Category Archives: Om pizza

Skepplanda Pizzeria i Skepplanda


Söndagen den 25 november skulle jag och min goda vän Love hälsa på våra goda vänner Marie och Johan för att bland annat gå husesyn i deras villa, fika och presenteras för deras dotter Signe. För ett par år sedan övergav Marie och Johan Göteborg och flyttade till en mycket oklar “ort” i Ale kommun. Jag lovade givetvis att hälsa på så tidigt som sommaren 2017. Vi bestämde också en tid som jag skulle komma på besök denna sommaren. Och sent i november kom jag alltså, i sällskap med Love, äntligen iväg. Love plockade upp mig på Hisingen och rattade, trots bakfylla och Dirty Dancing-relaterade sår över stora delar av ryggen, vant ut sin bil från Göteborg (vi åker inte kollektivt utanför Göteborgs kommungränser av väldigt luddiga principskäl) medan jag satte mig tillrätta i passagerarsätet, drack Monster Energy Mango Loco (sponsorskap mottages tacksamt) och förvarnade om att jag är en usel kartläsare (vi missade resans enda avfart). Det var en solig och klar vinterdag och vi roade oss kungligt i bilen med att, i bästa stadsboanda, föraktfullt håna lokala gårds-, väg- och hållplatsnamn som Slittorp, Rapenskår, Bålje, Ryk och Färdsle innan vi vid gott mot parkerade utanför Marie och Johans hus vid halv tre på eftermiddagen.

Vi gick husesyn (det var fint), blev presenterade för Signe (hon var trevlig), fikade (det var gott) och jag försökte även desperat söka kontakt med Maries och Johans katter (de var svårflörtade) innan det drog ihop sig till middagstid, och i och med kontexten kan säkert eventuella läsare gissa att den middagen kom att bestå av pizza. Marie hade innan mitt och Loves besök kommit med ett hett insider-pizza-tips gällande pizzan Bombay på pizzerian Skepplanda Pizzeria, som hon beskrev som sitt vuxna livs största pizzaupplevelse. Redan där var jag extremt nyfiken. Vidare hade Marie berättat att pizzan strukits från menyn i samband med ett förmodat ägarbyte men att den nya (?) ägaren likväl förklarat att det skulle gå bra att beställa en nummer 62 från den gamla menyn, och skulle personalen motsätta sig detta och påstå att de till exempel inte har de nödvändiga ingredienserna hemma skulle Marie helt sonika stå på sig och säga “jo” tills det att de gav med sig. Vid det här laget var jag så pass nyfiken att jag trodde att jag skulle dö, knall och fall.

På plats i sitt vardagsrum avslöjade hon vidare att en Bombay är en inbakad pizza innehållandes, förutom den sedvanliga tomatsåsen och osten, oxfilé (som vegetarianer som Marie har fullständig frihet att välja bort), mango chutney, banan, jordnötter och cayennepeppar. Det är förvisso en del tokiga ingredienser, och jag hade själv aldrig ätit en pizza med mango chutney på tidigare, men det som gjort detta till Maries vuxna livs största pizzaupplevelse var att första gången hon åt den låg det en hel, oskivad, banan i pizzan. Om jag beställt en inbakad pizza, skurit i den och upptäckt att någon lagt en hel banan där hade jag gissningsvis dött av chocken, knall och fall. De följande gångerna som hon beställt en Bombay hade bananen varit skivad men hela incidenten ledde givetvis till att en form av spänning kom att omge pizzan, där det alltid finns en osäkerhet kring huruvida det kommer att finnas en hel banan därinne eller inte.


Efter att Signe somnat och vaknat några gånger var det dags för oss att bege oss in till Ale kommuns metropol, det vill säga Skepplanda, och besöka byns enda kommersiella verksamhet. Love kämpade med att följa efter Marie och Johans bils baklyktor på de becksvarta landsvägarna och efter en stund lystes horisonten upp av Skepplandas två elektriska lampor. Den ena lampan visade sig tillhöra Skepplandas busshållplats, där hälften av byns ungdomar stod och hängde i stora svarta täckjackor, och den andra visade sig tillhöra Skepplanda pizzeria, där den andra hälften av byns ungdomar visade stå och hänga i stora svarta täckjackor. När vi väl parkerat, klivit in och efter ett enormt velande valt ett bord gick Marie fram till disken och frågade försiktigt om det skulle kunna gå för sig att få beställa en nummer 62 från den gamla menyn. Pizzabagaren såg förvirrad ut och slängde en osäker blick över axeln mot en kollega. Kollegan gav Marie en lugnande nick och sa något på ett språk som jag inte bemästrar till pizzabagaren som tog emot våra beställningar och sedan var vi på banan igen. Marie avbeställde oxfilén på sin Bombay och beställde vidare en Funghi med bearnaisesås, då hon och Johan skulle äta hälften var av dessa pizzor. Min journalistiska bakgrund tvingade mig givetvis att också beställa en Bombay. Love, som förvisso själv också har gett sig i kast med journalistiken vid ett flertal tillfällen, var mer styrd av sin bakgrund som en svenne som låtit frasen ”med kebabsås” följa varenda pizzabeställning han någonsin gjort och beställde således en Funghi med kebabsås.

Medan vi satt och väntade på våra pizzor blev det allt mer tydligt att något form av drama utspelade sig mellan pizzerian och de tidigare nämnda ungdomarna. I och med att det inte existerar någonting överhuvudtaget i Skepplanda verkade pizzerian ha börjat agera fritidsgård åt byns ungdomar, vilket såklart är positivt. Ungdomarna ockuperade ett bord längst in i lokalen och gick om vartannat ut ur pizzerian, in i pizzerian och klev till och med in bakom disken för att prata med pizzabagarna. Detta verkade vara fullt normalt och jag kände, som utböling, inte det minsta ansvar att reda ut situationen, även om jag givetvis var nyfiken på vad som egentligen försiggick.


Efter en liten stund bars våra pizzor ut och jag satte med en darrande hand kniven mot min Bombay. Min kulinariska sida drog en lättnadens suck medan min effektsökande sida stönade av besvikelse. Bananen var skivad. Detta gynnade givetvis pizzan men det gynnade verkligen inte det här blogginlägget. Hur som haver, min Bombay var väldigt god men min preferens är, som jag redan klargjort, i regel utbakade pizzor. Detta var dock en kvalitativ inbakad pizza och jag blev absolut imponerad av hur väl mango chutneyn fungerade i sammanhanget, speciellt i kombination med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt (på allvar)). Återstoden av sällskapet var också väldigt nöjda med maten. Johan lät Signe smaka en klick bearnaisesås varpå hon blev illröd i ansiktet och såg ut som hon fått en psykos av belåtenhet, och jag är i skrivandets stund fortfarande nästan helt säker på att detta inte var en allergisk reaktion. Love höll sin sedvanliga utläggning om vikten av en stabil pizzabotten och höll symboliskt upp en slice för att visa att Skepplanda Pizzerias Funghi absolut höll måttet.

Mitt under vår måltid hände dock det som i regel brukar betyda att det är dags att lämna lokalen och att någon kommer att få en avsevärt försämrad ekonomi inom det närmsta, då två poliser stegade in. De gick fram till disken och växlade några ord med samma pizzabagare som tidigare gett Marie den lugnande nicken. Nu var det aningen lättare att pussla ihop bitarna beträffande vad som egentligen hade hänt och vad det var som pågick med de lokala ungdomarna. Tydligen hade några ynglingar tagit en springnota varpå polisen tillkallats. Under den tid som det tog för polisen att dyka upp hade dock återstoden av ungdomarna försäkrat pizzabagaren om att de visste vilka det var som inte hade betalat, att detta skulle hanteras internt och att alla i slutändan garanterat skulle göra rätt för sig. Detta räckte för att pizzabagaren inte längre skulle känna något behov av polisnärvaro och han förklarade helt enkelt att situation som uppstått hade löst sig själv varpå poliserna tackade för sig och illa kvickt flydde från Skepplanda. Detta är, i min mening, en beundransvärd inställning hos pizzabagaren.


