Pizzeria 13 i Vasastan

I Göteborgs innerstad är det av någon anledning ganska sparsmakat med pizzerior. Tar man sig tio minuter från stadskärnan i valfri riktning har man i regel alltid minst ett par stycken att välja mellan. Vad detta skulle kunna bero på kan jag bara spekulera i. Bisarra hyror i innerstaden? Innerstadsmänniskor hatar pizza? Pizza hatar innerstadsmänniskor? Gissningsvis är det en kombination av de anledningar och några till som jag inte är fantasirik nog att fabricera ihop. Hur som helst så hade jag och Robert för ovanlighetens skull planer som placerade oss på Avenyn fredagskvällen den 4 november. Avenyn är som alla vet en vidrig, bottenlös avgrund som bör undvikas till varje pris men ibland har man tyvärr inte förmånen att kunna undfly den och då vill man ju åtminstone rädda sitt själsliga välmående med pizza varpå man drabbas av insikten att det kan bli svårlöst då det av någon anledning är ganska sparsmakat med pizzerior i Göteborgs innerstad. Mellan Avenyn och Vasaplatsen finns dock en ensam oas i form av Pizzeria 13.

Det första jag har att säga om Pizzeria 13 är att den har det absolut bästa namnet jag någonsin har sett på en pizzeria. Pizzeria 13 kan mycket väl vara det bästa namnet på någonting någonsin. Både namnet och den diskreta, svarta skylten andas drama och mystik. Här följer en lista med filmtitlar där jag har inkorporerat ”Pizzeria 13”:

• Slå nollan till Pizzeria 13
• Pizzeria 13 från yttre rymden
• Mordet på Pizzeria 13
• På Pizzeria 13 intet nytt
• Flykten från Pizzeria 13
• Inte utan min Pizzeria 13

I efterhand forskade jag i bakgrunden till det här underbara namnet och kom tyvärr fram till att det är en anspelning på pizzerians gatuadress, då den ligger på Chalmersgatan 13. Detta var såklart något av en besvikelse men man får samtidigt glädja sig åt att pizzerian inte ligger på Chalmersgatan 12.

Lokalen var liten och intim och sparsamt inredd. Nu när jag så lysande har beskrivit själva lokalen kan jag passa på att enkelt dra en parallell till menyn som också var ganska sparsam. Det är absolut inget ont i det, färre alternativ på menyn kan mycket väl innebära en lättnad och en befrielse. Jag och Robert slog oss ner vid ett av de fyra borden och synade de konstläderbundna, laminerade sidorna i tystnad innan vi beställde. Jag hittade den tvivelaktigt namngivna Afro som säkerligen fått sitt namn efter de mycket exotiska ingredienserna banan, ananas, curry och inte minst skinka medan Robert, i brist på ett stort vegetariskt utbud, beställde en Hawaii utan skinka, men med fetaost. Trots att det är en väldigt enkel modifiering, där en ingrediens helt enkelt byts ut mot en annan, såg pizzabagaren ut som om Robert nyss förstörde hans dag när han ställdes inför denna beställning. Av hans blick att döma kunde Robert lika gärna ha försökt beställa sushi av honom medan han oprovocerat börjat slå honom i ansiktet.

Han godtog dock beställningen, Roberts beteende till trots, och vi slog oss åter ner vid vårt lilla bord. I och med lokalens ringa storlek så satt vi väldigt tätt inpå de två andra sällskapen som också dinerade på Pizzeria 13 denna fredagskväll. Bägge dessa sällskap var ganska pratglada vilket, i kombination med hur pass nära intill vi satt dem samt avsaknaden av den bakgrundsmusik man ofta associerar med pizzerior, ledde till att jag och Robert mest satt tysta och tittade obekvämt på varandra. På sin höjd talade vi väldigt lågmält och tystlåtet om triviala saker, till exempel om att jag satt precis vid ett element, men också precis vid dörren. Det var alltså för varmt och för kallt om vartannat. Under ett av de ögonblicken då vi inte pratade och jag hade tröttnat på att titta obekvämt på Robert sökte sig min blick till pizzabagaren som just då kryddade Roberts pizza med en del av den curry som var avsedd för min pizza, insåg sitt misstag och såg lite brydd ut ett tag innan han kryddade min pizza också och la in dem bägge i ugnen.

