Jag och Robert har förvånansvärt nog lyckats hålla liv i vårt pizzaäventyr så pass länge att vi nu är framme vid etappmål nummer tre. Ännu har vi dock inte lyckats lämna Hisingen, eller vårt närområde heller för den delen. Den här gången, fredagen den 23 september, hade vi tillsammans med vår goda vän Love bokat in en pizzalunchdejt innan vi skulle bege oss till Backaplan för att på ett sant lönefredagsmanér bunkra upp med öl, vin, strumpor, toalettpapper, torrschampo och dylikt. Vi kom gående ifrån våra respektive håll i Kvillebäcken, möttes vid saluhallen i Kvillebäcken och vandrade sedan efter ett visst överläggande emot Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen, på gränsen till Kvillebäcken. En pizzalunch på en vardag låter ju synnerligen dekadent men det har sin förklaring i att Robert var arbetsoförmögen tack vare en sträckning i ryggen och var därmed alltså hemma, och till följd därav pizzasugen. Jag var en salig blandning av förkyld och hypokondrisk och även tämligen gnällig. Love var i relativt gott skick men åtminstone ganska nyvaken.
Alissa Pizzeria, som jag i återstoden av texten kommer att referera till som enbart ”Alissa” för att slippa skriva ”Pizzeria” hela tiden, ser väldigt charmig och inbjudande ut. Under en stor grön skylt finns en rymlig uteservering och förbi den finns några trappsteg som leder ner till själva restaurangen. Där var det mörkt och ångestladdat mysigt, precis som merparten av Wieselgrensplatsen. När vi kom dit var vi än så länge de enda gästerna så vi kunde syna menyn i nästintill lugn och ro. Det enda stressmomentet var att bagaren hade lämnat sin dagstidning och ställt sig avvaktande bakom disken varifrån han iakttog oss i väntan på att ta våra beställningar. Det hade såklart varit konstigt om han inte gjorde det, men likväl känner man sig aningen pressad under sådana omständigheter. Menyn var ganska smal om man jämför med många andra pizzerior med sina otaliga alternativ och pizzavariationer. Här fanns omkring 40 punkter på listan vilket inte nödvändigtvis är negativt. Robert och Love finkammande menyn efter de vegetariska alternativen, som däremot visade sig vara ganska få.
– Det finns en vegetarisk med dubbelbotten men den kostar 105 kronor och jag är inte hungrig, konstaterade Love lojt när han hittade Pamedore Speciale Dubbel Botten (som utöver dubbelbotten hade mozzarella, gorgonzola, soltorkade tomater, pesto och ägg) på menyn. I och med att detta egentligen var frukost snarare än lunch för Love så nöjde han sig istället med en Funghi med mild kebabsås. Robert beställde också en Funghi men han valde att komplettera den med ananas istället för kebabsås. När det föll på mig att välja pizza blev det uppenbart att vi var ett tämligen fantasilöst sällskap då jag inte kom på något roligare att beställa än en vanlig kebabpizza, som här hette Kebab Pizza och var garnerad med kebabkött, feferoni och stark kebabsås.
Vi placerade oss på Alissas uteservering, där vi gladde oss åt det skyddande taket då det började hällregna ett par minuter senare. En charmig bagatell är att när våra pizzor kort därpå blev utburna så gav kvinnan som bar ut dem inte ett ljud ifrån sig. Hon varken frågade vem som hade beställt vad eller sa någonting annat men lyckades detta till trots ge ett trevligt intryck när hon kom ut med pizzorna, en åt gången, och ställde dem på bordskanten och sedan drog sig tillbaka. Det första jag reagerade på var att pizzorna redan var slicade. Nu har det slumpat sig så pass illa att två av de tre pizzerior jag än så länge har skrivit om har serverat sina pizzor slicade, men jag håller fast vid att detta är väldigt ovanligt och jag lovar att fortsätta bli orimligt imponerad varje gång jag stöter på det. Ytterligare en charmig bagatell var att min pizza bara var slicad tre gånger, och alltså bestod av fyra stycken åttondelsbitar och två stycken kvartsbitar. Det andra jag reagerade på var att ananasen på Roberts pizza inte var skuren i små bitar utan bestod av tre stycken ananasringar. Mina första pizzaminnen innefattar nästan uteslutande Hawaii (inte ögruppen) och i början av mitt liv som pizzaentusiast så kom alltid ananasen i ringar. Det var såklart praktiskare när pizzabagare kom att börja använda ananas i bitar istället men ringarna är tveklöst estetiskt överlägsna. Detta var således den kanske mest nostalgiska upplevelsen i mitt liv hittills.
– Det här är fan bra, deklarerade Love, nu nästan extatisk, när han visade hur han kunde hålla en slice i handen utan att den vek sig. Han fortgick med att förklara hur det absolut viktigaste med en pizza är stadgan i botten och hur det näst viktigaste är att det är rikhaltigt med sås på den. Loves Funghi levererade på bägge dessa punkter. Faktum är att vi alla tre var rörande överens om att pizzorna var väldigt goda och vi var alla också betagna av Alissas allmänna charm. Bagaren var väldigt trevlig och när Love bad om att få en kartong så att han kunde ta med sig den halvan av sin pizza som han inte mäktade att äta upp på plats så lovade han att baka en mindre pizza nästa gång så Love skulle slippa bära hem den varpå de skrattade gott tillsammans. Man skulle utan att överdriva kunna påstå att de nu är bästa vänner.
Enligt de nötta siffrorna på dörren har Alissa öppet till klockan tolv på natten, vilket är imponerande. Hade de bara haft ett utskänkningstillstånd hade man kunnat spendera avsevärt mycket mer tid där. Man hade vidare kunnat förklara för Ölstugan Tullen Kville att de är värdelösa och otrevliga och inte ens säljer pizza. Man hade kunnat be Västtrafik dra in alla färjeförbindelser och be staden att sluta underhålla Götaälvbron och sedan slippa att lämna närområdet någonsin. I nuläget är ju inte det mer än en dröm då Alissa inte har något utskänkningstillstånd eller, såvitt jag vet, aspirerar på att skaffa ett. Däremot har de alltså synnerligen smakliga pizzor.
Positivt: Det mesta! Gott! Trevlig Personal! Trevligt!
Negativt: Nästan ingenting. Den starka såsen var inte så stark. Få vegetariska alternativ.
