Monthly Archives: November 2018

Pizzeria Pomodoro på Bjurslätts torg


Tisdagen den 22 maj skulle min goda vän John flytta från Kyrkbyn till Bjurslätt. Goda vänner som flyttar leder allt som oftast till att en måste bära saker, och i och med att denna flytt var förlagd till en tisdag runt lunchtid var jag den enda som kunde hjälpa till då merparten av mina andra goda vänner har jobb som de går till dagligen. Detta stressade inte John nämnvärt som egentligen inte ens var särskilt angelägen om att jag skulle hjälpa till heller, men då jag sökte alla möjliga ursäkter till att prokrastinera arbetet med min masteruppsats (som i skrivandets stund fortfarande inte är närapå färdig) insisterade jag på att bidra med min ringa bärkraft när hans bohag skulle ambulera. I och med att detta var runt lunchtid var vi dock tvungna att äta lunch först. Det är givetvis svårt att bära saker om man inte först fyller magen till bristningsgränsen med deg och ost. Efter att John hämtat upp mig och vi lämnat av några flyttlådor i hans nya lägenhet i Bjurslätt hamnade vi därför på Bjurslätts torg, och på Pizzeria Pomodoro.

Eventuellt var det inte bara det faktum att John skulle flytta till Bjurslätt som styrde oss mot Pizzeria Pomodoro, nostalgi kan också ha haft en påverkan på vårt val av lunchrestaurang. John berättade nämligen att han i sin barndom ätit sitt livs andra pizza på just Pizzeria Pomodoro. Han var osäker på om den första pizzan han någonsin åt var en hemmalagad historia eller om den inmundigats på en annan pizzeria, men han var säker på att han gillade den. Detta hade föranlett att han var väldigt nervös inför sin andra pizza i livet då han omöjligt trodde att den skulle kunna mäta sig den första, och den kulinariska fullträff som den hade inneburit. Hans livs första pizza hade varit garnerad med skinka och champinjoner och han trodde inte att det var något som bagarna på Pomodoro skulle kunna ordna (det finns en möjlighet att pizzerian på Bjurslätts torg hade ett annat namn för 20-25 år sedan, när denna anekdot utspelar sig, men för enkelhetens skull kommer jag att referera till pizzerian som just Pomodoro oavsett vilken tidsperiod jag har trasslat in mig i), men det kunde de och den unge Johns lycka var följaktligen gjord för andra gången i livet.

För att fira att John hittat tillbaka till den pizzerian där han lärde sig att Capricciosa är en vanligt förekommande variant av maträtten beställde vi varsin sådan av en av de två, något surmulna, pizzabagarna som var i tjänst. Den som vi beställde av var, trots sin fåordighet och sitt stenansikte, kanske inte jättesurmulen då han efter att John beställt en Capricciosa och två burkar läsk (John är tydligen väldigt törstig av sig), vilket landade på 101 kronor, rundade av nedåt och gav John en hundralapp i växel på den tvåhundralapp som John nyss hade gett honom. Han kunde lika gärna ha fått tillbaka en femtiolapp, en tjugolapp, en tiokrona, tre femkronor, en tvåkrona och två enkronor i växel. Det, om något, är bra service. Inget leende i världen är värt mer än känslan av jämna pengar i plånboken.


Efter att vi hade beställt slog vi oss ner på den spatiösa uteserveringen och roade oss med att iaktta vår omgivning. Höjdpunkten kom i en ganska bitig man med rakat huvud och halstatueringar, som såg ut att vara väl över trettiostrecket, som åkte runt i cirklar på en mini-quadbike, till synes för att imponera på en kvinna som satt på en parkbänk i mitten av de cirklar han åkte runt i. Jag spenderar inte mer tid än nödvändigt på Bjurslätts torg så jag vet inte riktigt hur spelreglerna ser ut där men att åka runt i cirklar på en mini-quadbike verkade fungera bra för honom, så det är eventuellt ett hett tips för andra som är nyinflyttade i Bjurslätt och inte riktigt vet hur de ska närma sig nya människor.

Våra pizzor bars så småningom ut, och vi åt med god aptit. Det finns egentligen inte mycket mer att säga i det här fallet. Pizzorna var smakliga, det var Capricciosa, det var standard. Det tål däremot att sägas att skinkan på våra två pizzor inte hade den härliga grisrosa färgen man hoppas att skinka ska ha, utan snarare var grå-rosa. Gråsa, som jag brukar säga. Detta påverkar såklart inte smaken, men man smakar ju med ögonen först, som jag brukar säga. Jag reagerade även på att bägge pizzabagarna tog en cigarettpaus samtidigt under tiden som jag och John åt, varpå den ene satte sig på uteserveringen och den andre runt hörnet. Varför röker de inte tillsammans? Hatar de varandra? Skulle Pizzeria Pomodoro bara lösa sammanhållningen inom personalstyrkan och stila till skinkfärgen så skulle det med stor sannolikhet vara Bjurslätt torgs tveklöst bästa pizzeria!

Positivt: Gott! Liberal inställning till växel!
Negativt: Gråsa skinka.

