Sannegårdens Pizzeria är inte en ödmjuk pizzeria. Det verkar heller inte som om den behöver vara särskilt ödmjuk, då den tydligen blivit utsedd till Sveriges bästa pizzeria 2014 och 2015 samt blivit utsedd till Göteborgs bästa pizzeria åtta gånger. Vem som håller på och utser pizzerior till bäst hela tiden vet jag dock inte. Men Sannegårdens Pizzeria har hur som helst tagit till sig av det och blivit något så ovanligt som en pizzeria med bussreklam i stor skala. De har också brett ut sig över staden, vilket gör det aningen dråpligt att de i början valde att döpa serveringen efter stadsdelen där den först befann sig . Utöver originalrestaurangen på Eriksbergsgatan i Sannegården finns det filialer i Kvillebäcken, i Munkebäck, på Gibraltargatan och på Skanstorget. Det finns också en lunchrestaurang på Lindholmen som heter Lindholmens Kebab som har en extremt snarlik logotyp så jag har spekulerat i huruvida den är ytterligare en underavdelning till Sannegårdens Pizzeria eller inte. Är den inte det så försöker den gissningsvis profitera på Sannegårdens Pizzerias framgång och status, vilket är ett aningen roligare scenario.
När en pizzeria blivit så pass resultatrik som Sannegårdens Pizzeria så kan man ju inte annat än att ogilla den lite. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen att alla, utan undantag, vill heja på en underdog (eller alternativt äta hos en underdog). Tittar man på Miracle så hejar man inte på Sovjetunionen och tittar man på 8 Mile så hejar man inte på Papa Doc (his real name is Clarence). Sannegårdens Pizzeria är alltså jämförbar med både Sovjetunionen och Papa Doc och då blir man inte särskilt sugen på att äta där. Dock så vill man inte heller riskera att gå miste om Sveriges kanske bästa pizza på grund av några luddiga liknelser som jag nyss hittade på. Onsdagen den 7 september, innan jag och Robert skulle titta på Grave Encounters med vår goda vän Love (recension: den var inte så läskig tredje gången man såg den), så bestämde vi oss således för att dinera på Sannegårdens Pizzeria. Fast i Kvillebäcken.
Själva restaurangen var väldigt liten, och om det inte var för den fortfarande öppna uteserveringen så hade det varit svårt att äta sin pizza på plats. Det fanns visserligen lite barstolar vettandes mot antingen väggen eller fönstret i lokalen men där var det också olidligt varmt. Det var också ett oupphörligt djävla spring där inne. Av det ständiga kundflödet att döma så är inte Sannegårdens Pizzeria ensam om att anse sig vara fantastisk. Tre pizzabagare jobbade i full fart konstant och var assisterade av ett pizzabud som körde ut hemleveranserna. Tre simultant knogande bagare på en pizzeria har jag aldrig sett förut så jag vågar mig på att anta att det säger en del om dess popularitet. De var alla vid gott mod trots sin tunga arbetsbörda och den av dem som tog vår beställning var väldigt trevlig. Det var säkert de andra två också men jag vågar inte lova någonting. Jag bestämde mig för en Rhodos med kebabkött, fetaost, feferoni, lök och mild sås och Robert valde en Frutti med curry, banan, ananas och jordnötter.
– Pinsam pizza att beställa, våndades Robert när vi satt oss vid ett bord utanför. Och det hade han alldeles rätt i. Att döpa en pizza till Frutti är jämförbart med när ett gatukök väljer att kalla sin tjocka korv för Tjock Bamsing eller motsvarande. Sen när man står där och beställer en tjock korv trots att man mycket väl sett vad det står på menyn så frågar kocken med menande blick om man avsåg att beställa en Tjock Bamsing varpå ens sällskap hånler och förlorar all respekt för en. Fullt så illa gick det inte för Robert när han beställde sin Frutti men det var fortfarande en påfrestning för honom.
När våra pizzor kom var det första vi noterade att de redan var slicade. Det är av någon anledning ovanligt men det borde absolut vara praxis så det var uppskattat. Sen fanns det tyvärr inte så mycket mer att säga om pizzorna. De var goda och det fanns ingenting att klaga på men de förväntningar som byggts upp tack vare Sannegårdens Pizzerias marknadsföring och rykte hade lett till förhoppningar om hänfördhet. Denna hänfördhet infann sig dessvärre aldrig men vi åt ändock varsin god pizza. Robert hittade ett hårstrå på sin Frutti men man kan ju inte hålla på och sjåpa sig över petitesser. Har man någon gång lagat mat själv vet man att hårstrån oundvikligen hamnar i maten. Vi åt upp och gick glada i hågen hem till Love. Dagen efter, när allting antogs vara frid och fröjd, fick jag ett sms ifrån Robert där han berättade att han på kvällen efter vi ätit och sett på Grave Encounters drabbats av ett maghaveri. Detta haveri höll i sig nästan fram till och med veckoslutet så min fullständigt okvalificerade diagnos är att Robert drabbades av en mild matförgiftning. Jag klarade mig däremot ifrån liknande åkommor.
Efter vår kvällsvard har vi rådfrågat den redan nämnda Love, som enligt egen utsago redan har ätit på alla pizzerior i Göteborg, om hans syn på Sannegårdens Pizzeria och han ansåg inte att restaurangen levde upp till sitt rykte (Love gick så långt som att konstatera att ”Sannegårdens Pizzeria är bullshit”) och jag litar tusenfalt mer på honom än på vem än det nu är som nu utser pizzerior till bäst stup i kvarten. Roberts magepisod är ytterligare en spik i kistan för mina eventuella återbesök på Sannegårdens Pizzeria. Hade pizzan varit fantastisk hade jag absolut kunnat tänka mig att riskera en matförgiftning men för en pizza som bara är god är det inte en risk jag är villig att ta.
Positivt: Trevlig personal. God pizza.
Negativt: Skyhöga förväntningar. Hybrispizzeria. Robert fick diarré.