Jag nämnde inte detta för Robert förrän han själv noterade att hans modifierade Hawaii hade blivit mer modifierad än vad han hade bett om. Som alla vet är curry väldigt gott och fungerar till det mesta, så Robert blev inte upprörd av denna extrakryddning. Bägge våra pizzor var smakliga så att det förslog men vår konversation förblev lidande under hela vår vistelse på Pizzeria 13. Detta förstärktes av att bagaren behandlade de andra kunderna som nära vänner och det kramades och hejades och skojades stup i kvarten. Som förstagångskunder kan man ju givetvis inte förvänta sig att bli bemött som en stammis men det lindrar ju inte den starka känsla av utanförskap som jag och Robert fick dras med under hela måltiden. Pricken över i:et var att kundtoaletten (det kanske räcker att benämna den som ”toaletten” då jag är väldigt skeptisk till att det fanns mer än en toalett på Pizzeria 13) låg bakom disken så de övriga gästerna som behövde besöka toaletten nonchalant och vant vandrade rätt in bakom disken och försvann. Det kändes som att en kompis till oss hade tagit med oss till en fest där vi inte kände värden, men vår kompis hade intygat att vi var välkomna vilket visade sig vara lögn när vi kom dit och vår kompis slutar prata med oss och vi känner oss allmänt malplacerade och inkräktande. Det var såklart en överdrift men det kändes som en väldigt svag version av det scenariot. När vi väl hade ätit upp och skulle vidare så reste vi oss och betalade för oss. Nu var det ett annat ljud i skällan och bagaren var väldigt vänlig, tackade så mycket och önskade oss en trevlig kväll. Detta betydde vid det här laget väldigt mycket för oss och vi lämnad Pizzeria 13 mätta och belåtna, men också med en stark känsla av acceptans. Wow alltså.

Positivt: Det mesta! Gott! Det absolut bästa namnet på en pizzeria någonsin!
Negativt: Tryckt stämning mellan mig och Robert.

Del-Piero på Jægerdorffsplatsen

4-del-piero-1

Inför min och Roberts fjärde pizzaanhalt tog vi äntligen mod till oss och lämnade Hisingen och begav oss mot fastlandet. Närmare bestämt så åkte vi till Majorna där vi stannade på Jægerdorffsplatsen. Majorna har under de senaste årens gentrifieringsprocess förpestats med en uppsjö av nya och spännande restauranger och kaféer. Vill man äta på Jægerdorffsplatsen har man vad jag minns dock bara två alternativ, antingen går man till Gröna brunnen och äter kinesiskt och dricker öl (ofta gör man antagligen bara det sistnämnda) eller så äter man pizza mittemot på Del Piero. Del Piero heter eventuellt Restaurang Del Piero. Det finns också en möjlighet att Del Piero heter Pizzeria Del Piero eller Del Piero Restaurang. Serveringen i fråga har nämligen två olika skyltar som är prydda med varsitt av de två förstnämnda alternativen och fönsterdekaler prydda med det senare. Jag nöjer mig med att referera till Del Piero som bara ”Del Piero”. Hur som helst hade jag och Robert stämt träff med vår goda vän Robin, som bor i området, för att spisa där torsdagen den 6 oktober. Det faktum att vi lämnat Hisingen, och således var bortresta, gjorde att det kändes som att vi var på semester. Känslan förstärktes av att Robin kom gående i kortbyxor och solglasögon trots att det var en kall och ganska mörk hösteftermiddag.

4-del-piero-2

När vi gick in på Del Piero och synade menyn möttes vi av en uppsjö av olika pizzaalternativ. Vi stod att välja mellan inte mindre än 87 varianter uppdelade i fem prisklasser samt ytterligare två kategorier betitlade ”Specialpizzor” och ”Pizzor med mozzarella”. Smått panikslagen över att hitta den mest tilltalande pizzan bestämde jag mig till slut för en Mexicana med köttfärs, paprika, lök, vitlök och feferoni. Den var nummer 17 på matsedeln, jag hade inte nerver för mer menygranskande än så. Robert valde en Can’s med champinjoner, lök, oliver, soltorkade tomater och jalapeños. Av de ingredienserna att döma kunde vi med säkerhet fastslå att den var döpt efter Joacim Cans. Robin, som före han är någonting annat är en IFK Göteborgsupporter, ville äta en Blåvitt. Han ville ha Blåvitt inuti sin kropp. I förlängning innebar det att han ville äta en pizza med oxfilé, skinka, champinjoner, lök och bearnaisesås. Några steg under Blåvitt på menyn fanns alternativet GAIS Kebabpizza som Robin mot förmodan erkände att han beställt vid ett tidigare besök på Del Piero. Dock hade han vid den beställningen titulerat den med enbart dess menynummer för att slippa säga ”GAIS” högt. Han var väldigt mån om att ha Blåvitt i kroppen men inte GAIS i munnen.