När hela polisdramat hade lugnat sig hade jag nått fram till sista tuggan på min Bombay. Om man är otaktiskt och äter en inbakad pizza från ände till ände kommer man till ett väldigt antiklimaktiskt slut, som fungerar som en motpol till första tuggan då man förväntansfullt skär av och äter en bit som bara består av bröd, medan man hoppfullt längtar efter att komma in till fyllningen. Den första tuggan kan då liknas vid den brödkorg som man åpet sätter i sig medan man väntar på sin mat på en restaurang, fast i det här fallet är brödkorgen väldigt liten och ingår i huvudrätten. Om man är otaktisk kommer sista tuggan också att enbart bestå av bröd, men vid det här laget är man inte förväntansfull utan bara mätt. Det känns som att kyparen kommer och ställer fram brödkorgen samtidigt som hen kommer med notan, vilket vore exceptionellt enfaldigt. Jag var givetvis otaktisk och min sista tugga kom att bestå av en bit degigt bröd och en bit varm banan. Jag är vuxen och vill inte äta degigt bröd och varm banan, och i efterhand vet jag faktiskt inte varför jag inte bara lämnade min sista tugga orörd på tallriken. Ett bättre tillvägagångssätt vid inmundigandet av inbakade pizzor skulle vara att äta bägge ändarna först, för att dels förstärka brödkorgseffekten och dels försäkra sig om att den sista tuggan åtminstone kommer att innehålla tomatsås och lite ost. Att vara efterklok vinner jag ingenting på, utan jag får vackert konstatera att Bombay var en mycket god pizza som jag retroaktivt ändå kanske hade föredragit platt. Men att jag beställer en inbakad pizza när det inte är min preferens kan jag verkligen inte beskylla Skepplanda Pizzeria för.


Positivt: Gott! Trevlig personal! Slapp inställning till pizzor som egentligen inte finns på menyn längre! Fuck snuten!
Negativt: Lite väl tråkig lysrörsbelysning. Vad är en Skepplanda för något?

Santa Pizzeria på Toredalsgatan


Måndagen den 23 juli funderade jag och min livspartner tillika mitt romantiska intresse i livet, Renata, över hur vi skulle ta oss an dagen. Vi bestämde oss slutligen för att vi skulle vara nyttiga, hurtiga, käcka, klämmiga, spänstiga, raska och flinka och bege oss till Svartedalens natur- och friluftsområde (spoiler: vi avvek från stigen i tre minuter och gick vilse i en timma där både min rädsla över att vara svettig i en skog medan löv, barr och grenar hamnar innanför ens tröja och Renatas grodfobi sattes på prov) men dessförinnan var vi tvungna att äta något. Klockan närmade sig tre på eftermiddagen och vi hade ännu inte ätit frukost. Ska det vandras i skogen i högsommarvärme måste givetvis samtliga deltagare vara utvilade, fräscha och framförallt mätta så jag och Renata bestämde oss naturligtvis för att äta pizza, som självklart är den bästa före-vandrings-maten (jag rekommenderar alla som inte redan har provat att äta en hel pizza och sedan omedelbart ge sig ut och traska långväga i gassande sol och trettio graders värme), innan vi styrde kosan mot Svartedalen.

En tid innan denna episod utspelar sig hade vi erhållit ett tips om att Santa Pizzeria på Toredalsgatan skulle servera pizza av yttersta kvalitet, och vi ansåg detta vara ett gyllene tillfälle att undersöka sanningshalten i detta. Vi klädde oss i våra bästa promenadkläder och körde i rask takt mot Tolered, som låg cirka fem minuter från vår utgångspunkt i Kvillebäcken på Hisingen, där vi parkerade utanför den villa som inhyser Santa Pizzeria. Redan i mitt inlägg om Mamma Rosa uttryckte jag min fascination beträffande pizzerior belägna i villor, och även om att kliva in på Santa Pizzeria inte gav samma känsla som kliva in på Mamma Rosa, där det nästan kändes som att kliva in i någons vardagsrum, så var jag absolut uppspelt över det faktum att pizzerian ändå låg i en villa. När vi parkerade på uppfarten gissar jag, även om jag inte minns helt säkert då jag skriver detta cirka tre månader efter att själva händelsen ägde rum, att jag var helt spattig av förtjusning.

Pizzabagaren var en pratglad och skojfrisk herre som var på ett upplyftande gott humör. Han var dock bättre på att prata än vad jag var på att höra vad han faktiskt sa. Detta ledde till att jag föll tillbaka på att nicka och le, vilket är ett grepp jag är väldigt välbekant med i sociala sammanhang. Mina hörseltillkortakommande till trots gav han ett mycket gott intryck och vi kände oss med ens varmt välkomna på restaurangen. Efter att ha synat menyn och botaniserat bland de cirka 50 pizzorna som vi stod att välja emellan bestämde sig Renata för en klassisk Capricciosa medan jag kände mig aningen mer djärv och beställde en Carnevale, som innehöll köttfärs, bacon, kebabkött, lök, jalapeños och stark sås. Efter att vi beställt frågade vi om det gick bra att äta på uteserveringen, som bestod av ett litet runt bord ställt på gräsmattan i trädgården framför pizzerian. Bagaren tyckte det lät som en utmärkt idé och sprang själv ut först för att torka av bordet åt oss. Vi blev mycket väl omhändertagna.


Det var väldigt angenämt att sitta i en trädgård på Toredalsgatan en varm sommardag. Den idylliska och pittoreska känslan förstärktes ytterligare av vetskapen om att det vankades pizza. När våra pizzor sedermera blev utburna och vi började äta förstärktes alla positiva attityder gentemot Santa Pizzeria som vi redan hade, eftersom det var utsökt. Och utan att tala illa om pizzerior som inte ligger i villor vill jag ändå återigen poängtera vilken målerisk känsla det är att sitta i en villaträdgård, på en glest trafikerad gata, omgiven av andra villor och inmundiga pizza. Om andra pizzerior ens har uteserveringar vetter de nio av tio gånger mot tråkiga gråmulna torg, fotgängarfyllda esplanader eller tätt trafikerade huvudleder. Så var icke fallet här, miljön och maten skapade i kombination en genomgående näst intill fantastisk upplevelse. Vore jag tvungen att klaga på något skulle jag säga att det den 23 juli 2018 kanske faktiskt inte hade skadat om det hade varit aningen svalare, men hur jag än vinklar och vrider och vänder har jag svårt att beskylla Santa Pizzeria för just det, men jag kan inte heller utesluta möjligheten att pizzerian var inblandad i detta.

Positivt: Jättegott! Trevlig pizzabagare! Pizza i trädgården!
Negativt: Lite varmt ute.

Pizzeria Pomodoro på Bjurslätts torg


Tisdagen den 22 maj skulle min goda vän John flytta från Kyrkbyn till Bjurslätt. Goda vänner som flyttar leder allt som oftast till att en måste bära saker, och i och med att denna flytt var förlagd till en tisdag runt lunchtid var jag den enda som kunde hjälpa till då merparten av mina andra goda vänner har jobb som de går till dagligen. Detta stressade inte John nämnvärt som egentligen inte ens var särskilt angelägen om att jag skulle hjälpa till heller, men då jag sökte alla möjliga ursäkter till att prokrastinera arbetet med min masteruppsats (som i skrivandets stund fortfarande inte är närapå färdig) insisterade jag på att bidra med min ringa bärkraft när hans bohag skulle ambulera. I och med att detta var runt lunchtid var vi dock tvungna att äta lunch först. Det är givetvis svårt att bära saker om man inte först fyller magen till bristningsgränsen med deg och ost. Efter att John hämtat upp mig och vi lämnat av några flyttlådor i hans nya lägenhet i Bjurslätt hamnade vi därför på Bjurslätts torg, och på Pizzeria Pomodoro.

Eventuellt var det inte bara det faktum att John skulle flytta till Bjurslätt som styrde oss mot Pizzeria Pomodoro, nostalgi kan också ha haft en påverkan på vårt val av lunchrestaurang. John berättade nämligen att han i sin barndom ätit sitt livs andra pizza på just Pizzeria Pomodoro. Han var osäker på om den första pizzan han någonsin åt var en hemmalagad historia eller om den inmundigats på en annan pizzeria, men han var säker på att han gillade den. Detta hade föranlett att han var väldigt nervös inför sin andra pizza i livet då han omöjligt trodde att den skulle kunna mäta sig den första, och den kulinariska fullträff som den hade inneburit. Hans livs första pizza hade varit garnerad med skinka och champinjoner och han trodde inte att det var något som bagarna på Pomodoro skulle kunna ordna (det finns en möjlighet att pizzerian på Bjurslätts torg hade ett annat namn för 20-25 år sedan, när denna anekdot utspelar sig, men för enkelhetens skull kommer jag att referera till pizzerian som just Pomodoro oavsett vilken tidsperiod jag har trasslat in mig i), men det kunde de och den unge Johns lycka var följaktligen gjord för andra gången i livet.

För att fira att John hittat tillbaka till den pizzerian där han lärde sig att Capricciosa är en vanligt förekommande variant av maträtten beställde vi varsin sådan av en av de två, något surmulna, pizzabagarna som var i tjänst. Den som vi beställde av var, trots sin fåordighet och sitt stenansikte, kanske inte jättesurmulen då han efter att John beställt en Capricciosa och två burkar läsk (John är tydligen väldigt törstig av sig), vilket landade på 101 kronor, rundade av nedåt och gav John en hundralapp i växel på den tvåhundralapp som John nyss hade gett honom. Han kunde lika gärna ha fått tillbaka en femtiolapp, en tjugolapp, en tiokrona, tre femkronor, en tvåkrona och två enkronor i växel. Det, om något, är bra service. Inget leende i världen är värt mer än känslan av jämna pengar i plånboken.


