Efter att ha spenderat ett par år i exil på fastlandet flyttade jag tillbaka till Hisingen sommaren 2016. Mellan min lägenhet och Coop på Backaplan, där jag brukar handla mat och dylika förnödenheter, ligger Miklagård. När jag först flyttade in så var Miklagård stängt och alla fönster var förtäckta med golvpapp prydd med budskap som ”renovering pågår” och ”öppnar inom kort” eller något snarlikt. Givetvis så minns jag inte alls vad det stod egentligen. Vad jag däremot minns med säkerhet är den stora mässingsskylten där det stod ”Miklagård” och den mindre skylten under den där det stod ”turkisk kolgrill”. Jag brukade förundras över att en turkisk grill hade ett så pass fornnordiskklingande namn (min ignorans kommer att följas upp senare i texten) och jag var förväntansfull över att Miklagård skulle öppna. När Miklagård väl slog upp portarna insåg jag (egentligen så gissade jag bara, vilket jag fortfarande gör) att detta var den andra tappningen av restaurangen då skylten som berättade att det var en turkisk kolgrill var borta och istället ersatt med en skylt som förklarade för mig att det var en pizzeria, vilket jag givetvis gladde mig åt.

Det tog dock ett bra tag tills jag äntligen besökte Miklagård. Jag har inga ursäkter för detta, annat än lathet. Jag har minst två pizzerior som ligger närmre min lägenhet, så även om Miklagård bara ligger fem minuters promenad ifrån mitt hem så orkade jag aldrig ta mig dit när det vankades pizza hemmavid. Många gånger promenerade jag hem från Coop på Backaplan, kikade in på Miklagårds flådiga inredning och noterade också att det ofta var väldigt glest med kunder (det är å andra sidan väldigt gott om bord, så det kan ha varit något av en synvilla, och jag promenerar oftast förbi sent på eftermiddagarna, Miklagård kan mycket väl ha en intensiv lunchrush), vilket fick mig att känna starka skuldkänslor över att inte ha ätit där ännu. Sent omsider fick jag med mig Robert till Miklagård för att äta middag tisdagen den 7 februari.

Det första som slog mig när vi gick var lokalens storlek. Den hade jag ju egentligen redan sett genom fönstret men den gav ett betydligt starkare intryck från insidan och jag kan inte erinra mig att jag någonsin varit på en pizzeria med en större lokal än Miklagård. När jag hade upphört att fascineras av att befinna mig i ett stort rum så började jag istället att fängslas av inredningen. Jag gissar att merparten av den, i likhet med restaurangens namn, var en lämning från Miklagårds första tappning. Till och med den numera släckta kolgrillen stod kvar mitt i lokalen. De många borden var massiva och genomgående av trä, väggarna var täckta av djurhorn och dylika jakttroféer, ålderdomliga köksattiraljer, verktyg och annat gammalmodigt krimskrams. Det var länge sedan jag befann mig i ett rum med så mycket mässing i. Ovanför disken fanns två enorma skyltar som förklarade den historiska bakgrunden till namnet ”Miklagård”, vilket tydligen var vad vikingarna kallade Konstantinopel, som vi idag brukar kalla Istanbul. I och med att jag tidigare skrockat åt det, såvitt jag visste, udda namnvalet kände jag mig plötsligt väldigt dum. Jag visste inte att folk kunde resa förr i tiden.

Bortsett från att skämmas skulle jag också äta så jag och Robert synade menyn tillsammans. Det fanns 41 pizzor att välja mellan, varav 12 var olika kebabpizzor. Egentligen var det samma fyra kebabpizzor tre gånger då Miklagård erbjuder nöt-, kyckling- och gyroskebab. Med ett sådant rikt utbud på kebab kändes det dumt att beställa något annat, så jag tog den komiskt namngivna Gyroskebab salladpizza. Det komiska med den var att den enligt menyn inte innehöll någon sallad utan istället kebab, pommes frites och valfri sås (vilket i mitt fall allt som oftast innebär stark sås). Detta udda namn var egentligen ett misstag då den egentligen skulle heta Gyroskebab raggarpizza + pommes. Gudskelov hade de under menyskrivandet gjort detta misstag så jag slapp beställa en Gyroskebab raggarpizza + pommes, vilket jag av oklara skäl hade tyckt varit väldigt pinsamt. Föredrar man det namnet går det dock bra då exakt samma pizza stod med två gånger, både som sallad- och raggarpizza. Vill man däremot ha sallad på sin gyroskebabpizza blir det svårare. Jag vill också snabbt nudda vid elefanten i rummet och förklara att jag aldrig tidigare ätit en pizza med pommes frites på och var nyfiken, annars hade jag beställt exakt samma pizza utan pommes frites. Robert hade det lite värre när han synade menyn då det var väldigt sparsmakat med vegetariska alternativ. Jag kan tycka att en pizzeria idag, i synnerhet en nyöppnad som inte styrs av gamla pizzakonventioner, borde ha en tydlig sektion på menyn med vegetariska pizzor. Miklagård hade bara två stycken, varav en var en Margherita. Robert tog det andra alternativet, en Vegetariana med champinjoner, paprika, oliver, lök, färska tomater, kronärtskocka och sparris.

I väntan på våra pizzor åt jag och Robert pizzasallad, beundrade inredningen och drack Sprite, vilket vi kom fram till är en väldigt underskattad läsk (det säger jag förövrigt gratis men läsksponsorskap mottages tacksamt). Allt som satt upphängt på väggarna och i taket, och egentligen överallt i lokalen, fungerande som utmärkt konversationsstimulans. Skulle man besöka Miklagård och mot förmodan tröttna på att titta på, och prata om, djurhorn kan man alltid titta på skyltarna som förklarar den historiska kontexten som ligger bakom restaurangens namn och säga till varandra att det var intressant för att det visste man inte innan. Ska man äta ensam kan man läsa skyltarna tyst för sig själv eller ta med sig pizzan hem.

När vår mat väl kom blev jag först och främst glad över att min pizza, utöver de på menyn angivna ingredienserna, var garnerad med feferoni. Sen stötte jag på ett litet problem i det att jag var fruktansvärt hungrig, vilket ofta leder till det krävs väldigt lite för att jag ska bli mätt och en kebabpizza med pommes frites på är väldigt mättande och jag ville väldigt gärna äta upp hela pizzan och det visade sig vara omöjligt. Detta var synd för pizzan var väldigt god, men retroaktivt inser jag att jag kunde ha nöjt mig med att föreställa mig hur en pizza med pommes frites smakar, för även om det var gott så var det helt klart kebabköttet som var rättens stjärna, för det var utsökt, och pommes fritesen gjorde att jag inte kunde äta så mycket av det som jag egentligen ville. Robert, som också var nöjd med sin pizza (om än inte lika begeistrad som mig då vegetarianer inte verkar vara Miklagårds primära målgrupp), föreslog att min pizza skulle lämpa sig bättre för en långdragen bakfylledag då man långsamt tvingar i sig en pizza bit för bit under loppet av mellan sex och åtta timmar. Jag misstänker att han har rätt och en vacker dag så ska jag prova.

Positivt: Det mesta! Inredningen! Gott! Mässing! Kebab!
Negativt: Få vegetariska alternativ.