Förord
Krogrundan som nedan refereras ägde rum närapå ett halvår innan det att den här
texten slutförfattades. Mitt minne var svajigt redan dagen efter krogrundan så en hel del detaljer och dylikt i texten kanske inte stämmer till 100 procent. Å andra sidan kanske de gör det.

Prolog
På midsommardagens morgon vaknade jag, fortfarande påtagligt berusad sedan gårdagen, och blev mycket förvånad när jag upptäckte en samling blodfläckar i min säng. Detta gav mig rejält med huvudbry tills det att jag gick in i badrummet och undersökte min kropp i spegeln. Då såg jag att jag hade två rejäla, blodiga och öppna skrapsår på ryggen. Först då lyckades jag dra mig till minnes att när jag kommit hem på midsommaraftonsnatten hade jag haft ambitionen att ta av mig mina byxor. Detta resulterade i att jag tappade balansen och sedan tumlade rätt över en stol och in i min stereobänk och tydligen slog upp stora sår i ryggen. Alkoholen hade uppenbarligen fungerat som både smärtlindring och som minnesdämpning då jag glömde av att det hade hänt så fort jag lyckats resa mig efter fallet. Det höll inte att stå och älta detta då jag hade annat på agendan för midsommardagen eftersom jag nämligen skulle jobba. Trött som jag var tog jag mig ändå till Hjalmar Brantingsplatsen och tog bussen och stämplade in på jobbet lagom till klockan tio då mitt pass började. Där förblev jag fram till och med kvart över sex medan min kropp långsamt vände sig emot mig i protest mot hur illa jag kontinuerligt behandlar den.

Min enda ljusglimt i tillvaron under dagen var sms från min goda vän, och tillika inspirationskälla, Love. Han var märkbart ledig och jamsade på om en flaska ouzo som han hade fått av sin mamma och om att bli ”helt fucked up”. Till slut presenterade han sin slutgiltiga plan för kvällen som han hade utformat tillsammans med sin goda vän Tess (sedan jag började skriva den här texten är goda vänner inte längre en korrekt beskrivning av deras relation). Planen innebar en krogrunda i Majorna där ambitionen var att ”klippa alla krogar från Tullen till Bengans”. Detta lät som balsam för själen för mig och jag meddelade att jag skulle ansluta så fort jag kunde sedan jag slutat jobba. Jag skyndade mig hem och tog en snabb dusch, åt en skål flingor (Kellog’s Special K, sponsorskap mottages tacksamt) och påbörjade min resa från Hisingen till Majorna.

Ölstugan Tullen Majorna
Den första anhalten var Ölstugan Tullen Majorna som ligger precis vid Mariaplan. Där satt Love och Tess i sällskap med Therese och Sandra och inmundigade öl, cider och kaffe om vartannat. Jag köpte en stor stark och slog mig ner vid deras bord. Vi var ett ganska trasigt, omplåstrat och uppskrapat anhang. Kroppar hade blåmärken och blodblåsor och mobilskärmar var inte längre i nyskick. En krogrunda var alltså väldigt behövlig och det får sägas att Ölstugan Tullen är en ganska bra utgångspunkt för en krogrunda, i synnerhet om krogrundan sker på midsommardagen då man är bakfull redan innan krogrundan har börjat. I en ganska karaktärslös miljö kan man ta de första återställande ölen och balansera sig själv någorlunda innan man ger sig på de lite mer emotionellt krävande krogarna som finns i Majorna. På Ölstugan Tullen finns det inte mycket att störa sig på men inte särskilt mycket att glädja sig åt heller, det bara är. Krogkedjan får ses som något av en trotjänare, om inte annat så tack vare dess tillgänglighet.

Medan jag backade upp min första stora stark med en gallopp lät min goda vän Stacey meddela att hon och Robert skulle dyka upp en sväng, om än i bil. Väl medveten om att deras val att ta bilen innebar att de inte skulle bli långvariga gladdes jag ändock åt deras stundande, ögonblickliga sällskap. När våra drycker var slut gav vi upp på Ölstugan Tullen. I och med att jag anlände senare än de andra i sällskap spenderade jag inte mycket tid där men det kändes likväl skönt att avlägsna sig därifrån då jag nu hade klarat av startsträckan av min återhämtning för kvällen och tillika startsträckan av mitt slutgiltiga förfall.

