Tanken har alltid varit att skriva om pizza som jag och Robert har ätit på pizzerior i Göteborg men det går ju inte att skriva för mycket om pizza, så när jag befann mig i Köpenhamn lördagen den 30 april tillsammans med Robert och våra goda vänner Love, Sebastian och Victor och det vankades en pizzalunch kunde jag inte låta bli att försöka memorera allting som hände under måltiden för att kunna ge den bästa möjliga återgivningen i efterhand. I och med att vi befann oss i Köpenhamn på något av en minisemester hade jag redan innan lunch en ansenlig mängd øl innanför västen så jag minns dock inte alls allt så bra som jag hade velat. Hur som helst så hade vi anlänt i Köpenhamn runt lunchtid dagen innan och var därför lite trötta, lite bakfulla, lite berusade och framförallt väldigt hungriga. Om inte jag missminner mig så var både Sebastian och Victor angelägna om att besöka stadsdelen Nørrebro som tydligen skulle vara en fantastisk stadsdel på alla sätt och vis. Love och Sebastian var också väldigt angelägna om att ta bussen dit eftersom det regnade lite och Love hade hål i sina skor. Han hade tagit med sig bägge paren strumpor som han ägde och de paren var redan blöta och Love ville inte att hans fötter skulle bli ännu blötare. Jag, som envist hade förespråkat att vi skulle promenera till Nørrebro, var absolut inte till någon hjälp, vare sig när det kom till att visa empati för Loves fötter eller när det kom till att förstå kartan och informationen i busskuren där vi stod och väntade och var passivt aggressiva gentemot varandra. När bussen som vi väntat på, och som Sebastian och Love hade intygat att vi skulle ta, väl kom åkte den åt fel håll i den första korsningen och vi hamnade en bra bit ur kurs, varpå vi fick kliva av bussen och vänta ett bra tag på en ny buss åt motsatt riktning. Under hela denna tiden var jag väldigt noga med att vid upprepade tillfällen påpeka att vi hade varit framme i Nørrebro om vi bara hade promenerat direkt, som jag ville. Jag var väldigt uppskattad av mitt resesällskap under hela helgen.

När vi väl hade lyckats ta oss till Nørrebro så letade vi efter en skivbutik som Sebastian hade hittat på. Efter ett tag insåg vi andra att skivbutiken inte existerade så vi började så sakteliga leta efter en restaurang att äta lunch på istället. Allting såg väldigt dyrt och uppstyrt ut i området och vi kände oss aningen malplacerade och stannade bara till lite då och då för att ta en öl. När vi var nära på att duka under av hunger så hittade vi av en slump en skivbutik (inte den som Sebastian hade hittat på) som också sålde öl och hade en uteservering där vi parkerade oss. Victor, som var den enda av oss som vågade använda mobilsurf utomlands, började leta efter ställen i närheten som kunde var lämpliga för oss att äta på. Efter att ha suttit tyst med sin mobiltelefon ett tag konstaterade han att Stefanos Pizzeria låg inom ett rimligt gångavstånd, och att det tydligen var en av de bästa pizzeriorna i Köpenhamn. Eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian i norra Europa och eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian på norra halvklotet. Jag minns inte om Victor presenterade några källor för dessa hyllningar eller om detta var något som vi bara skojade fram. Victor kan ha velat styra oss mot lunch så friktionsfritt som möjligt och kanske hoppades att det skulle vara lättare att få fem viljor att överensstämma om han verkligen sålde in pizzerian som något fantastiskt. Ingen av oss var dock svårövertalade när det kom till att äta pizza. Om inte vår universala kärlek för pizza hade räckt så var vi dessutom i ett stort behov av omväxling då vi hade ätit hamburgare till både lunch och middag dagen innan (vi visste det inte då men vi skulle äta hamburgare till middag även denna dag, förutom Victor som valde att gå till sängs tidigt med mystiska magsmärtor istället för att ha roligt).

