Tag Archives: Köpenhamn

Astor Pizza på Vesterbrogade (Köpenhamnsspecial 2)


Min goda vän Robin fyllde 30 i januari i år. Som en form av födelsedagspresent la jag och mina andra goda vänner Robert, Love, Sebastian och Victor ihop en summa pengar som vi köpte en weekendresa till honom för. Som om inte det vore nog följde vi även med själva, när det väl bar av till det exotiska resmålet Danmark under påskhelgen. På långfredagen anlände vi på Københavns Hovedbanegård runt klockan 14 och tog oss till vårt hostel. Vi var alla väldigt hungriga och så fort vi lyckats checka in råkade vi förirra oss i vad som måste ha varit Köpenhamns restaurangfria distrikt. När vi lyckats ta oss ut därifrån efter vad som kändes som en evighet tog vi okritiskt den första restaurangen vi hittade, som råkade vara en mycket angenäm italiensk krog belägen någonstans i Danmarks huvudstad; Köpenhamn. Där åt fyra personer i vårt sällskap varsin väldigt uppskattad napolitansk pizza. Jag sållade mig dock, förvånansvärt nog, till den andra delen av sällskapet som istället åt Pasta alla carbonara (vad händer Robin?!). Pastan var utsökt men Robert, Love, Sebastian och Victor var alla eniga om att pizzan var näst intill fantastisk. Med blicken stadigt fäst i backspegeln inser jag att jag med största sannolikhet gick miste om en väldigt positiv pizzaupplevelse. Den pizzaupplevelse jag istället ådrog mig var, om än inte uteslutande negativ, långt ifrån lika romantisk.

Så peppiga, nyfikna och hungriga på livet som vi var när vi anlände till Köpenhamn på långfredagen kändes både avlägset och overkligt när vi alla vaknade till liv på påskaftonens morgon. Vårt rum var sig inte likt, våra ögonvitor var inte längre i originalfärg, våra kläder var inte vikta och upphängda, vårt toalettlock var inte längre inte brutet i två delar. Detta till trots fixade vi (självklart) hygienen men eftersom det bara fanns en dusch i vårt rum var vi inte alla helt synkroniserade i detta. Det föll sig således som så att Robert, Sebastian och Victor gav sig ut på jakt efter frukost utan mig, Love och Robin. Jag och Love turades om att duscha och borsta tänderna och varvade detta med att försöka tvinga Robin ur sängen eftersom han fortfarande knappt var kontaktbar. Efter det att han låtit oss förstå att han inte tänkte gå upp ännu köpte Love en bagel och en Coca-Cola (sponsorskap mottages tacksamt) till Robin i lobbyn, som vi sedan lämnade bredvid honom i hans säng innan vi gav oss ut i staden igen.

Disorienterade och fortfarande väldigt yrvakna sökte sig våra blickar efter ord som vi kunde förstå och så fort vi såg ordet pizza gick vi instinktivt i den riktningen. På så vis hamnade vi på Astor Pizza, en restaurang belägen på Vesterbrogade som nischat in sig till att bara (?) servera deep dish panpizza. Något som vittnar om det dåliga skick jag befann mig i är att jag glömde av att ta ett externt foto på Astor (vi är absolut på förnamnsbasis), vilket är en av de tre saker jag behöver komma ihåg att göra när jag äter pizza med intentionen att blogga om det. Vi blev, på danska, visade till ett bord i den i stort sett helt tomma restaurangen och räckta varsin meny av en, av någon anledning, mycket stressad herre. Lokalen var fruktansvärt tråkig men väggarna bestod i stort sett bara av enorma fönster, vilket var bra då dagsljus är behövligt för det själsliga välmåendet på morgnar som denna. Vi synade våra menyer vilket med vår ovana av panpizza och vår allmänna förvirring visade sig vara något av en utmaning. Jag bestämde mig tillslut för en Empire State med mozzarella, peperoni, röd paprika och champinjoner och Love bestämde sig för att ta vad som helst och avbeställa köttet eftersom det inte fanns ett enda vegetariskt alternativ.