När vi väl skulle beställa så möttes vi av ett smärre mardrömsscenario då Del Piero har två diskar. En för att beställa pizza vid och en bardisk där man beställer öl och dylikt. Då vi ville ha både pizza och öl visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss till utan stod där som gapande fån ett tag istället. Till slut så beställde vi pizza vid pizzadisken och ställde oss därefter tafatta vid bardisken tills Robert frågade en av bagarna om vi kunde få beställa öl, vilket gick alldeles utmärkt. En stor stark kostade, om inte jag missminner mig, 45 kronor vilket är överkomligt, men inte optimalt. Det kändes däremot bättre när jag skulle betala för mig när vi rundade av och en pizza och tre öl sammanlagt kostade 210 kronor vilket efter de nyss nämnda tre ölen plötsligt verkade väldigt resonlig.

4-del-piero-4Med våra öl slog vi oss ner i ett gemytligt bås mittemot baren för att på så vis aldrig ha långt till den eventuella påfyllningen. Jag tog tillfället i akt att insupa inredningen vilken till största delen bestod av båssoffor i konstläder. Undangömt intill en lång rad Jack Vegasapparater fanns dock ett akvarium innehållandes vatten och även fisk. Detta låter säkerligen överskölja ock den mest stressade matgästen med en trankil känsla av lugn. Ovanför pizzadisken så noterade jag också ett litet överhängande, dekorativt yttertak, med pannor och allt. Jag fann detta värt att nämna då ett yttertak vanligtvis inte syns till inomhus. Vilken grej!

4-del-piero-3

– Ja men det är rätt bra, sa Robin mellan tuggorna. Våra pizzor hade kommit, vi hade börjat äta och jag hade uttryckt min skepsis mot oxfilé på pizza då min erfarenhet är att det tenderar att blir torrt och segt. Min mening angående detta delades dock inte av Robin, som ansåg att rikligt med sås kompenserar för denna eventualitet. Robin, som är en återkommande kund hos Del Piero, var lika nöjd med sin mat vid det här besöket som han berättade att han brukar vara. Det tycker jag att han hade all anledning att vara och både jag och Robert instämde i att det var väldigt gott. Det enda jag kände lite negativt inför var att pizzan var aningen undergräddad vilket resulterade i att den var lite humid och hängig precis i mitten. En individuell slice saknade så att säga både stadga och stabilitet. Detta var dock något som jag fann att jag gärna hade överseende med då det var så pass välsmakligt som det nu var. Hela vår vistelse på Del Piero var väldigt gemytligt och jag hade gärna suttit kvar längre och avnjutit fler överkomligt prissatta öl. Dessvärre så envisades både Robert och Robin med att ha jobb som kräver att man måste gå upp och jobba varje morgon, så vi fick rätt och slätt nöja oss med tre stycken vardera varpå Robin helt sonika promenerade hem och jag och Robert påbörjade den långa återresan till Hisingen.

Positivt: Det mesta! Gott! Trevlig personal! Öl!
Negativt: Lätt undergräddat. Två diskar.

Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen

Jag och Robert har förvånansvärt nog lyckats hålla liv i vårt pizzaäventyr så pass länge att vi nu är framme vid etappmål nummer tre. Ännu har vi dock inte lyckats lämna Hisingen, eller vårt närområde heller för den delen. Den här gången, fredagen den 23 september, hade vi tillsammans med vår goda vän Love bokat in en pizzalunchdejt innan vi skulle bege oss till Backaplan för att på ett sant lönefredagsmanér bunkra upp med öl, vin, strumpor, toalettpapper, torrschampo och dylikt. Vi kom gående ifrån våra respektive håll i Kvillebäcken, möttes vid saluhallen i Kvillebäcken och vandrade sedan efter ett visst överläggande emot Alissa Pizzeria vid Wieselgrensplatsen, på gränsen till Kvillebäcken. En pizzalunch på en vardag låter ju synnerligen dekadent men det har sin förklaring i att Robert var arbetsoförmögen tack vare en sträckning i ryggen och var därmed alltså hemma, och till följd därav pizzasugen. Jag var en salig blandning av förkyld och hypokondrisk och även tämligen gnällig. Love var i relativt gott skick men åtminstone ganska nyvaken.

Alissa Pizzeria, som jag i återstoden av texten kommer att referera till som enbart ”Alissa” för att slippa skriva ”Pizzeria” hela tiden, ser väldigt charmig och inbjudande ut. Under en stor grön skylt finns en rymlig uteservering och förbi den finns några trappsteg som leder ner till själva restaurangen. Där var det mörkt och ångestladdat mysigt, precis som merparten av Wieselgrensplatsen. När vi kom dit var vi än så länge de enda gästerna så vi kunde syna menyn i nästintill lugn och ro. Det enda stressmomentet var att bagaren hade lämnat sin dagstidning och ställt sig avvaktande bakom disken varifrån han iakttog oss i väntan på att ta våra beställningar. Det hade såklart varit konstigt om han inte gjorde det, men likväl känner man sig aningen pressad under sådana omständigheter. Menyn var ganska smal om man jämför med många andra pizzerior med sina otaliga alternativ och pizzavariationer. Här fanns omkring 40 punkter på listan vilket inte nödvändigtvis är negativt. Robert och Love finkammande menyn efter de vegetariska alternativen, som däremot visade sig vara ganska få.