Pizzabutik Italia i Kålltorp (Calzonespecial)


Lördagen den den 7 april satt jag och mina goda vänner Robert, Stacey och Björn på kvarterskrogen Kvilles Pastahouse och drack den sena kvällsölen när samtalet osökt gled in på pizza, som samtal ofta tenderar att göra. Därifrån tog dock samtalet en mer oväntad vändning och vi började prata om inbakad pizza. Jag proklamerade högfärdigt att jag minsann ätit en Calzone på en annan krog i Kville, nämligen den lustigt namngivna Mr. Tomato, några veckor tidigare och därmed nu var något av en auktoritet inom området. Jag berättade för sällskapet att den Calzonen inte var jätterolig, och även om den inte ledde till ren besvikelse var den aningen för sölig för min smak. Mitt i min utläggning om varför traditionella, platta, utbakade pizzor är överlägsna basunerade Björn ut att den bästa Calzonen i Göteborg finns på Pizzabutik Italia i Kålltorp. I och med att Björn bor i Kålltorp blev jag med ens mycket misstänksam. Kunde det verkligen slumpa sig så att den godaste Calzonen i hela Göteborg skulle finnas på den pizzeria som råkar vara den som är närmast belägen Björns hem? Intresset växte ordentligt runt bordet, i synnerhet då vissa i sällskapet inte hade någon erfarenhet av inbakad pizza alls, och vi bestämde oss för att bege oss till Kålltorp följande vecka för att gå till botten med det hela.

Innan jag går vidare i historien och berättar om hur vi sedermera åt pizza vill jag klargöra att jag själv är uppvuxen i Kålltorp, och att Pizzabutik Italia var min go-to-pizzeria under merparten av min barndom och uppväxt. Jag går i god för Pizzabutik Italia till etthundra procent (ride or die), och eftersom jag har skrivit ett tiotal blogginlägg om olika pizzerior kan det lugnt sägas att jag har auktoritet att utse deras Kebabmexicana till den absolut godaste kebabpizzan i Sverige trots att det var några år sedan jag åt den senast. Innan denna, senaste, pizzaexkursionen hade jag dock aldrig ätit deras Calzone.

Efter bara en ombokning möttes alltså jag, Robert, Stacey och Björn utanför pizzerian i fråga onsdagen den 11 april. När vi klev in blev det med ens påtagligt att pizzabagaren var en väldigt munter och mycket trevlig herre och det uppstod en härlig stämning när jag, Stacey och Björn alla beställde varsin Calzone efter varandra. Robert stod och velade bland de åtta inbakade pizzorna det fanns att välja mellan innan han till slut bestämde sig för en Ciao ciao utan oxfilé, vilket i förlängning innebär att den var fylld med champinjoner, lök och vitlök, utöver osten och tomatsåsen. Vi drog oss ut mot den angenäma uteserveringen, komplett med vindskydd, medan bagaren bad oss säga till ifall vi frös, det fanns nämligen filtar att tillgå för den lite kylige gästen. För mig blev detta årets första uteservering och efter det kan jag konstatera att om Pizzabutik Italia haft ett utskänkningstillstånd hade jag spenderat avsevärt mycket mer tid i Kålltorp.

– Än så länge har jag bara ätit bröd. Det var gott, sa Stacey efter sin första tugga kort efter det att våra pizzor blivit utburna och placerade framför oss. Det utlåtandet sätter också fingret på vad som kan vara problematiskt med inbakade pizzor. De första tuggorna består i regel bara av bröd, och när man når in till fyllningen brukar rinnigt tomatvatten läcka ut på talriken där det sugs upp av pizzabottnen som sedermera blir helt soggig och tråkig. När man når in till den eventuella skinkan brukar den, då den inte fått någon stekyta efter att döljts i ett deghölje under sin tid i ugnen, vara lite gråblek och tråkig. En Calzone har få ingredienser att dölja sig bakom och därmed måste de få ingredienserna som ingår i pizzan vara av yttersta kvalitet. Här lyckades Pizzabutik Italia leverera rent inbakat guld.

Brödet i pizzan var jättegott och väldigt smakrikt. Detsamma kan sägas om tomatsåsen, som dessutom hade en väldigt gynnsam konsistens. Vi förskonades alla från det tidigare nämnda tomatvattnet som brukar läcka ut, söla ner och förstöra hela måltiden. Tomatsåsen var här tjock och krämig (ursäkta användandet av ordet ”krämig”, men jag är väldigt uppspelt över pizzakvaliteten) i konsistensen. Då den inte hade skurit sig i ugnen hade inget tomatvatten uppstått, och därmed kunde det inte heller rinna ut överallt. Efter att jag ätit upp min Calzone var min talrik i princip fortfarande nydiskad, sånär som på lite oregano.

Vi avnjöt våra pizzor tillsammans med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt), förutom Stacey som gissningsvis ville spoliera mina loja försök till att bli en fullfjädrad Spritesponsrad influencer. Oavsett hur upprörd jag måhända, i skrivandets stund, är över detta är jag ändock än mer imponerad över att Björn mycket väl kan ha varit den första person som inte överdrev när han konstaterade att den bästa versionen av någonting som är väldigt lättillgängligt (varför inte slå till på att exemplifiera med till exempel en Calzone) råkar finnas väldigt nära där han själv bor. Pizzabutik Italia, och i förlängning även Björn (som jag tycker förtjänar en del av äran) har räddat Calzonens, hos mig, fläckiga rykte. Hurra.

Positivt: Stans godaste Calzone! Jättetrevlig personal! Allt!
Negativt: INGENTING!!