När den stressade herren återvände, med anteckningsblocket i högsta hugg, och vi började beställa gav han oss en lika delar fördömande som förvånad blick. Sedan undrade han, på danska, varför vi inte bara tog buffén. Då såg vi oss omkring i lokalen och insåg att vi satt cirka två meter ifrån en panpizzabuffé. Lika förvånad som den stressade herren såg ut att vara blev jag själv över att han hade gett oss menyer och återvänt med ett anteckningsblock när han inte hade intentionen att servera oss något annat än en hänvisning till buffén oavsett. Efter att ha försäkrat oss om att det fanns vegetariska alternativ i buffén så att inte Love skulle svälta (den stressade herren visade Love en halv plåt Margherita som, för att förtydliga, alltså delade plåt med en halv ickevegetarisk pizza), beställt varsin öl och svarat ja när den stressade herren frågade om vi ville ha stora öl tog vi oss an buffén.

Det ska sägas att jag inte är ett stort fan av bufféer, jag föredrar i regel alltid att beställa en rätt från menyn snarare än att äta en illa sammansatt blandning av olika maträtter. Om det prompt ska ätas buffé är dock en pizzabuffé den mest hanterbara varianten. Love började rätt och slätt med det enda han kunde äta i buffén och plockade åt sig ett par bitar Margherita, och jag själv tog några pizzabitar som jag inte har något som helst minne av. Pizzan överskuggades nämligen ordentligt av våra öl som hade dykt upp på vårt bord. När vi tackade ja till stora öl var vi i första hand måna om att undvika larviga trettiotrecentilitersglas, men det visade sig att en stor öl på Astor innebar en liter öl serverad i en löjligt stor sejdel. Vi kände oss som en blandning av ett sportigt grabbgäng på afterski och Sagan om ringen-lajvare. Mängden öl var oerhört dekadent i och med att detta var vår frukost, men det var också väsentligt för vår återhämtning, vilket även pizzan var.

– Den smakar som en Billys, observerade Love korrekt. Vid det här laget hade det vegetariska utbudet utökats med en pizza garnerad med ärtor och majs, vilket givetvis är alla vegetarianers favoritpizzaingredienser. Jag själv hade upptäckt en plåt med Hawaii som jag glupskt roffat åt mig av och det stämde mycket väl att det smakade som Billys panpizza. Det är inte nödvändigtvis något negativt, Billys har utgjort mången bakfyllefrukost och räddat många tuffa morgnar (sponsorskap mottages tacksamt), men rent pizzakulinariskt är det inte den mest upplyftande vägen att välja. Alla olika pizzavarianter jag åt av smakade i stort identiskt, och fastän de på intet sätt var oaptitliga kändes de inte heller särskilt inspirerade. Bufféproblemet gjorde sig påmint i och med att osten, som helst ska vara smält, koagulerade till ett gummiaktigt täcke när pizzorna stod och väntade under sina värmelampor. I vårt skick var vi dock inte kräsna, och ju mer fett, salt och öl vi fick i oss, desto mänskligare kände vi oss.

När vi ätit oss mätta och satt och målmedvetet smuttade på våra sejdlar dök Robert, Sebastian och Victor upp. De hade, under sin frukostjakt, hamnat på ett brunchställe och betalat 195 danska kronor för en, enligt dem, ganska äcklig brunch. Med min utsökta slutledningsförmåga deducerade jag att Love och jag trots allt dragit det längsta frukoststrået denna påskaftonsmorgon. När vi druckit upp våra öl (Robert lyckades med konststycket att köpa en enlitersöl cirka 45 minuter efter det att jag och Love beställt våra öl, men ändå dricka upp sin först) gick jag för att göra rätt för mig. Jag stod vid disken ett bra tag innan den stressade herren materialiserade sig och raskt tog betalt för både mig och Love utan att ens fråga om vi ville betala separat. Jag minns inte vad det kostade, men jag minns att Love reagerade väldigt starkt när jag kollade mitt konto och bad honom swisha mig halva beloppet vid ett senare tillfälle. Efter transaktionen bökade jag på mig min jacka och vi vandrade ut i staden igen, och in i ett oändligt töcken.