Vi drack upp våra öl och traskade målmedvetet efter Victors telefons instruktioner och befann oss inom kort utanför Stefanos. Tack vare kön till disken och bristen på lediga bord drog jag med en utmärkt slutledningsförmåga inom kort slutsatsen att Stefanos var en populär pizzeria. Med tanke på hur akut vår hunger hade blivit vid det här laget kunde vi inte med att kika runt efter sittplatser och andra bekvämligheter utan vi ställde oss på led i kön till disken i tron om att allt skulle lösa sig för oss och jag började panikartat granska menyn i hopp om att hitta en lockande pizza innan det skulle bli min tur att beställa. Jag är nervöst lagd av mig och en såpass enkel sak som att beställa mat när jag inte är i min naturliga miljö kan bli ett ganska stort stressmoment och jag funderade mycket kring huruvida det är konstigt att beställa på engelska och huruvida danskar förstår svenska bättre än jag förstår danska samtidigt som jag försökte gå igenom de 39 pizzaalternativen. När jag plötsligt stod mitt framför mannen som tog emot beställningarna stammade jag fram på knackig engelska att jag very much like would to eat en Sinos, en pizza garnerad med kyckling, bacon, paprika, chili och vitlök. Därefter stapplade jag, emotionellt utbränd, ut till uteserveringsbordet som Robert på något vis lyckats annektera sedan han beställt sin pizza.

Victor hade beställt en Vegetar med grillad kronärtskocka, aubergine, squash, körbärstomater och parmesan medan Robert, Love och Sebastian alla hade bestämt sig för att äta en 4 formaggi. När jag frågade om vilka ostar den innehöll uppstod en viss förvirring bland dem då ingen verkade vara säker på vad som egentligen hade beställts.

– Ja men det är ju fyra. Mozzarella, gorgonzola, vanlig djävla household cheese, fetaost och parmesan, konstaterade till slut Love slappt och trots att han sa att pizzan 4 formaggi innehöll fyra ostar och sedan rabblade upp fem ostar så hade han helt rätt. Som om inte det räckte var det också pesto på, utom i Roberts fall. Robert fick sin pizza först av alla och den såg väldigt aptitlig ut men när Loves och Sebastians pizzor blev utburna var de inte ett dugg lika Roberts och när tre personer har beställt samma rätt men en av de färdiga rätterna inte är ett dugg lik de andra två blir man såklart lite konfys. Bagarna verkade ha glömt peston och ett par av ostarna på Roberts pizza men han var nöjd ändå. Alla tre i 4 formaggi-gänget var väldigt positiva och prisade sin mat trots variationerna i utförande. Jag och Victor fick våra pizzor sist och när de blev utburna kom de i kartonger istället för på små skärbrädor som de andra i sällskapet hade fått sina pizzor på. Detta ledde till att jag, i mitt smått diffusa tillstånd, blev lite orolig över att vi hade blivit förväxlade med några som beställt mat för att ta med den när en av bagarna frågade om Victor hette Victor, som det stod skrivet i tusch på hans kartong. Detta ledde till att bagaren plötsligt blev djävligt kaxig och återigen retoriskt frågade om Victor hette Victor och om jag inte visste vad min kompis hette. Detta ledde till att jag blev ledsen.

Oavsett hur ledsen jag måhända blivit gick inte pizzornas storhet att förneka. Vi har alla rörande överens om att detta var pizzor av högsta möjliga kvalitet och då jag ätit på tre-fyra pizzerior i Köpenhamn under min livstid, varav jag i och för sig enbart minns Stefanos, kan man ändå lugnt påstå att jag har auktoriteten att befästa att Stefanos faktiskt är Köpenhamns bästa pizzeria. Är man en lat turist så har man också möjligheten att efter maten bara traska till ett sunkigt biljardställe på andra sidan gatan och dricka öl tills det är dags att äta igen. De tar dock inte betalkort på biljardstället och om man frågar var närmsta bankomat ligger så svarar de på danska, vilket inte är till någon hjälp överhuvudtaget. Så ta med kontanter. Jag tror det är euro som gäller.

Positivt: Maten! Så gott!
Negativt: Kaxiga pizzabagare. Ligger i Köpenhamn. Danskar överallt.