I Göteborgs innerstad är det av någon anledning ganska sparsmakat med pizzerior. Tar man sig tio minuter från stadskärnan i valfri riktning har man i regel alltid minst ett par stycken att välja mellan. Vad detta skulle kunna bero på kan jag bara spekulera i. Bisarra hyror i innerstaden? Innerstadsmänniskor hatar pizza? Pizza hatar innerstadsmänniskor? Gissningsvis är det en kombination av de anledningar och några till som jag inte är fantasirik nog att fabricera ihop. Hur som helst så hade jag och Robert för ovanlighetens skull planer som placerade oss på Avenyn fredagskvällen den 4 november. Avenyn är som alla vet en vidrig, bottenlös avgrund som bör undvikas till varje pris men ibland har man tyvärr inte förmånen att kunna undfly den och då vill man ju åtminstone rädda sitt själsliga välmående med pizza varpå man drabbas av insikten att det kan bli svårlöst då det av någon anledning är ganska sparsmakat med pizzerior i Göteborgs innerstad. Mellan Avenyn och Vasaplatsen finns dock en ensam oas i form av Pizzeria 13.
Det första jag har att säga om Pizzeria 13 är att den har det absolut bästa namnet jag någonsin har sett på en pizzeria. Pizzeria 13 kan mycket väl vara det bästa namnet på någonting någonsin. Både namnet och den diskreta, svarta skylten andas drama och mystik. Här följer en lista med filmtitlar där jag har inkorporerat ”Pizzeria 13”:
• Slå nollan till Pizzeria 13
• Pizzeria 13 från yttre rymden
• Mordet på Pizzeria 13
• På Pizzeria 13 intet nytt
• Flykten från Pizzeria 13
• Inte utan min Pizzeria 13
I efterhand forskade jag i bakgrunden till det här underbara namnet och kom tyvärr fram till att det är en anspelning på pizzerians gatuadress, då den ligger på Chalmersgatan 13. Detta var såklart något av en besvikelse men man får samtidigt glädja sig åt att pizzerian inte ligger på Chalmersgatan 12.
Lokalen var liten och intim och sparsamt inredd. Nu när jag så lysande har beskrivit själva lokalen kan jag passa på att enkelt dra en parallell till menyn som också var ganska sparsam. Det är absolut inget ont i det, färre alternativ på menyn kan mycket väl innebära en lättnad och en befrielse. Jag och Robert slog oss ner vid ett av de fyra borden och synade de konstläderbundna, laminerade sidorna i tystnad innan vi beställde. Jag hittade den tvivelaktigt namngivna Afro som säkerligen fått sitt namn efter de mycket exotiska ingredienserna banan, ananas, curry och inte minst skinka medan Robert, i brist på ett stort vegetariskt utbud, beställde en Hawaii utan skinka, men med fetaost. Trots att det är en väldigt enkel modifiering, där en ingrediens helt enkelt byts ut mot en annan, såg pizzabagaren ut som om Robert nyss förstörde hans dag när han ställdes inför denna beställning. Av hans blick att döma kunde Robert lika gärna ha försökt beställa sushi av honom medan han oprovocerat börjat slå honom i ansiktet.
Han godtog dock beställningen, Roberts beteende till trots, och vi slog oss åter ner vid vårt lilla bord. I och med lokalens ringa storlek så satt vi väldigt tätt inpå de två andra sällskapen som också dinerade på Pizzeria 13 denna fredagskväll. Bägge dessa sällskap var ganska pratglada vilket, i kombination med hur pass nära intill vi satt dem samt avsaknaden av den bakgrundsmusik man ofta associerar med pizzerior, ledde till att jag och Robert mest satt tysta och tittade obekvämt på varandra. På sin höjd talade vi väldigt lågmält och tystlåtet om triviala saker, till exempel om att jag satt precis vid ett element, men också precis vid dörren. Det var alltså för varmt och för kallt om vartannat. Under ett av de ögonblicken då vi inte pratade och jag hade tröttnat på att titta obekvämt på Robert sökte sig min blick till pizzabagaren som just då kryddade Roberts pizza med en del av den curry som var avsedd för min pizza, insåg sitt misstag och såg lite brydd ut ett tag innan han kryddade min pizza också och la in dem bägge i ugnen.
Jag nämnde inte detta för Robert förrän han själv noterade att hans modifierade Hawaii hade blivit mer modifierad än vad han hade bett om. Som alla vet är curry väldigt gott och fungerar till det mesta, så Robert blev inte upprörd av denna extrakryddning. Bägge våra pizzor var smakliga så att det förslog men vår konversation förblev lidande under hela vår vistelse på Pizzeria 13. Detta förstärktes av att bagaren behandlade de andra kunderna som nära vänner och det kramades och hejades och skojades stup i kvarten. Som förstagångskunder kan man ju givetvis inte förvänta sig att bli bemött som en stammis men det lindrar ju inte den starka känsla av utanförskap som jag och Robert fick dras med under hela måltiden. Pricken över i:et var att kundtoaletten (det kanske räcker att benämna den som ”toaletten” då jag är väldigt skeptisk till att det fanns mer än en toalett på Pizzeria 13) låg bakom disken så de övriga gästerna som behövde besöka toaletten nonchalant och vant vandrade rätt in bakom disken och försvann. Det kändes som att en kompis till oss hade tagit med oss till en fest där vi inte kände värden, men vår kompis hade intygat att vi var välkomna vilket visade sig vara lögn när vi kom dit och vår kompis slutar prata med oss och vi känner oss allmänt malplacerade och inkräktande. Det var såklart en överdrift men det kändes som en väldigt svag version av det scenariot. När vi väl hade ätit upp och skulle vidare så reste vi oss och betalade för oss. Nu var det ett annat ljud i skällan och bagaren var väldigt vänlig, tackade så mycket och önskade oss en trevlig kväll. Detta betydde vid det här laget väldigt mycket för oss och vi lämnad Pizzeria 13 mätta och belåtna, men också med en stark känsla av acceptans. Wow alltså.
Positivt: Det mesta! Gott! Det absolut bästa namnet på en pizzeria någonsin!
Negativt: Tryckt stämning mellan mig och Robert.