– Det finns en vegetarisk med dubbelbotten men den kostar 105 kronor och jag är inte hungrig, konstaterade Love lojt när han hittade Pamedore Speciale Dubbel Botten (som utöver dubbelbotten hade mozzarella, gorgonzola, soltorkade tomater, pesto och ägg) på menyn. I och med att detta egentligen var frukost snarare än lunch för Love så nöjde han sig istället med en Funghi med mild kebabsås. Robert beställde också en Funghi men han valde att komplettera den med ananas istället för kebabsås. När det föll på mig att välja pizza blev det uppenbart att vi var ett tämligen fantasilöst sällskap då jag inte kom på något roligare att beställa än en vanlig kebabpizza, som här hette Kebab Pizza och var garnerad med kebabkött, feferoni och stark kebabsås.

Vi placerade oss på Alissas uteservering, där vi gladde oss åt det skyddande taket då det började hällregna ett par minuter senare. En charmig bagatell är att när våra pizzor kort därpå blev utburna så gav kvinnan som bar ut dem inte ett ljud ifrån sig. Hon varken frågade vem som hade beställt vad eller sa någonting annat men lyckades detta till trots ge ett trevligt intryck när hon kom ut med pizzorna, en åt gången, och ställde dem på bordskanten och sedan drog sig tillbaka. Det första jag reagerade på var att pizzorna redan var slicade. Nu har det slumpat sig så pass illa att två av de tre pizzerior jag än så länge har skrivit om har serverat sina pizzor slicade, men jag håller fast vid att detta är väldigt ovanligt och jag lovar att fortsätta bli orimligt imponerad varje gång jag stöter på det. Ytterligare en charmig bagatell var att min pizza bara var slicad tre gånger, och alltså bestod av fyra stycken åttondelsbitar och två stycken kvartsbitar. Det andra jag reagerade på var att ananasen på Roberts pizza inte var skuren i små bitar utan bestod av tre stycken ananasringar. Mina första pizzaminnen innefattar nästan uteslutande Hawaii (inte ögruppen) och i början av mitt liv som pizzaentusiast så kom alltid ananasen i ringar. Det var såklart praktiskare när pizzabagare kom att börja använda ananas i bitar istället men ringarna är tveklöst estetiskt överlägsna. Detta var således den kanske mest nostalgiska upplevelsen i mitt liv hittills.

– Det här är fan bra, deklarerade Love, nu nästan extatisk, när han visade hur han kunde hålla en slice i handen utan att den vek sig. Han fortgick med att förklara hur det absolut viktigaste med en pizza är stadgan i botten och hur det näst viktigaste är att det är rikhaltigt med sås på den. Loves Funghi levererade på bägge dessa punkter. Faktum är att vi alla tre var rörande överens om att pizzorna var väldigt goda och vi var alla också betagna av Alissas allmänna charm. Bagaren var väldigt trevlig och när Love bad om att få en kartong så att han kunde ta med sig den halvan av sin pizza som han inte mäktade att äta upp på plats så lovade han att baka en mindre pizza nästa gång så Love skulle slippa bära hem den varpå de skrattade gott tillsammans. Man skulle utan att överdriva kunna påstå att de nu är bästa vänner.

Enligt de nötta siffrorna på dörren har Alissa öppet till klockan tolv på natten, vilket är imponerande. Hade de bara haft ett utskänkningstillstånd hade man kunnat spendera avsevärt mycket mer tid där. Man hade vidare kunnat förklara för Ölstugan Tullen Kville att de är värdelösa och otrevliga och inte ens säljer pizza. Man hade kunnat be Västtrafik dra in alla färjeförbindelser och be staden att sluta underhålla Götaälvbron och sedan slippa att lämna närområdet någonsin. I nuläget är ju inte det mer än en dröm då Alissa inte har något utskänkningstillstånd eller, såvitt jag vet, aspirerar på att skaffa ett. Däremot har de alltså synnerligen smakliga pizzor.

Positivt: Det mesta! Gott! Trevlig Personal! Trevligt!
Negativt: Nästan ingenting. Den starka såsen var inte så stark. Få vegetariska alternativ.