Efter att vi hade beställt slog vi oss ner på den spatiösa uteserveringen och roade oss med att iaktta vår omgivning. Höjdpunkten kom i en ganska bitig man med rakat huvud och halstatueringar, som såg ut att vara väl över trettiostrecket, som åkte runt i cirklar på en mini-quadbike, till synes för att imponera på en kvinna som satt på en parkbänk i mitten av de cirklar han åkte runt i. Jag spenderar inte mer tid än nödvändigt på Bjurslätts torg så jag vet inte riktigt hur spelreglerna ser ut där men att åka runt i cirklar på en mini-quadbike verkade fungera bra för honom, så det är eventuellt ett hett tips för andra som är nyinflyttade i Bjurslätt och inte riktigt vet hur de ska närma sig nya människor.

Våra pizzor bars så småningom ut, och vi åt med god aptit. Det finns egentligen inte mycket mer att säga i det här fallet. Pizzorna var smakliga, det var Capricciosa, det var standard. Det tål däremot att sägas att skinkan på våra två pizzor inte hade den härliga grisrosa färgen man hoppas att skinka ska ha, utan snarare var grå-rosa. Gråsa, som jag brukar säga. Detta påverkar såklart inte smaken, men man smakar ju med ögonen först, som jag brukar säga. Jag reagerade även på att bägge pizzabagarna tog en cigarettpaus samtidigt under tiden som jag och John åt, varpå den ene satte sig på uteserveringen och den andre runt hörnet. Varför röker de inte tillsammans? Hatar de varandra? Skulle Pizzeria Pomodoro bara lösa sammanhållningen inom personalstyrkan och stila till skinkfärgen så skulle det med stor sannolikhet vara Bjurslätt torgs tveklöst bästa pizzeria!

Positivt: Gott! Liberal inställning till växel!
Negativt: Gråsa skinka.

Pizzabutik Italia i Kålltorp (Calzonespecial)


Lördagen den den 7 april satt jag och mina goda vänner Robert, Stacey och Björn på kvarterskrogen Kvilles Pastahouse och drack den sena kvällsölen när samtalet osökt gled in på pizza, som samtal ofta tenderar att göra. Därifrån tog dock samtalet en mer oväntad vändning och vi började prata om inbakad pizza. Jag proklamerade högfärdigt att jag minsann ätit en Calzone på en annan krog i Kville, nämligen den lustigt namngivna Mr. Tomato, några veckor tidigare och därmed nu var något av en auktoritet inom området. Jag berättade för sällskapet att den Calzonen inte var jätterolig, och även om den inte ledde till ren besvikelse var den aningen för sölig för min smak. Mitt i min utläggning om varför traditionella, platta, utbakade pizzor är överlägsna basunerade Björn ut att den bästa Calzonen i Göteborg finns på Pizzabutik Italia i Kålltorp. I och med att Björn bor i Kålltorp blev jag med ens mycket misstänksam. Kunde det verkligen slumpa sig så att den godaste Calzonen i hela Göteborg skulle finnas på den pizzeria som råkar vara den som är närmast belägen Björns hem? Intresset växte ordentligt runt bordet, i synnerhet då vissa i sällskapet inte hade någon erfarenhet av inbakad pizza alls, och vi bestämde oss för att bege oss till Kålltorp följande vecka för att gå till botten med det hela.

Innan jag går vidare i historien och berättar om hur vi sedermera åt pizza vill jag klargöra att jag själv är uppvuxen i Kålltorp, och att Pizzabutik Italia var min go-to-pizzeria under merparten av min barndom och uppväxt. Jag går i god för Pizzabutik Italia till etthundra procent (ride or die), och eftersom jag har skrivit ett tiotal blogginlägg om olika pizzerior kan det lugnt sägas att jag har auktoritet att utse deras Kebabmexicana till den absolut godaste kebabpizzan i Sverige trots att det var några år sedan jag åt den senast. Innan denna, senaste, pizzaexkursionen hade jag dock aldrig ätit deras Calzone.

Efter bara en ombokning möttes alltså jag, Robert, Stacey och Björn utanför pizzerian i fråga onsdagen den 11 april. När vi klev in blev det med ens påtagligt att pizzabagaren var en väldigt munter och mycket trevlig herre och det uppstod en härlig stämning när jag, Stacey och Björn alla beställde varsin Calzone efter varandra. Robert stod och velade bland de åtta inbakade pizzorna det fanns att välja mellan innan han till slut bestämde sig för en Ciao ciao utan oxfilé, vilket i förlängning innebär att den var fylld med champinjoner, lök och vitlök, utöver osten och tomatsåsen. Vi drog oss ut mot den angenäma uteserveringen, komplett med vindskydd, medan bagaren bad oss säga till ifall vi frös, det fanns nämligen filtar att tillgå för den lite kylige gästen. För mig blev detta årets första uteservering och efter det kan jag konstatera att om Pizzabutik Italia haft ett utskänkningstillstånd hade jag spenderat avsevärt mycket mer tid i Kålltorp.

– Än så länge har jag bara ätit bröd. Det var gott, sa Stacey efter sin första tugga kort efter det att våra pizzor blivit utburna och placerade framför oss. Det utlåtandet sätter också fingret på vad som kan vara problematiskt med inbakade pizzor. De första tuggorna består i regel bara av bröd, och när man når in till fyllningen brukar rinnigt tomatvatten läcka ut på talriken där det sugs upp av pizzabottnen som sedermera blir helt soggig och tråkig. När man når in till den eventuella skinkan brukar den, då den inte fått någon stekyta efter att döljts i ett deghölje under sin tid i ugnen, vara lite gråblek och tråkig. En Calzone har få ingredienser att dölja sig bakom och därmed måste de få ingredienserna som ingår i pizzan vara av yttersta kvalitet. Här lyckades Pizzabutik Italia leverera rent inbakat guld.

Brödet i pizzan var jättegott och väldigt smakrikt. Detsamma kan sägas om tomatsåsen, som dessutom hade en väldigt gynnsam konsistens. Vi förskonades alla från det tidigare nämnda tomatvattnet som brukar läcka ut, söla ner och förstöra hela måltiden. Tomatsåsen var här tjock och krämig (ursäkta användandet av ordet ”krämig”, men jag är väldigt uppspelt över pizzakvaliteten) i konsistensen. Då den inte hade skurit sig i ugnen hade inget tomatvatten uppstått, och därmed kunde det inte heller rinna ut överallt. Efter att jag ätit upp min Calzone var min talrik i princip fortfarande nydiskad, sånär som på lite oregano.

Vi avnjöt våra pizzor tillsammans med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt), förutom Stacey som gissningsvis ville spoliera mina loja försök till att bli en fullfjädrad Spritesponsrad influencer. Oavsett hur upprörd jag måhända, i skrivandets stund, är över detta är jag ändock än mer imponerad över att Björn mycket väl kan ha varit den första person som inte överdrev när han konstaterade att den bästa versionen av någonting som är väldigt lättillgängligt (varför inte slå till på att exemplifiera med till exempel en Calzone) råkar finnas väldigt nära där han själv bor. Pizzabutik Italia, och i förlängning även Björn (som jag tycker förtjänar en del av äran) har räddat Calzonens, hos mig, fläckiga rykte. Hurra.

Positivt: Stans godaste Calzone! Jättetrevlig personal! Allt!
Negativt: INGENTING!!

Astor Pizza på Vesterbrogade (Köpenhamnsspecial 2)


Min goda vän Robin fyllde 30 i januari i år. Som en form av födelsedagspresent la jag och mina andra goda vänner Robert, Love, Sebastian och Victor ihop en summa pengar som vi köpte en weekendresa till honom för. Som om inte det vore nog följde vi även med själva, när det väl bar av till det exotiska resmålet Danmark under påskhelgen. På långfredagen anlände vi på Københavns Hovedbanegård runt klockan 14 och tog oss till vårt hostel. Vi var alla väldigt hungriga och så fort vi lyckats checka in råkade vi förirra oss i vad som måste ha varit Köpenhamns restaurangfria distrikt. När vi lyckats ta oss ut därifrån efter vad som kändes som en evighet tog vi okritiskt den första restaurangen vi hittade, som råkade vara en mycket angenäm italiensk krog belägen någonstans i Danmarks huvudstad; Köpenhamn. Där åt fyra personer i vårt sällskap varsin väldigt uppskattad napolitansk pizza. Jag sållade mig dock, förvånansvärt nog, till den andra delen av sällskapet som istället åt Pasta alla carbonara (vad händer Robin?!). Pastan var utsökt men Robert, Love, Sebastian och Victor var alla eniga om att pizzan var näst intill fantastisk. Med blicken stadigt fäst i backspegeln inser jag att jag med största sannolikhet gick miste om en väldigt positiv pizzaupplevelse. Den pizzaupplevelse jag istället ådrog mig var, om än inte uteslutande negativ, långt ifrån lika romantisk.