Betyg: 3/5
Stor stark: 39 kronor
Klientel: Mestadels amatörer, några proffs

Silverkällan
Nästa utsedda anhalt innebar att krogrundan drog igång på allvar då vi, efter att ha mött upp Stacey och Robert utanför Tullen, vandrade nerför Älvsborgsgatan mot Silverkällan. Silverkällan hade ingen av oss i sällskapet, såvitt jag vet, besökt tidigare så stämningen inom gruppen var spänd och förväntansfull då Silverkällan är tämligen mytomspunnen. Gästerna på krogen föreföll vara uteslutande stammisar så när vi svassade in som ett minst sagt skönt gäng erfor vi den filmiska känslan som infinner sig när man kliver in på en krog som en utböling varpå alla andra i lokalen tystnar och tittar på en. Vi navigerade oss genom den lilla lokalen fram till den lilla bardisken där en kvinna som tidigare stått och slått på en gitarr frågade Love om han ville hålla gitarren eftersom Love såg så ”rockig” ut. Love avböjde artigt och vi ställde oss istället att vänta på att få beställa. Detta visade sig dröja lite då ingen personal syntes till på ett bra tag. En av stamgästerna hjälpte till genom att börja slå på en receptionsklocka som stod i baren tills bartendern tillslut dök upp med en trött blick och omedelbart tog bort receptionsklockan från disken. Därpå köpte jag en stor stark som bara kostade 30 kronor, vilket var så fruktansvärt billigt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Silverkällan är således det enda stället jag känner till där man fortfarande kan få tre stycken stor stark för under 100 kronor. Inte nog med att det är billigt, men det faktum att ölen bara kostade 30 kronor stimulerade konversationen i vårt sällskap då allt jag ville prata om var hur sjukt det var att jag nyss hade köpt en öl för 30 kronor.

Vi slog oss ner vid ett bord på den glest befolkade lilla uteserveringen vilket var en väldigt behaglig plats att sitta och dricka öl på. Konversationen stimulerades ytterligare av att det stod en terrarieliknande låda på Silverkällans fönsterbläck full med syrsor samt av hur stamgästerna förde sig inne i lokalen. De verkade ha fått fullständigt fria tyglar av personalen som, som sagt, syntes till väldigt sparsamt. Lokalen var inredd med gitarrer och andra instrument hängandes på väggarna och gästerna verkade ha full kontroll över vilken musik som spelades. Här var det inte fråga om att be någon i personalen att köa en specifik låt utan här byttes det låt precis när den personen som för tillfället stod närmast stereon behagade, vilket också kunde varvas med att musiken istället dränktes av atonalt gitarrslammer, handtrummor och flöjtskrik då gästerna stundtals föredrog att själva stå för musiken snarare än att bara välja den.

Ibland begav sig grupper av gästerna ut på uteserveringen för att röka cigaretter. Kvinnan som höll i gitarren när vi först klev in på Silverkällan kom ut och tittade på oss (kanske mest på Love) som vi hade tittat på världens sötaste kattunge om den hade vandrat in på krogen oannonserad och funnit sig till rätta. All uppmärksamhet och den billiga ölen till trots var vi tvungna att nöja oss med två öl på Silverkällan då vi fortfarande hade ett ganska späckat schema, i alla fall så trodde vi det vid det här skedet på kvällen.

Betyg: 4/5
Stor stark: 30 kronor
Klientel: Uteslutande proffs

Mellanspel
Redan här, efter bara två anhalter, började gruppen decimeras. Det började med att Sandra, så fort vi lämnade Silverkällan, deklarerade att hon behövde köpa kattmat (eller kanske kattsand) och hoppade på en cykel och försvann runt ett hörn. Därefter traskade återstoden av oss bort mot Staceys automobil som stod parkerad längre ner på gatan. Här bestämde vi oss för att prioritera bort Klippans Pizzeria som vi nu passerade eftersom vi inte ansåg oss ha tid med en pizzeria som alla (?) av oss ändå redan hade besökt tidigare. Robert, som vid ett flertal tillfällen erkänt att han ogillar både att ha roligt i allmänhet och att dricka alkohol i synnerhet, hade i vanlig ordning axlat rollen som utsedd förare och klev tryggt och vant in i förarsätet medan Stacey slog sig ner i passagerarsätet. Love, Tess, Therese och jag själv tryckte in oss i baksätet. Jag önskade musik och tog selfies och Love hängde ut huvudet genom rutan och vrålade ”hallå eller” till främlingar medan Tess och Therese skämdes å våra vägnar samtidigt som vi åkte mot Gröna Brunnen på Jægerdorffsplatsen.