Sannegårdens Pizzeria i Kvillebäcken


Sannegårdens Pizzeria är inte en ödmjuk pizzeria. Det verkar heller inte som om den behöver vara särskilt ödmjuk, då den tydligen blivit utsedd till Sveriges bästa pizzeria 2014 och 2015 samt blivit utsedd till Göteborgs bästa pizzeria åtta gånger. Vem som håller på och utser pizzerior till bäst hela tiden vet jag dock inte. Men Sannegårdens Pizzeria har hur som helst tagit till sig av det och blivit något så ovanligt som en pizzeria med bussreklam i stor skala. De har också brett ut sig över staden, vilket gör det aningen dråpligt att de i början valde att döpa serveringen efter stadsdelen där den först befann sig . Utöver originalrestaurangen på Eriksbergsgatan i Sannegården finns det filialer i Kvillebäcken, i Munkebäck, på Gibraltargatan och på Skanstorget. Det finns också en lunchrestaurang på Lindholmen som heter Lindholmens Kebab som har en extremt snarlik logotyp så jag har spekulerat i huruvida den är ytterligare en underavdelning till Sannegårdens Pizzeria eller inte. Är den inte det så försöker den gissningsvis profitera på Sannegårdens Pizzerias framgång och status, vilket är ett aningen roligare scenario.

När en pizzeria blivit så pass resultatrik som Sannegårdens Pizzeria så kan man ju inte annat än att ogilla den lite. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen att alla, utan undantag, vill heja på en underdog (eller alternativt äta hos en underdog). Tittar man på Miracle så hejar man inte på Sovjetunionen och tittar man på 8 Mile så hejar man inte på Papa Doc (his real name is Clarence). Sannegårdens Pizzeria är alltså jämförbar med både Sovjetunionen och Papa Doc och då blir man inte särskilt sugen på att äta där. Dock så vill man inte heller riskera att gå miste om Sveriges kanske bästa pizza på grund av några luddiga liknelser som jag nyss hittade på. Onsdagen den 7 september, innan jag och Robert skulle titta på Grave Encounters med vår goda vän Love (recension: den var inte så läskig tredje gången man såg den), så bestämde vi oss således för att dinera på Sannegårdens Pizzeria. Fast i Kvillebäcken.

Själva restaurangen var väldigt liten, och om det inte var för den fortfarande öppna uteserveringen så hade det varit svårt att äta sin pizza på plats. Det fanns visserligen lite barstolar vettandes mot antingen väggen eller fönstret i lokalen men där var det också olidligt varmt. Det var också ett oupphörligt djävla spring där inne. Av det ständiga kundflödet att döma så är inte Sannegårdens Pizzeria ensam om att anse sig vara fantastisk. Tre pizzabagare jobbade i full fart konstant och var assisterade av ett pizzabud som körde ut hemleveranserna. Tre simultant knogande bagare på en pizzeria har jag aldrig sett förut så jag vågar mig på att anta att det säger en del om dess popularitet. De var alla vid gott mod trots sin tunga arbetsbörda och den av dem som tog vår beställning var väldigt trevlig. Det var säkert de andra två också men jag vågar inte lova någonting. Jag bestämde mig för en Rhodos med kebabkött, fetaost, feferoni, lök och mild sås och Robert valde en Frutti med curry, banan, ananas och jordnötter.

– Pinsam pizza att beställa, våndades Robert när vi satt oss vid ett bord utanför. Och det hade han alldeles rätt i. Att döpa en pizza till Frutti är jämförbart med när ett gatukök väljer att kalla sin tjocka korv för Tjock Bamsing eller motsvarande. Sen när man står där och beställer en tjock korv trots att man mycket väl sett vad det står på menyn så frågar kocken med menande blick om man avsåg att beställa en Tjock Bamsing varpå ens sällskap hånler och förlorar all respekt för en. Fullt så illa gick det inte för Robert när han beställde sin Frutti men det var fortfarande en påfrestning för honom.

När våra pizzor kom var det första vi noterade att de redan var slicade. Det är av någon anledning ovanligt men det borde absolut vara praxis så det var uppskattat. Sen fanns det tyvärr inte så mycket mer att säga om pizzorna. De var goda och det fanns ingenting att klaga på men de förväntningar som byggts upp tack vare Sannegårdens Pizzerias marknadsföring och rykte hade lett till förhoppningar om hänfördhet. Denna hänfördhet infann sig dessvärre aldrig men vi åt ändock varsin god pizza. Robert hittade ett hårstrå på sin Frutti men man kan ju inte hålla på och sjåpa sig över petitesser. Har man någon gång lagat mat själv vet man att hårstrån oundvikligen hamnar i maten. Vi åt upp och gick glada i hågen hem till Love. Dagen efter, när allting antogs vara frid och fröjd, fick jag ett sms ifrån Robert där han berättade att han på kvällen efter vi ätit och sett på Grave Encounters drabbats av ett maghaveri. Detta haveri höll i sig nästan fram till och med veckoslutet så min fullständigt okvalificerade diagnos är att Robert drabbades av en mild matförgiftning. Jag klarade mig däremot ifrån liknande åkommor.