Så peppiga, nyfikna och hungriga på livet som vi var när vi anlände till Köpenhamn på långfredagen kändes både avlägset och overkligt när vi alla vaknade till liv på påskaftonens morgon. Vårt rum var sig inte likt, våra ögonvitor var inte längre i originalfärg, våra kläder var inte vikta och upphängda, vårt toalettlock var inte längre inte brutet i två delar. Detta till trots fixade vi (självklart) hygienen men eftersom det bara fanns en dusch i vårt rum var vi inte alla helt synkroniserade i detta. Det föll sig således som så att Robert, Sebastian och Victor gav sig ut på jakt efter frukost utan mig, Love och Robin. Jag och Love turades om att duscha och borsta tänderna och varvade detta med att försöka tvinga Robin ur sängen eftersom han fortfarande knappt var kontaktbar. Efter det att han låtit oss förstå att han inte tänkte gå upp ännu köpte Love en bagel och en Coca-Cola (sponsorskap mottages tacksamt) till Robin i lobbyn, som vi sedan lämnade bredvid honom i hans säng innan vi gav oss ut i staden igen.

Disorienterade och fortfarande väldigt yrvakna sökte sig våra blickar efter ord som vi kunde förstå och så fort vi såg ordet pizza gick vi instinktivt i den riktningen. På så vis hamnade vi på Astor Pizza, en restaurang belägen på Vesterbrogade som nischat in sig till att bara (?) servera deep dish panpizza. Något som vittnar om det dåliga skick jag befann mig i är att jag glömde av att ta ett externt foto på Astor (vi är absolut på förnamnsbasis), vilket är en av de tre saker jag behöver komma ihåg att göra när jag äter pizza med intentionen att blogga om det. Vi blev, på danska, visade till ett bord i den i stort sett helt tomma restaurangen och räckta varsin meny av en, av någon anledning, mycket stressad herre. Lokalen var fruktansvärt tråkig men väggarna bestod i stort sett bara av enorma fönster, vilket var bra då dagsljus är behövligt för det själsliga välmåendet på morgnar som denna. Vi synade våra menyer vilket med vår ovana av panpizza och vår allmänna förvirring visade sig vara något av en utmaning. Jag bestämde mig tillslut för en Empire State med mozzarella, peperoni, röd paprika och champinjoner och Love bestämde sig för att ta vad som helst och avbeställa köttet eftersom det inte fanns ett enda vegetariskt alternativ.

När den stressade herren återvände, med anteckningsblocket i högsta hugg, och vi började beställa gav han oss en lika delar fördömande som förvånad blick. Sedan undrade han, på danska, varför vi inte bara tog buffén. Då såg vi oss omkring i lokalen och insåg att vi satt cirka två meter ifrån en panpizzabuffé. Lika förvånad som den stressade herren såg ut att vara blev jag själv över att han hade gett oss menyer och återvänt med ett anteckningsblock när han inte hade intentionen att servera oss något annat än en hänvisning till buffén oavsett. Efter att ha försäkrat oss om att det fanns vegetariska alternativ i buffén så att inte Love skulle svälta (den stressade herren visade Love en halv plåt Margherita som, för att förtydliga, alltså delade plåt med en halv ickevegetarisk pizza), beställt varsin öl och svarat ja när den stressade herren frågade om vi ville ha stora öl tog vi oss an buffén.

Det ska sägas att jag inte är ett stort fan av bufféer, jag föredrar i regel alltid att beställa en rätt från menyn snarare än att äta en illa sammansatt blandning av olika maträtter. Om det prompt ska ätas buffé är dock en pizzabuffé den mest hanterbara varianten. Love började rätt och slätt med det enda han kunde äta i buffén och plockade åt sig ett par bitar Margherita, och jag själv tog några pizzabitar som jag inte har något som helst minne av. Pizzan överskuggades nämligen ordentligt av våra öl som hade dykt upp på vårt bord. När vi tackade ja till stora öl var vi i första hand måna om att undvika larviga trettiotrecentilitersglas, men det visade sig att en stor öl på Astor innebar en liter öl serverad i en löjligt stor sejdel. Vi kände oss som en blandning av ett sportigt grabbgäng på afterski och Sagan om ringen-lajvare. Mängden öl var oerhört dekadent i och med att detta var vår frukost, men det var också väsentligt för vår återhämtning, vilket även pizzan var.

– Den smakar som en Billys, observerade Love korrekt. Vid det här laget hade det vegetariska utbudet utökats med en pizza garnerad med ärtor och majs, vilket givetvis är alla vegetarianers favoritpizzaingredienser. Jag själv hade upptäckt en plåt med Hawaii som jag glupskt roffat åt mig av och det stämde mycket väl att det smakade som Billys panpizza. Det är inte nödvändigtvis något negativt, Billys har utgjort mången bakfyllefrukost och räddat många tuffa morgnar (sponsorskap mottages tacksamt), men rent pizzakulinariskt är det inte den mest upplyftande vägen att välja. Alla olika pizzavarianter jag åt av smakade i stort identiskt, och fastän de på intet sätt var oaptitliga kändes de inte heller särskilt inspirerade. Bufféproblemet gjorde sig påmint i och med att osten, som helst ska vara smält, koagulerade till ett gummiaktigt täcke när pizzorna stod och väntade under sina värmelampor. I vårt skick var vi dock inte kräsna, och ju mer fett, salt och öl vi fick i oss, desto mänskligare kände vi oss.

När vi ätit oss mätta och satt och målmedvetet smuttade på våra sejdlar dök Robert, Sebastian och Victor upp. De hade, under sin frukostjakt, hamnat på ett brunchställe och betalat 195 danska kronor för en, enligt dem, ganska äcklig brunch. Med min utsökta slutledningsförmåga deducerade jag att Love och jag trots allt dragit det längsta frukoststrået denna påskaftonsmorgon. När vi druckit upp våra öl (Robert lyckades med konststycket att köpa en enlitersöl cirka 45 minuter efter det att jag och Love beställt våra öl, men ändå dricka upp sin först) gick jag för att göra rätt för mig. Jag stod vid disken ett bra tag innan den stressade herren materialiserade sig och raskt tog betalt för både mig och Love utan att ens fråga om vi ville betala separat. Jag minns inte vad det kostade, men jag minns att Love reagerade väldigt starkt när jag kollade mitt konto och bad honom swisha mig halva beloppet vid ett senare tillfälle. Efter transaktionen bökade jag på mig min jacka och vi vandrade ut i staden igen, och in i ett oändligt töcken.

Positivt: Låg nära vårt hostel. Serverade pizza. Tramsigt stora öl.
Negativt: Buffé. Till synes omotiverat stressad personal. Eventuellt dyrt.

Kärna Pizzeria i Kärna


Vi har varit lite dåliga på att äta pizza det senaste och när vi väl kommer till skott så slumpar det sig att vi äter pizza i Kärna av alla gudsförgätna ställen. En eventuell läsare kanske undrar vad tusan ett Kärna är för något, och det är en välgrundad fundering. Kärna, som tillhör Kungälvs kommun, är något så ovanligt som en tätort baserad på en tv-serie. 1994 grundades Kärna, kraftigt inspirerad av tv-serien Pestens tid, som i sin tur är baserad på Stephen Kings postapokalyptiska roman med samma titel. Vill man veta mer kuriosa än så om Kärna så får man googla själv. Hursomhelst; Robert och jag samt ett mycket gott sällskap bestående av Stacey och Simen hade varit och badat i Tofta lördagen den 17 juni och på vägen hem passerade vi Kärna Pizzeria och tänkte att vi kan äta pizza där lika gärna som någon annanstans. Robert, som var utsedd förare, var den enda som hade tagit med sig solskyddssalva när vi badade och den hade han valt att undanhålla från oss andra så medan jag, Stacey och Simen drack vin och brände oss något fruktansvärt så hade han hållit sig både nykter och väl skyddad från solen. Vi var alltså tre stycken rödmosiga och lite luddiga karaktärer samt en pigg och fräsch Robert som klev in på Kärna Pizzeria. Hungriga var vi dock alla fyra.