Väl där såg vi till vår förskräckelse att Gröna Brunnen var stängd vilket såklart var en stor besvikelse. Den besvikelsen drabbade dessvärre inte bara oss. Själv har jag aldrig varit på Gröna Brunnen men enligt vad jag har förstått så är det ett etablissemang som i huvudsak serverar proffs. Proffs är med största sannolikhet i starkt behov av någonstans att dricka på midsommardagen och då håller det verkligen inte att hålla stängt. Det är det yttersta av svek. Vårt lilla anhang fann tröst i det att vi befann oss i en bil och Robert rattade vant vidare mot nästa depåstopp i hopp om att inte mötas av en till stängd servering. På Karl Johansgatan stannade vi vid en av de mest ambitiöst namngivna barerna i stadsdelen. Vi i baksätet bände oss ut på gatan och sträckte på oss varpå jag noterade av varken Robert eller Stacey klev ur bilen. Sekunden senare var de borta. Det fanns inte mycket mer att göra än att rycka uppgivet på axlarna och vandra in på Majornas Krog.

Majornas Krog
Inne på utskänkningsstället var det svårt att inte bli nedslagen av stämningen, eller snarare av bristen därav. Vi var bortsett från två andra gäster, som inte var där i sällskap, de enda i lokalen som inte jobbade där. Som jag minns det spelades det ingen musik därinne och svårmod och dödslängtan tog ett stadigt tag om mig. Botemedlet mot detta fanns givetvis i baren och vi köpte alla varsin stor stark och Tess valde dessutom att backa upp sin öl med en stadig sambuca. Till historien hör att detta var vår krogrundas dyraste öl då den gick på 42 kronor. Hutlöst kan tyckas men vårt självpåtagna uppdrag inspirerade oss nog för att vi skulle stå ut med detta. Efter att vi köpt ölen satte vi oss på uteserveringen ett kort tag innan vi blev frusna i snålblåsten som nu rådde och begav oss in i dunklet igen.

Det tog inte lång tid innan vi fastnade i en konversation gällande Loves och Tess respektive tänder. Någon hade konstaterat att Loves snusdrypande tänder inte var lika vita som Tess, utan snarare mer åt det gula hållet. Love tog anstöt, brusade upp och slog näven i bordet. Han hävdade bestämt att Tess användande av läppstift skapade en starkare färgkontrast mellan hennes tänder och läppar som fick hennes tänder att se vitare ut än vad de faktiskt var. För att ges chansen att bevisa sin tes om denna påstådda optiska illusion fick Love genast hjälp med att applicera läppstift så att vi andra skulle kunna avgöra om detta fick hans tänder att se lika vita ut som Tess. Det gjorde det inte.

Här någonstans blev jag väldigt kissnödig så jag gjorde slag i saken och begav mig till Majornas Krogs herrtoalett vilket i efterhand var väldigt naivt av mig. Herrtoaletten var bland de absolut äckligaste krogtoaletter jag någonsin besökt. Detta grundar sig i att en tidigare besökare hade lämnat rikligt med fekalier, inte bara i toaletten, men också på toalettringen. Jag bestämde mig väldigt raskt för att nyttja damtoaletten. Den framstod som ett paradis i jämförelse med herrtoaletten som jag nyss hade lämnats men mitt på golvet låg en hårsnodd som någon såg ut att ha rivit rätt ur håret på sig, varpå halva kalufsen följt med. Jag är genuint orolig för Majornas Krogs gäster och jag lider med personalen. Det blev inte mer än en öl på detta etablissemang.

Betyg: 1/5
Stor stark: 42 kronor
Klientel: Ledsna proffs

Mellanspel
Då vi hade förlorat vår skjuts tog vi nu till apostlahästarna och vandrade vidare nerför Karl Johansgatan. När vi kommit en bit stannade vi och kikade in på Evergreen för att se huruvida det var öppet eller inte. Evergreen är en restaurang vars eventuella öppenhet är mycket svår att utröna utifrån sett men på midsommardagen var lokalen både nedsläckt och låst. Vid det här laget var vi alla ganska berusade så vi lät inte denna besvikelse påverka oss alltför mycket, utan fortsatte istället längs med gatan till det som skulle komma att bli vår krogrundas sista anhalt.

Västerhus
Inne på Västerhus var stämningen raka motsatsen mot hur den varit på Majornas Krog. Här var det liv och rörelse, närapå fullsatt och delar av klientelen uppträdde med karaokeversioner av låtar som de bemästrade i varierande utsträckning. Jag har något av en bitterljuv, nostalgisk relation till Västerhus då detta var den första servering jag och mina vänner gjorde till vårt stamhak sedan vi blivit krogmyndiga. På den tiden var Västerhus frekventerat nästan uteslutande av proffs och inrett som en skidstuga med hamntema. Då var det inte tal om någon karaoke, Västerhus kunder drack inte för att ha roligt. Idag är inredning mer pretentiös (vilket för den sakens skulle inte innebär att den är särskilt pretentiös) och kunderna är fler och mer diversifierade. De är på gott och ont också gladare och sjunger mer.

