet, valde pizza utifrån dess namn och beställde en Kärlekspizza. Namnet gavs ingen egentlig förklaring i ingredienserna, som bestod av kyckling, champinjoner, lök, färska tomater och stark sås. Än idag är jag aningen konfys. John, som inte riktigt förstått storheten i vad vi höll på med, hade redan ätit och köpte rätt och slätt en Spaten att dricka. Jag köpte, utöver min Kärlekspizza, en stor stark för 39 kronor, vilket är ett fruktansvärt rimligt pris för en stor stark. Det är så rimligt att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.


– Jag gillar Funghi, deklarerade Stacey medan hon åt sin Funghi. Vi hade satt oss på uteserveringen och just konstaterat att Aröd, som det tedde sig sett från Mamma Rosa, kändes väldigt kontinentalt när maten kom. Pizzorna var imponerande i storlek och tallrikarna var runt en halv decimeter för små i alla riktningar, vilket var väldigt tilltalande men också lite opraktiskt rent logistiskt. Detta var såklart en bagatell, för pizzorna var väldigt smakliga.

– Det var ju inte svårt att smälla den här, den var ju svingod, utbrast Victor. I likhet med det mesta Victor säger låter detta som ett efterhandskonstruerat citat men det är alltså ordagrant vad han sa. Dessförinnan hade han ondgjort sig över avsaknaden av oregano på sin Margherita, men efter att ha gått in och bett om det och själv kryddat sin pizza var han belåten. Om inte jag missminner mig så delade John, som fick en pizzaslice av Victor, hans entusiasm över maten. Robert hade konstaterat att Vegetariana är djävligt tråkigt, men beskyllt pizzans standardingredienser för detta, och klargjort att Mamma Rosas bagare gjort ett bra jobb.

Ett par månader senare (när jag förövrigt inte skrivit färdigt den här texten ännu) satt jag och Robert vid ättestupan på Ramberget och talade varmt och nostalgiskt om vårt besök på Mamma Rosa. Robert lovordade pizzornas storlek och tunna botten och jag instämde helhjärtat. Pizzorna var väldigt goda, det tyckte både jag, Robert, Stacey, Victor och John. Som om inte goda pizzor skulle vara tillräckligt fanns det också öl, som till och med var rimligt prissatt. Och om inte goda pizzor och rimligt prissatt öl skulle vara tillräckligt så var upplevelsen av en pizzeria i en villa i pastorala Aröd absolut värd resan oavsett. Jag hade gärna återvänt till Mamma Rosa men i och med att jag inte bor i Aröd, vill åka buss 52 mer än nödvändigt eller vet hur man hittar dit med cykel är det tveksamt om det någonsin kommer hända. Detta grämer mig.


Positivt: Det mesta! En pizzeria i en villa! Trevlig personal! Gott! Öl!
Negativt: Nästan ingenting. Ligger i Aröd. Den starka såsen var inte så stark.