Det första jag reagerade på var att det var väldigt lågt i tak i lokalen. Den omfattande menyn satt högst upp på väggen till höger om disken men var ändå bara i ansiktshöjd. Då det fanns lite bord och stolar samt två ortsbor som väntade på sin mat inne på pizzerian gick det inte att backa och ta in hela menyn. Istället fick man gå fram och tillbaka längs med väggen för att kunna läsa alla de olika alternativen man stod mellan att välja. Inte mindre än 90 pizzor fanns att botanisera bland. Jag var fruktansvärt fantasilös så jag gjorde det enkelt för mig och gick i barndom och beställde en Hawaii (jag vill inte tala ner till eventuella läsare så jag tänker inte berätta vad en Hawaii innehåller). Robert bestämde sig snabbt för den okonventionellt namngivna Jojo som var garnerad med mozzarella, gorgonzola, fetaost och färska tomater. Stacey och Simen beställde båda varsin M4, vilket är ett exceptionellt tråkigt namn på en pizza men man kan ju inte gå runt och förvänta sig att allting ska vara roligt hela tiden. En M4 innehöll mozzarella, fetaost, paprika, ruccola, pesto och champinjoner. Champinjoner hette på Kärna Pizzerias meny “schampingjoner” vilket vi var barnsligt roade över långt efter det att vi lämnat Kärna bakom oss.

När vi beställt vår mat satte vi oss på uteserveringen som stod helt tom så när som på vårt lilla sällskap. Under tiden vi spenderade på Kärna Pizzeria märktes ett bra kundflöde av, vilket är logiskt då Kärna Pizzeria äger hela pizzamarknaden i Kärna, men det var inga ortsbor som hade intresse av inta sin mat på plats. Istället vandrade de iväg, bärandes på sina pizzakartonger, med tomma, uppgivna blickar. Gudskelov är allting i Kärna inom gångavstånd från allt annat i Kärna så de kom alla antagligen hem säkert till slut. I väntan på vår mat avnjöt vi läsk och mineralvatten i solen, sånär som på Simen som var den tveklöst mest dekadenta vid vårt bord. Han drack istället eget medhavt rödvin ur ett eget medhavt plastglas och betedde sig som att detta inte var det minsta anmärkningsvärt eftersom att det är vanligt att dricka rödvin till italiensk mat. Skillnaden mellan att dricka rött vin till italiensk mat och att dricka medhavt bag-in-box-vin i ett plastglas på en pizzeria i Kärna var inget som han själv kunde se överhuvudtaget. När våra pizzor bars ut var det dock ingen av pizzabagarna som reagerade på Simens vin så det kan ju vara så att han hade rätt hela tiden.

Pizzorna var riktigt stiliga. Det var exceptionellt platta och i perfekt tallriksstorlek utan att pizzakanterna hängde över tallrikskanterna. Förklaringen till detta fantastiska precisionsarbete gavs till mig av Robert och Stacey som tydligen hade varit avsevärt mer observanta än vad jag hade varit inne på pizzerian. Synbarligen hade bagarna använt sig av någon form av pizzapress där de hade lagt en degboll mellan två metallcylindrar som sedermera pressat degen till perfekt storlek. Jag har aldrig hört talas om, eller sett, något liknande någonsin. Framtiden är alltså här redan idag. I tillägg till att vara estetiskt tilltalande var pizzorna också väldigt smakliga.

– Förbannat varm. Men god tror jag, fick Robert ur sig sedan någon hade intresserat sig för hans åsikt gällande maten. Eftersom hela hans mun var full med förbannat varm pizza kunde han inte riktigt stänga den så det gick knappt att urskilja vad han sa, men efter idogt funderande är jag nu rätt säker på att jag citerar honom korrekt. Så fort pizzorna gick ur sitt skållheta stadium satt vi alla och höll med varandra gällande hur gott det var. Den enda invändningen man skulle kunna ha var bristen på oregano på pizzorna, vilket är något som idag, av någon outgrundlig anledning, märks av på allt fler pizzerior. Problemet var dock lätt löst då Robert, som redan gått in på pizzerian en gång för att be om bestick, gick in och bad om oregano sedan jag förklarat att jag inte kände mig upplagd för sociala interaktioner med främlingar, vilket han faktiskt tog hänsyn till vilket var väldigt uppskattat från min sida. Säkerligen var det uppskattat av pizzabagarna också som nu slapp att jag stod och stirrade på dem nervöst i 30 sekunder innan jag samlat tillräckligt mycket mod för att fråga om oregano.

– Min pizza får fem av fem. Fem av fem schampingjoner, deklarerade Stacey som var såpass nöjd med sin mat att hon spontant uppfunnit någon form av betygssystem. Hade jag själv haft ett betygssystem hade jag också gett min pizza toppbetyg. En väldigt nostalgisk känsla sköljde över mig eftersom Hawaii är den första pizzan jag någonsin åt och Kärna Pizzerias Hawaii var närapå perfekt. Den känslan överskuggades ett tag av att jag satte i halsen och var nära på att dö. Jag lyckades gestikulera till Robert att dunka mig i ryggen då han inte verkade märka av att jag hostade panikartat i vad som kändes som flera minuter i sträck precis bredvid honom. Så fort han hade gjort det och räddat livet på mig återinfann sig den nostalgiska känslan. Det var en bra dag. Tyvärr ligger Kärna Pizzeria, som namnet antyder och som jag redan har förklarat, i Kärna vilket i förlängning innebär att jag antagligen aldrig kommer att äta där igen och det känns mycket sorgesamt.

Positivt: Så gott! Stiliga pizzor! Liberal inställning till medhavt vin! Trevlig personal!
Negativt: Ligger i Kärna.

Stefanos Pizzeria i Nørrebro (Köpenhamnsspecial)


Tanken har alltid varit att skriva om pizza som jag och Robert har ätit på pizzerior i Göteborg men det går ju inte att skriva för mycket om pizza, så när jag befann mig i Köpenhamn lördagen den 30 april tillsammans med Robert och våra goda vänner Love, Sebastian och Victor och det vankades en pizzalunch kunde jag inte låta bli att försöka memorera allting som hände under måltiden för att kunna ge den bästa möjliga återgivningen i efterhand. I och med att vi befann oss i Köpenhamn på något av en minisemester hade jag redan innan lunch en ansenlig mängd øl innanför västen så jag minns dock inte alls allt så bra som jag hade velat. Hur som helst så hade vi anlänt i Köpenhamn runt lunchtid dagen innan och var därför lite trötta, lite bakfulla, lite berusade och framförallt väldigt hungriga. Om inte jag missminner mig så var både Sebastian och Victor angelägna om att besöka stadsdelen Nørrebro som tydligen skulle vara en fantastisk stadsdel på alla sätt och vis. Love och Sebastian var också väldigt angelägna om att ta bussen dit eftersom det regnade lite och Love hade hål i sina skor. Han hade tagit med sig bägge paren strumpor som han ägde och de paren var redan blöta och Love ville inte att hans fötter skulle bli ännu blötare. Jag, som envist hade förespråkat att vi skulle promenera till Nørrebro, var absolut inte till någon hjälp, vare sig när det kom till att visa empati för Loves fötter eller när det kom till att förstå kartan och informationen i busskuren där vi stod och väntade och var passivt aggressiva gentemot varandra. När bussen som vi väntat på, och som Sebastian och Love hade intygat att vi skulle ta, väl kom åkte den åt fel håll i den första korsningen och vi hamnade en bra bit ur kurs, varpå vi fick kliva av bussen och vänta ett bra tag på en ny buss åt motsatt riktning. Under hela denna tiden var jag väldigt noga med att vid upprepade tillfällen påpeka att vi hade varit framme i Nørrebro om vi bara hade promenerat direkt, som jag ville. Jag var väldigt uppskattad av mitt resesällskap under hela helgen.

När vi väl hade lyckats ta oss till Nørrebro så letade vi efter en skivbutik som Sebastian hade hittat på. Efter ett tag insåg vi andra att skivbutiken inte existerade så vi började så sakteliga leta efter en restaurang att äta lunch på istället. Allting såg väldigt dyrt och uppstyrt ut i området och vi kände oss aningen malplacerade och stannade bara till lite då och då för att ta en öl. När vi var nära på att duka under av hunger så hittade vi av en slump en skivbutik (inte den som Sebastian hade hittat på) som också sålde öl och hade en uteservering där vi parkerade oss. Victor, som var den enda av oss som vågade använda mobilsurf utomlands, började leta efter ställen i närheten som kunde var lämpliga för oss att äta på. Efter att ha suttit tyst med sin mobiltelefon ett tag konstaterade han att Stefanos Pizzeria låg inom ett rimligt gångavstånd, och att det tydligen var en av de bästa pizzeriorna i Köpenhamn. Eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian i norra Europa och eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian på norra halvklotet. Jag minns inte om Victor presenterade några källor för dessa hyllningar eller om detta var något som vi bara skojade fram. Victor kan ha velat styra oss mot lunch så friktionsfritt som möjligt och kanske hoppades att det skulle vara lättare att få fem viljor att överensstämma om han verkligen sålde in pizzerian som något fantastiskt. Ingen av oss var dock svårövertalade när det kom till att äta pizza. Om inte vår universala kärlek för pizza hade räckt så var vi dessutom i ett stort behov av omväxling då vi hade ätit hamburgare till både lunch och middag dagen innan (vi visste det inte då men vi skulle äta hamburgare till middag även denna dag, förutom Victor som valde att gå till sängs tidigt med mystiska magsmärtor istället för att ha roligt).