Efter vår kvällsvard har vi rådfrågat den redan nämnda Love, som enligt egen utsago redan har ätit på alla pizzerior i Göteborg, om hans syn på Sannegårdens Pizzeria och han ansåg inte att restaurangen levde upp till sitt rykte (Love gick så långt som att konstatera att ”Sannegårdens Pizzeria är bullshit”) och jag litar tusenfalt mer på honom än på vem än det nu är som nu utser pizzerior till bäst stup i kvarten. Roberts magepisod är ytterligare en spik i kistan för mina eventuella återbesök på Sannegårdens Pizzeria. Hade pizzan varit fantastisk hade jag absolut kunnat tänka mig att riskera en matförgiftning men för en pizza som bara är god är det inte en risk jag är villig att ta.

Positivt: Trevlig personal. God pizza.
Negativt: Skyhöga förväntningar. Hybrispizzeria. Robert fick diarré.

Mamma Rosa i Aröd


Jag och min goda vän Robert kom för ett tag sedan på idén att vi kontinuerligt skulle äta pizza på nya serveringar tills vi ätit på Göteborgs samtliga pizzerior. Antagligen forskade Robert lite i detta för jag vill minnas att han berättade att det finns omkring 300-400 pizzerior i Göteborg. Det kan såklart lika gärna ha varit en halvkvalificerad gissning från hans sida. Vår tanke med detta var inte att försöka hitta den bästa pizzan i staden, utan snarare att bara utföra stordådet som att äta på alla pizzerior i ens hemstad innebär. Huruvida vi kommer lyckas med detta är ytterst tvivelaktigt då det tog oss några månader bara att gå från tanke till handling och i och med att vi, av ekonomiska och hälsomässiga skäl, inte kan äta på mycket mer än en ny pizzeria i månaden. Jag kommer ju givetvis att äta mer än en pizza i månaden, men gissningsvis kommer jag, på grund av lättja och bakfylla, huvudsakligen hålla mig till de redan beprövade etablissemangen. Som första delmål utsåg vi Mamma Rosa på Lillhagevägen i Aröd på Hisingen. Vi brukade åka förbi restaurangen när vi åkte buss 52 mot Skogome, på väg mot en replokal i Aröds industriområde och jag brukade förundras över det faktum att Mamma Rosa ligger i nedervåningen av en gråblek villa. Efter en längre tids prat skred vi sent omsider till verket lördagen den 18 juni.

Efter att ha avslutat min arbetsdag åkte jag till Backaplan där Robert, i sällskap med Stacey, Victor och John, plockade upp mig och körde oss till Mamma Rosa. När vi gick in genom dörren erfor jag en väldigt, väldigt mild variant av den filmiska upplevelse när man som utböling gör entré på en lokal krog varpå alla gäster tystnar och vänder sig om för att titta på en. Känslan förstärktes något av att Mamma Rosa, som sagt, ligger i en villa. Det kändes som att oannonserat gå in i en främlings udda inredda vardagsrum. Det var fantastiskt. Ortsborna som stod vid disken och föreföll besöka Mamma Rosa huvudsakligen för att nyttja restaurangens fullständiga rättigheter synade oss ett ögonblick och lämnade sedan artigt plats vid disken så att vi kunde beställa.

Robert, som inte orkade leta igenom menyn efter de vegetariska alternativen, gjorde det enkelt för sig och beställde en Vegetariana utan oliver, vilket innebär att pizzan hade vit burksparris, champinjoner, paprika, lök och feferoni på sig. Victor beställde en Margherita med mozzarella och gorgonzola medan Stacey drabbades av svår ambivalens och slutligen bestämde sig för en Funghi. Ett väl djärvt beslut kan tyckas. Jag, som tveklöst var den skojfriskaste i sällskapet, valde pizza utifrån dess namn och beställde en Kärlekspizza. Namnet gavs ingen egentlig förklaring i ingredienserna, som bestod av kyckling, champinjoner, lök, färska tomater och stark sås. Än idag är jag aningen konfys. John, som inte riktigt förstått storheten i vad vi höll på med, hade redan ätit och köpte rätt och slätt en Spaten att dricka. Jag köpte, utöver min Kärlekspizza, en stor stark för 39 kronor, vilket är ett fruktansvärt rimligt pris för en stor stark. Det är så rimligt att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.


– Jag gillar Funghi, deklarerade Stacey medan hon åt sin Funghi. Vi hade satt oss på uteserveringen och just konstaterat att Aröd, som det tedde sig sett från Mamma Rosa, kändes väldigt kontinentalt när maten kom. Pizzorna var imponerande i storlek och tallrikarna var runt en halv decimeter för små i alla riktningar, vilket var väldigt tilltalande men också lite opraktiskt rent logistiskt. Detta var såklart en bagatell, för pizzorna var väldigt smakliga.