Positivt: Låg nära vårt hostel. Serverade pizza. Tramsigt stora öl.
Negativt: Buffé. Till synes omotiverat stressad personal. Eventuellt dyrt.

Stefanos Pizzeria i Nørrebro (Köpenhamnsspecial)


Tanken har alltid varit att skriva om pizza som jag och Robert har ätit på pizzerior i Göteborg men det går ju inte att skriva för mycket om pizza, så när jag befann mig i Köpenhamn lördagen den 30 april tillsammans med Robert och våra goda vänner Love, Sebastian och Victor och det vankades en pizzalunch kunde jag inte låta bli att försöka memorera allting som hände under måltiden för att kunna ge den bästa möjliga återgivningen i efterhand. I och med att vi befann oss i Köpenhamn på något av en minisemester hade jag redan innan lunch en ansenlig mängd øl innanför västen så jag minns dock inte alls allt så bra som jag hade velat. Hur som helst så hade vi anlänt i Köpenhamn runt lunchtid dagen innan och var därför lite trötta, lite bakfulla, lite berusade och framförallt väldigt hungriga. Om inte jag missminner mig så var både Sebastian och Victor angelägna om att besöka stadsdelen Nørrebro som tydligen skulle vara en fantastisk stadsdel på alla sätt och vis. Love och Sebastian var också väldigt angelägna om att ta bussen dit eftersom det regnade lite och Love hade hål i sina skor. Han hade tagit med sig bägge paren strumpor som han ägde och de paren var redan blöta och Love ville inte att hans fötter skulle bli ännu blötare. Jag, som envist hade förespråkat att vi skulle promenera till Nørrebro, var absolut inte till någon hjälp, vare sig när det kom till att visa empati för Loves fötter eller när det kom till att förstå kartan och informationen i busskuren där vi stod och väntade och var passivt aggressiva gentemot varandra. När bussen som vi väntat på, och som Sebastian och Love hade intygat att vi skulle ta, väl kom åkte den åt fel håll i den första korsningen och vi hamnade en bra bit ur kurs, varpå vi fick kliva av bussen och vänta ett bra tag på en ny buss åt motsatt riktning. Under hela denna tiden var jag väldigt noga med att vid upprepade tillfällen påpeka att vi hade varit framme i Nørrebro om vi bara hade promenerat direkt, som jag ville. Jag var väldigt uppskattad av mitt resesällskap under hela helgen.

När vi väl hade lyckats ta oss till Nørrebro så letade vi efter en skivbutik som Sebastian hade hittat på. Efter ett tag insåg vi andra att skivbutiken inte existerade så vi började så sakteliga leta efter en restaurang att äta lunch på istället. Allting såg väldigt dyrt och uppstyrt ut i området och vi kände oss aningen malplacerade och stannade bara till lite då och då för att ta en öl. När vi var nära på att duka under av hunger så hittade vi av en slump en skivbutik (inte den som Sebastian hade hittat på) som också sålde öl och hade en uteservering där vi parkerade oss. Victor, som var den enda av oss som vågade använda mobilsurf utomlands, började leta efter ställen i närheten som kunde var lämpliga för oss att äta på. Efter att ha suttit tyst med sin mobiltelefon ett tag konstaterade han att Stefanos Pizzeria låg inom ett rimligt gångavstånd, och att det tydligen var en av de bästa pizzeriorna i Köpenhamn. Eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian i norra Europa och eventuellt skulle det också vara den bästa pizzerian på norra halvklotet. Jag minns inte om Victor presenterade några källor för dessa hyllningar eller om detta var något som vi bara skojade fram. Victor kan ha velat styra oss mot lunch så friktionsfritt som möjligt och kanske hoppades att det skulle vara lättare att få fem viljor att överensstämma om han verkligen sålde in pizzerian som något fantastiskt. Ingen av oss var dock svårövertalade när det kom till att äta pizza. Om inte vår universala kärlek för pizza hade räckt så var vi dessutom i ett stort behov av omväxling då vi hade ätit hamburgare till både lunch och middag dagen innan (vi visste det inte då men vi skulle äta hamburgare till middag även denna dag, förutom Victor som valde att gå till sängs tidigt med mystiska magsmärtor istället för att ha roligt).