Vi drack upp våra öl och traskade målmedvetet efter Victors telefons instruktioner och befann oss inom kort utanför Stefanos. Tack vare kön till disken och bristen på lediga bord drog jag med en utmärkt slutledningsförmåga inom kort slutsatsen att Stefanos var en populär pizzeria. Med tanke på hur akut vår hunger hade blivit vid det här laget kunde vi inte med att kika runt efter sittplatser och andra bekvämligheter utan vi ställde oss på led i kön till disken i tron om att allt skulle lösa sig för oss och jag började panikartat granska menyn i hopp om att hitta en lockande pizza innan det skulle bli min tur att beställa. Jag är nervöst lagd av mig och en såpass enkel sak som att beställa mat när jag inte är i min naturliga miljö kan bli ett ganska stort stressmoment och jag funderade mycket kring huruvida det är konstigt att beställa på engelska och huruvida danskar förstår svenska bättre än jag förstår danska samtidigt som jag försökte gå igenom de 39 pizzaalternativen. När jag plötsligt stod mitt framför mannen som tog emot beställningarna stammade jag fram på knackig engelska att jag very much like would to eat en Sinos, en pizza garnerad med kyckling, bacon, paprika, chili och vitlök. Därefter stapplade jag, emotionellt utbränd, ut till uteserveringsbordet som Robert på något vis lyckats annektera sedan han beställt sin pizza.

Victor hade beställt en Vegetar med grillad kronärtskocka, aubergine, squash, körbärstomater och parmesan medan Robert, Love och Sebastian alla hade bestämt sig för att äta en 4 formaggi. När jag frågade om vilka ostar den innehöll uppstod en viss förvirring bland dem då ingen verkade vara säker på vad som egentligen hade beställts.

– Ja men det är ju fyra. Mozzarella, gorgonzola, vanlig djävla household cheese, fetaost och parmesan, konstaterade till slut Love slappt och trots att han sa att pizzan 4 formaggi innehöll fyra ostar och sedan rabblade upp fem ostar så hade han helt rätt. Som om inte det räckte var det också pesto på, utom i Roberts fall. Robert fick sin pizza först av alla och den såg väldigt aptitlig ut men när Loves och Sebastians pizzor blev utburna var de inte ett dugg lika Roberts och när tre personer har beställt samma rätt men en av de färdiga rätterna inte är ett dugg lik de andra två blir man såklart lite konfys. Bagarna verkade ha glömt peston och ett par av ostarna på Roberts pizza men han var nöjd ändå. Alla tre i 4 formaggi-gänget var väldigt positiva och prisade sin mat trots variationerna i utförande. Jag och Victor fick våra pizzor sist och när de blev utburna kom de i kartonger istället för på små skärbrädor som de andra i sällskapet hade fått sina pizzor på. Detta ledde till att jag, i mitt smått diffusa tillstånd, blev lite orolig över att vi hade blivit förväxlade med några som beställt mat för att ta med den när en av bagarna frågade om Victor hette Victor, som det stod skrivet i tusch på hans kartong. Detta ledde till att bagaren plötsligt blev djävligt kaxig och återigen retoriskt frågade om Victor hette Victor och om jag inte visste vad min kompis hette. Detta ledde till att jag blev ledsen.

Oavsett hur ledsen jag måhända blivit gick inte pizzornas storhet att förneka. Vi har alla rörande överens om att detta var pizzor av högsta möjliga kvalitet och då jag ätit på tre-fyra pizzerior i Köpenhamn under min livstid, varav jag i och för sig enbart minns Stefanos, kan man ändå lugnt påstå att jag har auktoriteten att befästa att Stefanos faktiskt är Köpenhamns bästa pizzeria. Är man en lat turist så har man också möjligheten att efter maten bara traska till ett sunkigt biljardställe på andra sidan gatan och dricka öl tills det är dags att äta igen. De tar dock inte betalkort på biljardstället och om man frågar var närmsta bankomat ligger så svarar de på danska, vilket inte är till någon hjälp överhuvudtaget. Så ta med kontanter. Jag tror det är euro som gäller.

Positivt: Maten! Så gott!
Negativt: Kaxiga pizzabagare. Ligger i Köpenhamn. Danskar överallt.

Kelly’s på Andra Långgatan


Kelly’s är i de allra flesta avseenden inte en pizzeria. Rent krasst skulle man kunna säga att Kelly’s inte är en pizzeria överhuvudtaget. För Göteborgare behöver Kelly’s ingen presentation (om du är en Göteborgare och inte vet vad Kelly’s är så är du gissningsvis förtjust i att ha tre skjortknappar uppknäppta på Avenyn som, jag i ett tidigare inlägg redan fastslagit, är en bottenlös avgrund) men om någon eventuell utsocknes läsare har hittat hit kan jag snabbt förklara att Kelly’s är något av ett sunkhak, vilket alltså är positivt. Kelly’s en av de tre trotjänarna på Andra Långgatan i Masthugget (som alltså är ett krogstråk, häng med lite nu) som har legat där så länge jag kan minnas och som har varit sig lika ända sedan jag besökte dem för första gången för ungefär tio år sedan. Klientelen på Kelly’s varierar kraftigt men på vardagar brukar man kunna fraternisera med högljudda 18-åringar, tjatiga utbytesstudenter som ställer frågor om hur olika ölsorter smakar i baren istället för att bara köpa en gammal hederlig lager på fat, några enstaka aktiva seniorer och en och annan crustpunkare. Hur härligt det än må låta så är det en bidragande orsak till att jag inte besöker Kelly’s så ofta som jag en gång gjorde. Nu när jag tydligt klargjort vad Kelly’s är och även påvisat bortom alla tvivel att det inte är en pizzeria kan jag chockera genom att berätta att man kan äta pizza på Kelly’s (håll i hatten och så vidare).

Torsdagen den 30 mars skulle jag och Robert träffa vår goda vän Sebastian på Andra Långgatan och planera lite inför en kommande Danmarksexkursion. Är man i planeringstagen vill man såklart dricka en öl och äta en pizza så vi hamnade på Kelly’s. När jag och Robert kom dit vid sextiden på kvällen så var Kelly’s som bäst, alltså relativt folktomt och lugnt och skönt. Vi köpte varsin öl (som förövrigt bara kostade ynka 34 kronor) och tog med oss en meny och hittade ett bord långt in i lokalen, i ett skyddat hörn långt ifrån obehagliga dörrar och naturliga ljusinsläpp. Det fanns 17 pizzor att välja mellan på menyn, varav sju var veganska och tre var vegetariska vilket var välkommet efter våra senaste pizzamiddagar där Robert har haft väldigt få alternativ att välja mellan. De roligaste alternativen vi hittade fanns bland de veganska pizzorna så vi bestämde oss till slut för att beställa två pizzor, dela på dem och sedan äta två separata halvor var. Den första vi bestämde oss för var en Mexicana med lök, paprika, tacofärs, jalapeños, tabasco och salsa, mycket eftersom att jag hade ätit den tidigare och eventuellt höjt den till skyarna som en av de kryddstarkaste pizzorna jag kunnat erinra mig att jag någonsin hade ätit, vilket alltså är positivt. Sedan enades vi kring en Kebabpizza med seitankebab, lök, sallad, tomat, feferoni och vegansk kebabsås. Sebastian, som av någon anledning hade antagit att jag och Robert skulle bli sena, hade tagit en öl på serveringen tvärs över gatan från Kelly’s och kom som ett resultat av detta själv sent invalsande, köpte en öl, slog sig ner, synade menyn, konstaterade att han inte litar på vegansk ostersättning och bestämde sig därför för en klassisk Funghi. Vi traskade till bardisken, köpte varsin öl till och beställde våra pizzor, som i likhet med ölen var synnerligen prisvärda och ingen av dem kostade mer än 69 kronor (eller mindre än 63 kronor).

