Min goda vän Robin fyllde 30 i januari i år. Som en form av födelsedagspresent la jag och mina andra goda vänner Robert, Love, Sebastian och Victor ihop en summa pengar som vi köpte en weekendresa till honom för. Som om inte det vore nog följde vi även med själva, när det väl bar av till det exotiska resmålet Danmark under påskhelgen. På långfredagen anlände vi på Københavns Hovedbanegård runt klockan 14 och tog oss till vårt hostel. Vi var alla väldigt hungriga och så fort vi lyckats checka in råkade vi förirra oss i vad som måste ha varit Köpenhamns restaurangfria distrikt. När vi lyckats ta oss ut därifrån efter vad som kändes som en evighet tog vi okritiskt den första restaurangen vi hittade, som råkade vara en mycket angenäm italiensk krog belägen någonstans i Danmarks huvudstad; Köpenhamn. Där åt fyra personer i vårt sällskap varsin väldigt uppskattad napolitansk pizza. Jag sållade mig dock, förvånansvärt nog, till den andra delen av sällskapet som istället åt Pasta alla carbonara (vad händer Robin?!). Pastan var utsökt men Robert, Love, Sebastian och Victor var alla eniga om att pizzan var näst intill fantastisk. Med blicken stadigt fäst i backspegeln inser jag att jag med största sannolikhet gick miste om en väldigt positiv pizzaupplevelse. Den pizzaupplevelse jag istället ådrog mig var, om än inte uteslutande negativ, långt ifrån lika romantisk.

Så peppiga, nyfikna och hungriga på livet som vi var när vi anlände till Köpenhamn på långfredagen kändes både avlägset och overkligt när vi alla vaknade till liv på påskaftonens morgon. Vårt rum var sig inte likt, våra ögonvitor var inte längre i originalfärg, våra kläder var inte vikta och upphängda, vårt toalettlock var inte längre inte brutet i två delar. Detta till trots fixade vi (självklart) hygienen men eftersom det bara fanns en dusch i vårt rum var vi inte alla helt synkroniserade i detta. Det föll sig således som så att Robert, Sebastian och Victor gav sig ut på jakt efter frukost utan mig, Love och Robin. Jag och Love turades om att duscha och borsta tänderna och varvade detta med att försöka tvinga Robin ur sängen eftersom han fortfarande knappt var kontaktbar. Efter det att han låtit oss förstå att han inte tänkte gå upp ännu köpte Love en bagel och en Coca-Cola (sponsorskap mottages tacksamt) till Robin i lobbyn, som vi sedan lämnade bredvid honom i hans säng innan vi gav oss ut i staden igen.

Disorienterade och fortfarande väldigt yrvakna sökte sig våra blickar efter ord som vi kunde förstå och så fort vi såg ordet pizza gick vi instinktivt i den riktningen. På så vis hamnade vi på Astor Pizza, en restaurang belägen på Vesterbrogade som nischat in sig till att bara (?) servera deep dish panpizza. Något som vittnar om det dåliga skick jag befann mig i är att jag glömde av att ta ett externt foto på Astor (vi är absolut på förnamnsbasis), vilket är en av de tre saker jag behöver komma ihåg att göra när jag äter pizza med intentionen att blogga om det. Vi blev, på danska, visade till ett bord i den i stort sett helt tomma restaurangen och räckta varsin meny av en, av någon anledning, mycket stressad herre. Lokalen var fruktansvärt tråkig men väggarna bestod i stort sett bara av enorma fönster, vilket var bra då dagsljus är behövligt för det själsliga välmåendet på morgnar som denna. Vi synade våra menyer vilket med vår ovana av panpizza och vår allmänna förvirring visade sig vara något av en utmaning. Jag bestämde mig tillslut för en Empire State med mozzarella, peperoni, röd paprika och champinjoner och Love bestämde sig för att ta vad som helst och avbeställa köttet eftersom det inte fanns ett enda vegetariskt alternativ.