– Det var ju inte svårt att smälla den här, den var ju svingod, utbrast Victor. I likhet med det mesta Victor säger låter detta som ett efterhandskonstruerat citat men det är alltså ordagrant vad han sa. Dessförinnan hade han ondgjort sig över avsaknaden av oregano på sin Margherita, men efter att ha gått in och bett om det och själv kryddat sin pizza var han belåten. Om inte jag missminner mig så delade John, som fick en pizzaslice av Victor, hans entusiasm över maten. Robert hade konstaterat att Vegetariana är djävligt tråkigt, men beskyllt pizzans standardingredienser för detta, och klargjort att Mamma Rosas bagare gjort ett bra jobb.

Ett par månader senare (när jag förövrigt inte skrivit färdigt den här texten ännu) satt jag och Robert vid ättestupan på Ramberget och talade varmt och nostalgiskt om vårt besök på Mamma Rosa. Robert lovordade pizzornas storlek och tunna botten och jag instämde helhjärtat. Pizzorna var väldigt goda, det tyckte både jag, Robert, Stacey, Victor och John. Som om inte goda pizzor skulle vara tillräckligt fanns det också öl, som till och med var rimligt prissatt. Och om inte goda pizzor och rimligt prissatt öl skulle vara tillräckligt så var upplevelsen av en pizzeria i en villa i pastorala Aröd absolut värd resan oavsett. Jag hade gärna återvänt till Mamma Rosa men i och med att jag inte bor i Aröd, vill åka buss 52 mer än nödvändigt eller vet hur man hittar dit med cykel är det tveksamt om det någonsin kommer hända. Detta grämer mig.


Positivt: Det mesta! En pizzeria i en villa! Trevlig personal! Gott! Öl!
Negativt: Nästan ingenting. Ligger i Aröd. Den starka såsen var inte så stark.

1-day Hardcore Showdown 2013

När festivaler runt om i Europa går i konkurs blir de kvarvarande allt mer kommersiella. I Köpenhamn arrangeras i helgen 1-day Hardcore Showdown. Delvis en motreaktion på Roskildefestivalens utveckling och delvis ett försök att ena Köpenhamns svaga hardcorescen.

Anders Wind och Jesper Frydelund på 3rd Tsunami Agency arrangerar för tredje året i rad 1-day Hardcore Showdown.

Anders Wind och Jesper Frydelund på 3rd Tsunami Agency arrangerar för tredje året i rad 1-day Hardcore Showdown.

Den Köpenhamnsbaserade artist- och bokningsagenturen 3rd Tsunami Agency arrangerar i helgen, för tredje året i rad, 1-day Hardcore Showdown. Det är en endagsmusikfest med inriktning på hardcore och punk. Med arrangemanget hoppas man kunna stärka stadens, och även landets, svaga hardcorescen.

Man vill också uppmana gästerna till en större miljömedvetenhet genom att servera uteslutande vegetarisk mat med så många veganalternativt som möjligt. Dessutom hoppas man få besökarna att tänka över sina alkoholvanor, något de anser behövas sedan landets mest kända musiktillställning, Roskildefestivalen, ger allt mer utrymme åt sin huvudsponsor – Tuborg.
– I fjol fanns Roskildefestivalens affisch på alla danska tågstationer. Den är två meter bred och föreställer en jävla öletikett. Nordeuropas största musikfestival har reducerats till en öletikett, säger Jesper Frydelund från 3rd Tsunami Agency som tillsammans med sin kollega Anders Wind ligger bakom idén till 1-day Hardcore Showdown.

Både Jesper och Anders växte upp med Roskildefestivalen. Idag känner de att festivalens sponsorer får ta för stor plats.
– Roskildefestivalen har blivit så involverad i danskt näringsliv att musiken har hamnat i andra hand, tycker Jesper.

Första året Hardcore Showdown arrangerades var 2011 då Jesper och Anders blev erbjudna att arrangera spelningar med de amerikanska hardcorejättarna Earth Crisis och Agnostic Front. Då det handlade om angränsande datum bestämde man sig för att slå samman evenemangen och Hardcore Showdown föddes. Då var det en tvådagarstillställning men man har inga planer på återgå till flerdagarsformatet.
– En tvådagarstillställning innebär inte att man drar in dubbelt så mycket pengar, det blir bara dubbelt så dyrt, berättar Jesper.

Att sälja biljetter till ett hardcoreevenemang i Köpenhamn, och i Danmark i allmänhet, är svårt då den lokala punk- och hardcorescenen är väldigt svag.
– De gemenskaper som finns är väldigt små och avskilda från varandra, säger Anders.