I väntan på maten så fipplade vi med våra telefoner, drack öl och planerade saker. Bordet intill vårat blev taget i bruk av en grupp högljudda 18-åringar vilket var lite irriterande men inget som vi lät förstöra vår kväll (det krävs inte mycket för att det ska hända annars). Efter en rimlig tid så bars våra pizzor in och jag och Robert inledde vår pizzauppdelning. Jag började med att ta mig an min halva Mexicana. I och med att detta var andra gången jag åt en Mexicana på Kelly’s var jag väldigt förväntansfull på den tidigare nämnda kryddningen. Första gången drabbades jag av en omedelbar hosta när jag åt den enbart på grund att den var såpass stark. Denna gången var pizzan avsevärt mycket mildare men ändock väldigt smaklig.

– Den här var ju djävligt god, deklarerade Sebastian om sin Funghi, lika förnöjd som förvånad. Förvåningen var något som drabbade oss alla. Gissningsvis hade vi varit fördomsfulla eftersom Kelly’s som sagt är något av ett sunkhak. Även jag som hade ätit pizza där tidigare (det hade antagligen både Robert och Sebbe också gjort men jag kan inte bakgrundsforska hur mycket som helst) var imponerad över den höga kvaliteten på pizzorna som bland annat hade perfekt gräddade bottnar vilket hade resulterat i att man kunde hålla en slice i kanten utan att den vek sig det minsta, vilket är en gedigen kvalitetsstämpel när det gäller pizza.

– Den smakar lite pepparkaka, sa Robert efter att han hade smakat på sin halva Kebabpizza. Det gjorde den också, kunde jag intyga efter att jag också hade smakat på min halva. Då jag aldrig hade ätit seitankebab eller vegansk kebabsås innan så jag kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad denna bismak kom ifrån men efter att ha tagit tre-fyra tuggor så märkte man inte längre av pepparkakssmaken och det var bara gott och helt oklanderligt. Det fanns egentligen ingenting att klaga på alls gällande pizzorna. Den enda invändningen vi hade var att det var isbergssallad på kebabpizzan. Detta är ju dock inget unikt fenomen som bara återfinns på Kelly’s men pizza bör aldrig garneras med isbergssallad eftersom den nästan inte smakar någonting och bara resulterar i att pizzan blir vattnig.

Under vår måltids andra halva så delade vi broderligt på maten och skickade pizzabitar fram och tillbaka mellan varandra. Det kändes som att vi satt på en pittoresk taverna någonstans i södra Europa sent under en varm sommarkväll och delade på en plocktallrik fylld med lokala delikatesser snarare än att vi satt på ett sunkhak i Göteborg och delade på pizzor en torsdag i mars. Mer än så tycker jag inte att man kan hoppas på vid ett restaurangbesök. Tyvärr inleddes ett pubquiz på Kelly’s nästan omedelbart efter att vi hade ätit upp så den känslan höll inte i sig länge. De högljudda 18-åringarna sittandes vid bordet intill vårt var tokiga och konstaterade (högljutt) att de ville att deras lagnamn under quizet skulle vara “All makt åt Tengil”. De var antagligen det första pubquizlaget att använda sig av just det namnet. Under quizet så stängdes musiken av och quizmasterna (en av de tidigare nämnda aktiva seniorerna) ljöd ur samtliga högtalare istället. Det blev snudd på olidligt och vi fick överge vårt skyddade lilla bord i hörnet och istället sätta oss vid ett barbord vid fönstret där vi kunde prata i normal samtalston igen. Där fortskred kvällen och vårt planeringsarbete i godan ro tills det att Robert var tvungen att gå hem för han skulle upp och jobba dagen därpå och ville inte få mindre än fjorton timmars sömn. Jag och Sebastian satt kvar i sällskap med några nytillskott som dykt upp allt eftersom och en direkt konsekvens av den billiga ölen var att jag drack för mycket av den. Dagen därpå led jag svårt av kopparslagare men eftersom jag åt pizza till middag dagen innan så kunde jag inte med gott samvete äta det igen, vilket jag annars gör nästintill rutinmässigt under ett bakrus. Om inte jag missminner mig så gjorde jag det ändå och det var antagligen gott. Men pizzan på Kelly’s, den gick inte av för hackor den!

Positivt: Det mesta! Gott! Öl! Billigt! Trevlig personal!
Negativt: Högljudda 18-åringar. Pubquiz.

Miklagård vid Backaplan

Efter att ha spenderat ett par år i exil på fastlandet flyttade jag tillbaka till Hisingen sommaren 2016. Mellan min lägenhet och Coop på Backaplan, där jag brukar handla mat och dylika förnödenheter, ligger Miklagård. När jag först flyttade in så var Miklagård stängt och alla fönster var förtäckta med golvpapp prydd med budskap som ”renovering pågår” och ”öppnar inom kort” eller något snarlikt. Givetvis så minns jag inte alls vad det stod egentligen. Vad jag däremot minns med säkerhet är den stora mässingsskylten där det stod ”Miklagård” och den mindre skylten under den där det stod ”turkisk kolgrill”. Jag brukade förundras över att en turkisk grill hade ett så pass fornnordiskklingande namn (min ignorans kommer att följas upp senare i texten) och jag var förväntansfull över att Miklagård skulle öppna. När Miklagård väl slog upp portarna insåg jag (egentligen så gissade jag bara, vilket jag fortfarande gör) att detta var den andra tappningen av restaurangen då skylten som berättade att det var en turkisk kolgrill var borta och istället ersatt med en skylt som förklarade för mig att det var en pizzeria, vilket jag givetvis gladde mig åt.

Det tog dock ett bra tag tills jag äntligen besökte Miklagård. Jag har inga ursäkter för detta, annat än lathet. Jag har minst två pizzerior som ligger närmre min lägenhet, så även om Miklagård bara ligger fem minuters promenad ifrån mitt hem så orkade jag aldrig ta mig dit när det vankades pizza hemmavid. Många gånger promenerade jag hem från Coop på Backaplan, kikade in på Miklagårds flådiga inredning och noterade också att det ofta var väldigt glest med kunder (det är å andra sidan väldigt gott om bord, så det kan ha varit något av en synvilla, och jag promenerar oftast förbi sent på eftermiddagarna, Miklagård kan mycket väl ha en intensiv lunchrush), vilket fick mig att känna starka skuldkänslor över att inte ha ätit där ännu. Sent omsider fick jag med mig Robert till Miklagård för att äta middag tisdagen den 7 februari.

Det första som slog mig när vi gick var lokalens storlek. Den hade jag ju egentligen redan sett genom fönstret men den gav ett betydligt starkare intryck från insidan och jag kan inte erinra mig att jag någonsin varit på en pizzeria med en större lokal än Miklagård. När jag hade upphört att fascineras av att befinna mig i ett stort rum så började jag istället att fängslas av inredningen. Jag gissar att merparten av den, i likhet med restaurangens namn, var en lämning från Miklagårds första tappning. Till och med den numera släckta kolgrillen stod kvar mitt i lokalen. De många borden var massiva och genomgående av trä, väggarna var täckta av djurhorn och dylika jakttroféer, ålderdomliga köksattiraljer, verktyg och annat gammalmodigt krimskrams. Det var länge sedan jag befann mig i ett rum med så mycket mässing i. Ovanför disken fanns två enorma skyltar som förklarade den historiska bakgrunden till namnet ”Miklagård”, vilket tydligen var vad vikingarna kallade Konstantinopel, som vi idag brukar kalla Istanbul. I och med att jag tidigare skrockat åt det, såvitt jag visste, udda namnvalet kände jag mig plötsligt väldigt dum. Jag visste inte att folk kunde resa förr i tiden.

Bortsett från att skämmas skulle jag också äta så jag och Robert synade menyn tillsammans. Det fanns 41 pizzor att välja mellan, varav 12 var olika kebabpizzor. Egentligen var det samma fyra kebabpizzor tre gånger då Miklagård erbjuder nöt-, kyckling- och gyroskebab. Med ett sådant rikt utbud på kebab kändes det dumt att beställa något annat, så jag tog den komiskt namngivna Gyroskebab salladpizza. Det komiska med den var att den enligt menyn inte innehöll någon sallad utan istället kebab, pommes frites och valfri sås (vilket i mitt fall allt som oftast innebär stark sås). Detta udda namn var egentligen ett misstag då den egentligen skulle heta Gyroskebab raggarpizza + pommes. Gudskelov hade de under menyskrivandet gjort detta misstag så jag slapp beställa en Gyroskebab raggarpizza + pommes, vilket jag av oklara skäl hade tyckt varit väldigt pinsamt. Föredrar man det namnet går det dock bra då exakt samma pizza stod med två gånger, både som sallad- och raggarpizza. Vill man däremot ha sallad på sin gyroskebabpizza blir det svårare. Jag vill också snabbt nudda vid elefanten i rummet och förklara att jag aldrig tidigare ätit en pizza med pommes frites på och var nyfiken, annars hade jag beställt exakt samma pizza utan pommes frites. Robert hade det lite värre när han synade menyn då det var väldigt sparsmakat med vegetariska alternativ. Jag kan tycka att en pizzeria idag, i synnerhet en nyöppnad som inte styrs av gamla pizzakonventioner, borde ha en tydlig sektion på menyn med vegetariska pizzor. Miklagård hade bara två stycken, varav en var en Margherita. Robert tog det andra alternativet, en Vegetariana med champinjoner, paprika, oliver, lök, färska tomater, kronärtskocka och sparris.