Samtidigt som vi klev in på Västerhus och hälsade på några bekanta ansikten insåg vi att kvällen med största sannolikhet skulle sluta här och de få spärrar som tidigare funnits kring mängden öl som vi konsumerade släppte nu fullständigt. Vi trängdes vid baren, pratade högljutt för att höra varandra över karaoken, imponerades och förfärades om vartannat av de som uppträdde och hetsade varandra till att själva anmäla oss till att framträda. Jag har sedan en tidigare fadäs som närapå kostade mig återstoden av det som en gång var min självkänsla gett upp på karaoke för alltid. Love var inte fullt lika nedslagen av livet ännu och hans kvarvarande entusiasm och livsglädje i samband med den mängd alkohol han konsumerat under dagen och kvällen gjorde att han efter en stund på Västerhus fick ”feeling”. Han började svamla om att han och jag måste uppträda tillsammans och sedan jag fått honom att inse att det inte skulle hända började han febrilt leta efter Lean On Me med Bill Withers i den tjocka pärm som innehöll de tillgängliga karaokelåtarna. Detta tog honom mycket lång tid och han började efter ett tag upprört förkasta det faktum att hans låt inte fanns med. Här klev jag in och försökte förklara för Love vad bokstavsordning var för något men insåg att det var på tok för sent på kvällen för det och valde istället att bara hjälpa honom att vända blad i pärmen. Han var bara ett uppslag fel ute.

I väntan på att det skulle bli Loves tur att inta scenen ägnade vi oss åt ett vidare intag av rimligt prissatt öl. Då jag och Love lever i vad som på engelska kallas för ”codependency” blev jag häromkring orolig å Loves vägnar. Han hade nått det stadium av berusning då han sjunker ihop i en fåtölj, vilar huvudet mot sin egen axel, låter ölglaset svänga slappt i handen medan armen dinglar lealöst från hans trötta skuldra varpå merparten av ölglasets innehåll hamnar på golvet eller på hans skor vilket i sin tur leder till att Love då och då märker att hans glas är närapå tomt, blir upprörd, beskyller de som befinner sig närmast honom för att ha stulit hans öl och sedan sjunker ihop i fåtöljen igen. Det som oroade mig var att Love skulle bli nekad att köpa mer öl i baren så utan att någon bad mig började jag istället köpa ut öl åt Love så att han inte skulle riskera att bli utan dryck när hans stora framträdande hägrade.

När Loves namn ropades upp vinglade han upp på scenen. Dessförinnan hade han ondgjort sig över den rampfeber och scenskräck som hade drabbat honom men likväl framförde han Lean On Me med en pondus som hade fått Bill Withers själv att bli imponerad. Därefter återgick han till målmedvetet drickande. Love var givetvis inte den enda som uppnått en problematisk nivå av fylla. För min del innebar den stundande morgondagen ännu ett arbetstillfälle vilket jag också varit väldigt mån om att klaga över under hela kvällen. Det sista jag minns med säkerhet är att Tess och Therese följde Loves exempel och intog karaokescenen med en grace och finess som lämnade det nu fullsatta Västerhus gapandes av förundran. Därefter har jag vaga minnesbilder av att jag trots den redan långdragna kvällen befann mig på Andra Långgatan för ”en sista öl” och sedan stod jag plötsligt på jobbet igen klockan 10 nästa morgon.

Betyg: 4/5
Stor stark: 35 kronor
Klientel: Blandad

Epilog
Som titeln antyder ser jag själv krogrundan som halvt om halvt lyckad. Detta beror i första hand på att två av de planerade anhalterna var stängda och att några depåstopp inte ens nåddes fram till, men också på svårigheten det innebär att hålla en betygsskala objektiv när man konstant blir mer och mer berusad. Västerhus förtjänar till exempel inte alls ett såpass högt betyg som jag gett det i mina minnesanteckningar i mobiltelefonen. Jag antar att min nostalgiska relation till den specifika krogen i samband med att det var vår sista anhalt (där kvällen kulminerade i både fylla och upptåg) färgade betyget, som sattes samma kväll. Det har talats om att ta revansch på den här krogrundan. Huruvida det innebär att besöka de serveringar som vi missade denna gång eller helt enkelt börja om helt och hållet från början och hoppas på en bredare krogrunda med fler än fyra anhalter vet jag själv inte. Fortsättning följer eventuellt…