När den stressade herren återvände, med anteckningsblocket i högsta hugg, och vi började beställa gav han oss en lika delar fördömande som förvånad blick. Sedan undrade han, på danska, varför vi inte bara tog buffén. Då såg vi oss omkring i lokalen och insåg att vi satt cirka två meter ifrån en panpizzabuffé. Lika förvånad som den stressade herren såg ut att vara blev jag själv över att han hade gett oss menyer och återvänt med ett anteckningsblock när han inte hade intentionen att servera oss något annat än en hänvisning till buffén oavsett. Efter att ha försäkrat oss om att det fanns vegetariska alternativ i buffén så att inte Love skulle svälta (den stressade herren visade Love en halv plåt Margherita som, för att förtydliga, alltså delade plåt med en halv ickevegetarisk pizza), beställt varsin öl och svarat ja när den stressade herren frågade om vi ville ha stora öl tog vi oss an buffén.

Det ska sägas att jag inte är ett stort fan av bufféer, jag föredrar i regel alltid att beställa en rätt från menyn snarare än att äta en illa sammansatt blandning av olika maträtter. Om det prompt ska ätas buffé är dock en pizzabuffé den mest hanterbara varianten. Love började rätt och slätt med det enda han kunde äta i buffén och plockade åt sig ett par bitar Margherita, och jag själv tog några pizzabitar som jag inte har något som helst minne av. Pizzan överskuggades nämligen ordentligt av våra öl som hade dykt upp på vårt bord. När vi tackade ja till stora öl var vi i första hand måna om att undvika larviga trettiotrecentilitersglas, men det visade sig att en stor öl på Astor innebar en liter öl serverad i en löjligt stor sejdel. Vi kände oss som en blandning av ett sportigt grabbgäng på afterski och Sagan om ringen-lajvare. Mängden öl var oerhört dekadent i och med att detta var vår frukost, men det var också väsentligt för vår återhämtning, vilket även pizzan var.

– Den smakar som en Billys, observerade Love korrekt. Vid det här laget hade det vegetariska utbudet utökats med en pizza garnerad med ärtor och majs, vilket givetvis är alla vegetarianers favoritpizzaingredienser. Jag själv hade upptäckt en plåt med Hawaii som jag glupskt roffat åt mig av och det stämde mycket väl att det smakade som Billys panpizza. Det är inte nödvändigtvis något negativt, Billys har utgjort mången bakfyllefrukost och räddat många tuffa morgnar (sponsorskap mottages tacksamt), men rent pizzakulinariskt är det inte den mest upplyftande vägen att välja. Alla olika pizzavarianter jag åt av smakade i stort identiskt, och fastän de på intet sätt var oaptitliga kändes de inte heller särskilt inspirerade. Bufféproblemet gjorde sig påmint i och med att osten, som helst ska vara smält, koagulerade till ett gummiaktigt täcke när pizzorna stod och väntade under sina värmelampor. I vårt skick var vi dock inte kräsna, och ju mer fett, salt och öl vi fick i oss, desto mänskligare kände vi oss.

När vi ätit oss mätta och satt och målmedvetet smuttade på våra sejdlar dök Robert, Sebastian och Victor upp. De hade, under sin frukostjakt, hamnat på ett brunchställe och betalat 195 danska kronor för en, enligt dem, ganska äcklig brunch. Med min utsökta slutledningsförmåga deducerade jag att Love och jag trots allt dragit det längsta frukoststrået denna påskaftonsmorgon. När vi druckit upp våra öl (Robert lyckades med konststycket att köpa en enlitersöl cirka 45 minuter efter det att jag och Love beställt våra öl, men ändå dricka upp sin först) gick jag för att göra rätt för mig. Jag stod vid disken ett bra tag innan den stressade herren materialiserade sig och raskt tog betalt för både mig och Love utan att ens fråga om vi ville betala separat. Jag minns inte vad det kostade, men jag minns att Love reagerade väldigt starkt när jag kollade mitt konto och bad honom swisha mig halva beloppet vid ett senare tillfälle. Efter transaktionen bökade jag på mig min jacka och vi vandrade ut i staden igen, och in i ett oändligt töcken.

Positivt: Låg nära vårt hostel. Serverade pizza. Tramsigt stora öl.
Negativt: Buffé. Till synes omotiverat stressad personal. Eventuellt dyrt.