I väntan på våra pizzor åt jag och Robert pizzasallad, beundrade inredningen och drack Sprite, vilket vi kom fram till är en väldigt underskattad läsk (det säger jag förövrigt gratis men läsksponsorskap mottages tacksamt). Allt som satt upphängt på väggarna och i taket, och egentligen överallt i lokalen, fungerande som utmärkt konversationsstimulans. Skulle man besöka Miklagård och mot förmodan tröttna på att titta på, och prata om, djurhorn kan man alltid titta på skyltarna som förklarar den historiska kontexten som ligger bakom restaurangens namn och säga till varandra att det var intressant för att det visste man inte innan. Ska man äta ensam kan man läsa skyltarna tyst för sig själv eller ta med sig pizzan hem.

När vår mat väl kom blev jag först och främst glad över att min pizza, utöver de på menyn angivna ingredienserna, var garnerad med feferoni. Sen stötte jag på ett litet problem i det att jag var fruktansvärt hungrig, vilket ofta leder till det krävs väldigt lite för att jag ska bli mätt och en kebabpizza med pommes frites på är väldigt mättande och jag ville väldigt gärna äta upp hela pizzan och det visade sig vara omöjligt. Detta var synd för pizzan var väldigt god, men retroaktivt inser jag att jag kunde ha nöjt mig med att föreställa mig hur en pizza med pommes frites smakar, för även om det var gott så var det helt klart kebabköttet som var rättens stjärna, för det var utsökt, och pommes fritesen gjorde att jag inte kunde äta så mycket av det som jag egentligen ville. Robert, som också var nöjd med sin pizza (om än inte lika begeistrad som mig då vegetarianer inte verkar vara Miklagårds primära målgrupp), föreslog att min pizza skulle lämpa sig bättre för en långdragen bakfylledag då man långsamt tvingar i sig en pizza bit för bit under loppet av mellan sex och åtta timmar. Jag misstänker att han har rätt och en vacker dag så ska jag prova.

Positivt: Det mesta! Inredningen! Gott! Mässing! Kebab!
Negativt: Få vegetariska alternativ.

Pizzeria 13 i Vasastan

I Göteborgs innerstad är det av någon anledning ganska sparsmakat med pizzerior. Tar man sig tio minuter från stadskärnan i valfri riktning har man i regel alltid minst ett par stycken att välja mellan. Vad detta skulle kunna bero på kan jag bara spekulera i. Bisarra hyror i innerstaden? Innerstadsmänniskor hatar pizza? Pizza hatar innerstadsmänniskor? Gissningsvis är det en kombination av de anledningar och några till som jag inte är fantasirik nog att fabricera ihop. Hur som helst så hade jag och Robert för ovanlighetens skull planer som placerade oss på Avenyn fredagskvällen den 4 november. Avenyn är som alla vet en vidrig, bottenlös avgrund som bör undvikas till varje pris men ibland har man tyvärr inte förmånen att kunna undfly den och då vill man ju åtminstone rädda sitt själsliga välmående med pizza varpå man drabbas av insikten att det kan bli svårlöst då det av någon anledning är ganska sparsmakat med pizzerior i Göteborgs innerstad. Mellan Avenyn och Vasaplatsen finns dock en ensam oas i form av Pizzeria 13.

Det första jag har att säga om Pizzeria 13 är att den har det absolut bästa namnet jag någonsin har sett på en pizzeria. Pizzeria 13 kan mycket väl vara det bästa namnet på någonting någonsin. Både namnet och den diskreta, svarta skylten andas drama och mystik. Här följer en lista med filmtitlar där jag har inkorporerat ”Pizzeria 13”:

• Slå nollan till Pizzeria 13
• Pizzeria 13 från yttre rymden
• Mordet på Pizzeria 13
• På Pizzeria 13 intet nytt
• Flykten från Pizzeria 13
• Inte utan min Pizzeria 13

I efterhand forskade jag i bakgrunden till det här underbara namnet och kom tyvärr fram till att det är en anspelning på pizzerians gatuadress, då den ligger på Chalmersgatan 13. Detta var såklart något av en besvikelse men man får samtidigt glädja sig åt att pizzerian inte ligger på Chalmersgatan 12.

Lokalen var liten och intim och sparsamt inredd. Nu när jag så lysande har beskrivit själva lokalen kan jag passa på att enkelt dra en parallell till menyn som också var ganska sparsam. Det är absolut inget ont i det, färre alternativ på menyn kan mycket väl innebära en lättnad och en befrielse. Jag och Robert slog oss ner vid ett av de fyra borden och synade de konstläderbundna, laminerade sidorna i tystnad innan vi beställde. Jag hittade den tvivelaktigt namngivna Afro som säkerligen fått sitt namn efter de mycket exotiska ingredienserna banan, ananas, curry och inte minst skinka medan Robert, i brist på ett stort vegetariskt utbud, beställde en Hawaii utan skinka, men med fetaost. Trots att det är en väldigt enkel modifiering, där en ingrediens helt enkelt byts ut mot en annan, såg pizzabagaren ut som om Robert nyss förstörde hans dag när han ställdes inför denna beställning. Av hans blick att döma kunde Robert lika gärna ha försökt beställa sushi av honom medan han oprovocerat börjat slå honom i ansiktet.

Han godtog dock beställningen, Roberts beteende till trots, och vi slog oss åter ner vid vårt lilla bord. I och med lokalens ringa storlek så satt vi väldigt tätt inpå de två andra sällskapen som också dinerade på Pizzeria 13 denna fredagskväll. Bägge dessa sällskap var ganska pratglada vilket, i kombination med hur pass nära intill vi satt dem samt avsaknaden av den bakgrundsmusik man ofta associerar med pizzerior, ledde till att jag och Robert mest satt tysta och tittade obekvämt på varandra. På sin höjd talade vi väldigt lågmält och tystlåtet om triviala saker, till exempel om att jag satt precis vid ett element, men också precis vid dörren. Det var alltså för varmt och för kallt om vartannat. Under ett av de ögonblicken då vi inte pratade och jag hade tröttnat på att titta obekvämt på Robert sökte sig min blick till pizzabagaren som just då kryddade Roberts pizza med en del av den curry som var avsedd för min pizza, insåg sitt misstag och såg lite brydd ut ett tag innan han kryddade min pizza också och la in dem bägge i ugnen.

Jag nämnde inte detta för Robert förrän han själv noterade att hans modifierade Hawaii hade blivit mer modifierad än vad han hade bett om. Som alla vet är curry väldigt gott och fungerar till det mesta, så Robert blev inte upprörd av denna extrakryddning. Bägge våra pizzor var smakliga så att det förslog men vår konversation förblev lidande under hela vår vistelse på Pizzeria 13. Detta förstärktes av att bagaren behandlade de andra kunderna som nära vänner och det kramades och hejades och skojades stup i kvarten. Som förstagångskunder kan man ju givetvis inte förvänta sig att bli bemött som en stammis men det lindrar ju inte den starka känsla av utanförskap som jag och Robert fick dras med under hela måltiden. Pricken över i:et var att kundtoaletten (det kanske räcker att benämna den som ”toaletten” då jag är väldigt skeptisk till att det fanns mer än en toalett på Pizzeria 13) låg bakom disken så de övriga gästerna som behövde besöka toaletten nonchalant och vant vandrade rätt in bakom disken och försvann. Det kändes som att en kompis till oss hade tagit med oss till en fest där vi inte kände värden, men vår kompis hade intygat att vi var välkomna vilket visade sig vara lögn när vi kom dit och vår kompis slutar prata med oss och vi känner oss allmänt malplacerade och inkräktande. Det var såklart en överdrift men det kändes som en väldigt svag version av det scenariot. När vi väl hade ätit upp och skulle vidare så reste vi oss och betalade för oss. Nu var det ett annat ljud i skällan och bagaren var väldigt vänlig, tackade så mycket och önskade oss en trevlig kväll. Detta betydde vid det här laget väldigt mycket för oss och vi lämnad Pizzeria 13 mätta och belåtna, men också med en stark känsla av acceptans. Wow alltså.

Positivt: Det mesta! Gott! Det absolut bästa namnet på en pizzeria någonsin!
Negativt: Tryckt stämning mellan mig och Robert.