Söndagen den 25 november skulle jag och min goda vän Love hälsa på våra goda vänner Marie och Johan för att bland annat gå husesyn i deras villa, fika och presenteras för deras dotter Signe. För ett par år sedan övergav Marie och Johan Göteborg och flyttade till en mycket oklar “ort” i Ale kommun. Jag lovade givetvis att hälsa på så tidigt som sommaren 2017. Vi bestämde också en tid som jag skulle komma på besök denna sommaren. Och sent i november kom jag alltså, i sällskap med Love, äntligen iväg. Love plockade upp mig på Hisingen och rattade, trots bakfylla och Dirty Dancing-relaterade sår över stora delar av ryggen, vant ut sin bil från Göteborg (vi åker inte kollektivt utanför Göteborgs kommungränser av väldigt luddiga principskäl) medan jag satte mig tillrätta i passagerarsätet, drack Monster Energy Mango Loco (sponsorskap mottages tacksamt) och förvarnade om att jag är en usel kartläsare (vi missade resans enda avfart). Det var en solig och klar vinterdag och vi roade oss kungligt i bilen med att, i bästa stadsboanda, föraktfullt håna lokala gårds-, väg- och hållplatsnamn som Slittorp, Rapenskår, Bålje, Ryk och Färdsle innan vi vid gott mot parkerade utanför Marie och Johans hus vid halv tre på eftermiddagen.

Vi gick husesyn (det var fint), blev presenterade för Signe (hon var trevlig), fikade (det var gott) och jag försökte även desperat söka kontakt med Maries och Johans katter (de var svårflörtade) innan det drog ihop sig till middagstid, och i och med kontexten kan säkert eventuella läsare gissa att den middagen kom att bestå av pizza. Marie hade innan mitt och Loves besök kommit med ett hett insider-pizza-tips gällande pizzan Bombay på pizzerian Skepplanda Pizzeria, som hon beskrev som sitt vuxna livs största pizzaupplevelse. Redan där var jag extremt nyfiken. Vidare hade Marie berättat att pizzan strukits från menyn i samband med ett förmodat ägarbyte men att den nya (?) ägaren likväl förklarat att det skulle gå bra att beställa en nummer 62 från den gamla menyn, och skulle personalen motsätta sig detta och påstå att de till exempel inte har de nödvändiga ingredienserna hemma skulle Marie helt sonika stå på sig och säga “jo” tills det att de gav med sig. Vid det här laget var jag så pass nyfiken att jag trodde att jag skulle dö, knall och fall.

På plats i sitt vardagsrum avslöjade hon vidare att en Bombay är en inbakad pizza innehållandes, förutom den sedvanliga tomatsåsen och osten, oxfilé (som vegetarianer som Marie har fullständig frihet att välja bort), mango chutney, banan, jordnötter och cayennepeppar. Det är förvisso en del tokiga ingredienser, och jag hade själv aldrig ätit en pizza med mango chutney på tidigare, men det som gjort detta till Maries vuxna livs största pizzaupplevelse var att första gången hon åt den låg det en hel, oskivad, banan i pizzan. Om jag beställt en inbakad pizza, skurit i den och upptäckt att någon lagt en hel banan där hade jag gissningsvis dött av chocken, knall och fall. De följande gångerna som hon beställt en Bombay hade bananen varit skivad men hela incidenten ledde givetvis till att en form av spänning kom att omge pizzan, där det alltid finns en osäkerhet kring huruvida det kommer att finnas en hel banan därinne eller inte.

Efter att Signe somnat och vaknat några gånger var det dags för oss att bege oss in till Ale kommuns metropol, det vill säga Skepplanda, och besöka byns enda kommersiella verksamhet. Love kämpade med att följa efter Marie och Johans bils baklyktor på de becksvarta landsvägarna och efter en stund lystes horisonten upp av Skepplandas två elektriska lampor. Den ena lampan visade sig tillhöra Skepplandas busshållplats, där hälften av byns ungdomar stod och hängde i stora svarta täckjackor, och den andra visade sig tillhöra Skepplanda pizzeria, där den andra hälften av byns ungdomar visade stå och hänga i stora svarta täckjackor. När vi väl parkerat, klivit in och efter ett enormt velande valt ett bord gick Marie fram till disken och frågade försiktigt om det skulle kunna gå för sig att få beställa en nummer 62 från den gamla menyn. Pizzabagaren såg förvirrad ut och slängde en osäker blick över axeln mot en kollega. Kollegan gav Marie en lugnande nick och sa något på ett språk som jag inte bemästrar till pizzabagaren som tog emot våra beställningar och sedan var vi på banan igen. Marie avbeställde oxfilén på sin Bombay och beställde vidare en Funghi med bearnaisesås, då hon och Johan skulle äta hälften var av dessa pizzor. Min journalistiska bakgrund tvingade mig givetvis att också beställa en Bombay. Love, som förvisso själv också har gett sig i kast med journalistiken vid ett flertal tillfällen, var mer styrd av sin bakgrund som en svenne som låtit frasen ”med kebabsås” följa varenda pizzabeställning han någonsin gjort och beställde således en Funghi med kebabsås.

