Lördagen den den 7 april satt jag och mina goda vänner Robert, Stacey och Björn på kvarterskrogen Kvilles Pastahouse och drack den sena kvällsölen när samtalet osökt gled in på pizza, som samtal ofta tenderar att göra. Därifrån tog dock samtalet en mer oväntad vändning och vi började prata om inbakad pizza. Jag proklamerade högfärdigt att jag minsann ätit en Calzone på en annan krog i Kville, nämligen den lustigt namngivna Mr. Tomato, några veckor tidigare och därmed nu var något av en auktoritet inom området. Jag berättade för sällskapet att den Calzonen inte var jätterolig, och även om den inte ledde till ren besvikelse var den aningen för sölig för min smak. Mitt i min utläggning om varför traditionella, platta, utbakade pizzor är överlägsna basunerade Björn ut att den bästa Calzonen i Göteborg finns på Pizzabutik Italia i Kålltorp. I och med att Björn bor i Kålltorp blev jag med ens mycket misstänksam. Kunde det verkligen slumpa sig så att den godaste Calzonen i hela Göteborg skulle finnas på den pizzeria som råkar vara den som är närmast belägen Björns hem? Intresset växte ordentligt runt bordet, i synnerhet då vissa i sällskapet inte hade någon erfarenhet av inbakad pizza alls, och vi bestämde oss för att bege oss till Kålltorp följande vecka för att gå till botten med det hela.

Innan jag går vidare i historien och berättar om hur vi sedermera åt pizza vill jag klargöra att jag själv är uppvuxen i Kålltorp, och att Pizzabutik Italia var min go-to-pizzeria under merparten av min barndom och uppväxt. Jag går i god för Pizzabutik Italia till etthundra procent (ride or die), och eftersom jag har skrivit ett tiotal blogginlägg om olika pizzerior kan det lugnt sägas att jag har auktoritet att utse deras Kebabmexicana till den absolut godaste kebabpizzan i Sverige trots att det var några år sedan jag åt den senast. Innan denna, senaste, pizzaexkursionen hade jag dock aldrig ätit deras Calzone.

Efter bara en ombokning möttes alltså jag, Robert, Stacey och Björn utanför pizzerian i fråga onsdagen den 11 april. När vi klev in blev det med ens påtagligt att pizzabagaren var en väldigt munter och mycket trevlig herre och det uppstod en härlig stämning när jag, Stacey och Björn alla beställde varsin Calzone efter varandra. Robert stod och velade bland de åtta inbakade pizzorna det fanns att välja mellan innan han till slut bestämde sig för en Ciao ciao utan oxfilé, vilket i förlängning innebär att den var fylld med champinjoner, lök och vitlök, utöver osten och tomatsåsen. Vi drog oss ut mot den angenäma uteserveringen, komplett med vindskydd, medan bagaren bad oss säga till ifall vi frös, det fanns nämligen filtar att tillgå för den lite kylige gästen. För mig blev detta årets första uteservering och efter det kan jag konstatera att om Pizzabutik Italia haft ett utskänkningstillstånd hade jag spenderat avsevärt mycket mer tid i Kålltorp.

– Än så länge har jag bara ätit bröd. Det var gott, sa Stacey efter sin första tugga kort efter det att våra pizzor blivit utburna och placerade framför oss. Det utlåtandet sätter också fingret på vad som kan vara problematiskt med inbakade pizzor. De första tuggorna består i regel bara av bröd, och när man når in till fyllningen brukar rinnigt tomatvatten läcka ut på talriken där det sugs upp av pizzabottnen som sedermera blir helt soggig och tråkig. När man når in till den eventuella skinkan brukar den, då den inte fått någon stekyta efter att döljts i ett deghölje under sin tid i ugnen, vara lite gråblek och tråkig. En Calzone har få ingredienser att dölja sig bakom och därmed måste de få ingredienserna som ingår i pizzan vara av yttersta kvalitet. Här lyckades Pizzabutik Italia leverera rent inbakat guld.

Brödet i pizzan var jättegott och väldigt smakrikt. Detsamma kan sägas om tomatsåsen, som dessutom hade en väldigt gynnsam konsistens. Vi förskonades alla från det tidigare nämnda tomatvattnet som brukar läcka ut, söla ner och förstöra hela måltiden. Tomatsåsen var här tjock och krämig (ursäkta användandet av ordet ”krämig”, men jag är väldigt uppspelt över pizzakvaliteten) i konsistensen. Då den inte hade skurit sig i ugnen hade inget tomatvatten uppstått, och därmed kunde det inte heller rinna ut överallt. Efter att jag ätit upp min Calzone var min talrik i princip fortfarande nydiskad, sånär som på lite oregano.

Vi avnjöt våra pizzor tillsammans med den utsökta måltidsdrycken Sprite (sponsorskap mottages tacksamt), förutom Stacey som gissningsvis ville spoliera mina loja försök till att bli en fullfjädrad Spritesponsrad influencer. Oavsett hur upprörd jag måhända, i skrivandets stund, är över detta är jag ändock än mer imponerad över att Björn mycket väl kan ha varit den första person som inte överdrev när han konstaterade att den bästa versionen av någonting som är väldigt lättillgängligt (varför inte slå till på att exemplifiera med till exempel en Calzone) råkar finnas väldigt nära där han själv bor. Pizzabutik Italia, och i förlängning även Björn (som jag tycker förtjänar en del av äran) har räddat Calzonens, hos mig, fläckiga rykte. Hurra.

Positivt: Stans godaste Calzone! Jättetrevlig personal! Allt!
Negativt: INGENTING!!