Under 90-talet när hardcoreband som Earth Crisis, Ignite, Refused och Raised Fist blev stora växte sig hardcorescenen stark i Sverige. Många blev straight edgare och spelningar arrangerades flitigt även i mindre städer.
– Då hade ni plötsligt tusentals straight edgekids i Sverige. I Köpenhamn hade vi kanske tio. Och de blev retade, minns Jesper som tror att det till stor del beror på hur pass lättillgänglig alkohol är i Danmark.

Den svaga scenen har gjort att man tvingats bredda 1-day Hardcore Showdowns målgrupp. Jesper menar att det inte hade varit ekonomiskt gångbart att bara vända sig till hardcoreentusiasterna.
– I fjol lyckades vi få nästan 500 gäster och det hade vi inte lyckats med om vi kunde locka både rockbillys, punkare, skinnskallar, hårdrockare och hardcorekids.

Artistbokningarna är väldigt viktiga. Under de två åren Hardcore Showdown har funnits har amerikanska hardcorestorheter som Poison Idea, Ignite och tidigare nämnda Earth Crisis och Agnostic Front spelat. De svenska hardcoredigniteterna Sista Sekunden och Hårda Tider har också uppträtt 2011 respektive 2012. I år ska bland annat Misfits, Sick Of It All, Walls of Jericho, Last Resort och de bägge svenska banden Beyond Pink och Slöa Knivar uppträda.

En drömbokning hos Jesper och Anders som inte gått att genomföra är det brittiska grindcorebandet Napalm Death.
– De hade attraherat både hårdrockarna och musiknördarna och så finns det en politisk aspekt av Napalm Death som hade passat bra med vad vi vill uppnå, säger Jesper.

Vad de vill uppnå är att presentera ett alternativ till vad folk är vana vid. Genom att servera uteslutande vegetarisk mat hoppas man kunna visa några skeptiker att vegetarisk kost kan vara gott om den görs rätt. Jesper berättar att i fjol kom det enda klagomålet på matutbudet från en artist.
– Det var trummisen i Ignite som ville ha peperonipizza. Då sa jag att i så fall får han gå över gatan och köpa det själv. Det handlar om en dag. En jävla dag när man kan hoppa över sin varmkorv och skräpmat och äta ordentlig mat.

– Vi försöker inte tvinga någon att bli vegetarian men vill visa att det finns alternativ, fyller Anders i.

1-day Hardcore Showdown

Salomon från Night Fever

2009 släppte det Köpenhamnsbaserade hardcorebandet Night Fever sitt debutalbum New Blood. Skivan blev väl mottagen och sedan dess har bandet turnerat flitigt – både i Europa och i USA. Nu jobbar de på sitt andra album.Salomon Segers

Night Fever bildades 2008 och släppte året därpå sitt debutalbum New Blood. Bandet har sedan dess hunnit med två europeiska turnéer och en månadslång USA-turné. De har också släppt två EP:s däremellan. Nu jobbar de med att färdigställa uppföljaren till New Blood.
– Vi har gjort all musik, så nu ska jag bara skriva sångtexter, säger Salomon Segers som är Night Fevers sångare.

Salomon, som själv skriver all musik och text till gruppen, sjöng tidigare i det danskspråkiga hardcorebandet Arrigt Antræk. Där ingick också Night Fevers basist Andreas. När Arrigt Antræk lade ner bildade de Night Fever som idag är en kvartett sedan den tidigare andregitarristen Nikolaj hoppat av. Efter det ihärdiga turnerandet var till slut resten av bandets förkärlek för alkohol och droger mer än han klarade av.

När de inte turnerar försöker Night Fever repa minst en gång i veckan. När bandmedlemmarna antingen jobbar, studerar eller har barn kan det dock visa sig vara svårt.
– När jag är ledig, vilket jag är en eller två dagar i veckan, kanske jag är bakfull och då orkar man inte alltid repa, säger Salomon som själv jobbar heltid som bartender.

Den tidsbristen är också en av anledningarna till att gruppens andra album dröjer. Salomon är mån om att bli klar för att kunna börja turnera igen samtidigt som han och Night Fever har mycket att leva upp till i och med New Bloods popularitet. Han tror dock inte att det nya materialet kommer lämna någon besviken.
– De nya låtarna är bra nog, men det kommer låta lite annorlunda mot första skivan.

När Night Fever väl har släppt sitt andra album och turnerat med det planerar Salomon att starta ett nytt band. Inte för att han nödvändigtvis vill utan för att han tycker att den danska hardcorescenen behöver det. Många av, vad han anser vara, de bättre danska harcorebanden som Amdi Petersens Armé och Hjertestop har lagt av och lämnat ett tomrum bakom sig.
– Jag försöker också föra samman folk som jag vet vill spela musik så de kan bilda band, berättar han.

– Jag trivs egentligen bra med att bara spela i ett band men när det inte finns så många hardcoreband kvar måste man göra vad man kan för att bidra till scenen.