Medan vi satt och väntade på våra pizzor blev det allt mer tydligt att något form av drama utspelade sig mellan pizzerian och de tidigare nämnda ungdomarna. I och med att det inte existerar någonting överhuvudtaget i Skepplanda verkade pizzerian ha börjat agera fritidsgård åt byns ungdomar, vilket såklart är positivt. Ungdomarna ockuperade ett bord längst in i lokalen och gick om vartannat ut ur pizzerian, in i pizzerian och klev till och med in bakom disken för att prata med pizzabagarna. Detta verkade vara fullt normalt och jag kände, som utböling, inte det minsta ansvar att reda ut situationen, även om jag givetvis var nyfiken på vad som egentligen försiggick.

Efter en liten stund bars våra pizzor ut och jag satte med en darrande hand kniven mot min Bombay. Min kulinariska sida drog en lättnadens suck medan min effektsökande sida stönade av besvikelse. Bananen var skivad. Detta gynnade givetvis pizzan men det gynnade verkligen inte det här blogginlägget. Hur som haver, min Bombay var väldigt god men min preferens är, som jag redan klargjort, i regel utbakade pizzor. Detta var dock en kvalitativ inbakad pizza och jag blev absolut imponerad av hur väl mango chutneyn fungerade i sammanhanget, speciellt i kombination med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt (på allvar)). Återstoden av sällskapet var också väldigt nöjda med maten. Johan lät Signe smaka en klick bearnaisesås varpå hon blev illröd i ansiktet och såg ut som hon fått en psykos av belåtenhet, och jag är i skrivandets stund fortfarande nästan helt säker på att detta inte var en allergisk reaktion. Love höll sin sedvanliga utläggning om vikten av en stabil pizzabotten och höll symboliskt upp en slice för att visa att Skepplanda Pizzerias Funghi absolut höll måttet.

Mitt under vår måltid hände dock det som i regel brukar betyda att det är dags att lämna lokalen och att någon kommer att få en avsevärt försämrad ekonomi inom det närmsta, då två poliser stegade in. De gick fram till disken och växlade några ord med samma pizzabagare som tidigare gett Marie den lugnande nicken. Nu var det aningen lättare att pussla ihop bitarna beträffande vad som egentligen hade hänt och vad det var som pågick med de lokala ungdomarna. Tydligen hade några ynglingar tagit en springnota varpå polisen tillkallats. Under den tid som det tog för polisen att dyka upp hade dock återstoden av ungdomarna försäkrat pizzabagaren om att de visste vilka det var som inte hade betalat, att detta skulle hanteras internt och att alla i slutändan garanterat skulle göra rätt för sig. Detta räckte för att pizzabagaren inte längre skulle känna något behov av polisnärvaro och han förklarade helt enkelt att situation som uppstått hade löst sig själv varpå poliserna tackade för sig och illa kvickt flydde från Skepplanda. Detta är, i min mening, en beundransvärd inställning hos pizzabagaren.

När hela polisdramat hade lugnat sig hade jag nått fram till sista tuggan på min Bombay. Om man är otaktiskt och äter en inbakad pizza från ände till ände kommer man till ett väldigt antiklimaktiskt slut, som fungerar som en motpol till första tuggan då man förväntansfullt skär av och äter en bit som bara består av bröd, medan man hoppfullt längtar efter att komma in till fyllningen. Den första tuggan kan då liknas vid den brödkorg som man åpet sätter i sig medan man väntar på sin mat på en restaurang, fast i det här fallet är brödkorgen väldigt liten och ingår i huvudrätten. Om man är otaktisk kommer sista tuggan också att enbart bestå av bröd, men vid det här laget är man inte förväntansfull utan bara mätt. Det känns som att kyparen kommer och ställer fram brödkorgen samtidigt som hen kommer med notan, vilket vore exceptionellt enfaldigt. Jag var givetvis otaktisk och min sista tugga kom att bestå av en bit degigt bröd och en bit varm banan. Jag är vuxen och vill inte äta degigt bröd och varm banan, och i efterhand vet jag faktiskt inte varför jag inte bara lämnade min sista tugga orörd på tallriken. Ett bättre tillvägagångssätt vid inmundigandet av inbakade pizzor skulle vara att äta bägge ändarna först, för att dels förstärka brödkorgseffekten och dels försäkra sig om att den sista tuggan åtminstone kommer att innehålla tomatsås och lite ost. Att vara efterklok vinner jag ingenting på, utan jag får vackert konstatera att Bombay var en mycket god pizza som jag retroaktivt ändå kanske hade föredragit platt. Men att jag beställer en inbakad pizza när det inte är min preferens kan jag verkligen inte beskylla Skepplanda Pizzeria för.

Positivt: Gott! Trevlig personal! Slapp inställning till pizzor som egentligen inte finns på menyn längre! Fuck snuten!
Negativt: Lite väl tråkig lysrörsbelysning. Vad är en Skepplanda för något?