Vi drack upp våra öl och traskade målmedvetet efter Victors telefons instruktioner och befann oss inom kort utanför Stefanos. Tack vare kön till disken och bristen på lediga bord drog jag med en utmärkt slutledningsförmåga inom kort slutsatsen att Stefanos var en populär pizzeria. Med tanke på hur akut vår hunger hade blivit vid det här laget kunde vi inte med att kika runt efter sittplatser och andra bekvämligheter utan vi ställde oss på led i kön till disken i tron om att allt skulle lösa sig för oss och jag började panikartat granska menyn i hopp om att hitta en lockande pizza innan det skulle bli min tur att beställa. Jag är nervöst lagd av mig och en såpass enkel sak som att beställa mat när jag inte är i min naturliga miljö kan bli ett ganska stort stressmoment och jag funderade mycket kring huruvida det är konstigt att beställa på engelska och huruvida danskar förstår svenska bättre än jag förstår danska samtidigt som jag försökte gå igenom de 39 pizzaalternativen. När jag plötsligt stod mitt framför mannen som tog emot beställningarna stammade jag fram på knackig engelska att jag very much like would to eat en Sinos, en pizza garnerad med kyckling, bacon, paprika, chili och vitlök. Därefter stapplade jag, emotionellt utbränd, ut till uteserveringsbordet som Robert på något vis lyckats annektera sedan han beställt sin pizza.

Victor hade beställt en Vegetar med grillad kronärtskocka, aubergine, squash, körbärstomater och parmesan medan Robert, Love och Sebastian alla hade bestämt sig för att äta en 4 formaggi. När jag frågade om vilka ostar den innehöll uppstod en viss förvirring bland dem då ingen verkade vara säker på vad som egentligen hade beställts.

– Ja men det är ju fyra. Mozzarella, gorgonzola, vanlig djävla household cheese, fetaost och parmesan, konstaterade till slut Love slappt och trots att han sa att pizzan 4 formaggi innehöll fyra ostar och sedan rabblade upp fem ostar så hade han helt rätt. Som om inte det räckte var det också pesto på, utom i Roberts fall. Robert fick sin pizza först av alla och den såg väldigt aptitlig ut men när Loves och Sebastians pizzor blev utburna var de inte ett dugg lika Roberts och när tre personer har beställt samma rätt men en av de färdiga rätterna inte är ett dugg lik de andra två blir man såklart lite konfys. Bagarna verkade ha glömt peston och ett par av ostarna på Roberts pizza men han var nöjd ändå. Alla tre i 4 formaggi-gänget var väldigt positiva och prisade sin mat trots variationerna i utförande. Jag och Victor fick våra pizzor sist och när de blev utburna kom de i kartonger istället för på små skärbrädor som de andra i sällskapet hade fått sina pizzor på. Detta ledde till att jag, i mitt smått diffusa tillstånd, blev lite orolig över att vi hade blivit förväxlade med några som beställt mat för att ta med den när en av bagarna frågade om Victor hette Victor, som det stod skrivet i tusch på hans kartong. Detta ledde till att bagaren plötsligt blev djävligt kaxig och återigen retoriskt frågade om Victor hette Victor och om jag inte visste vad min kompis hette. Detta ledde till att jag blev ledsen.

Oavsett hur ledsen jag måhända blivit gick inte pizzornas storhet att förneka. Vi har alla rörande överens om att detta var pizzor av högsta möjliga kvalitet och då jag ätit på tre-fyra pizzerior i Köpenhamn under min livstid, varav jag i och för sig enbart minns Stefanos, kan man ändå lugnt påstå att jag har auktoriteten att befästa att Stefanos faktiskt är Köpenhamns bästa pizzeria. Är man en lat turist så har man också möjligheten att efter maten bara traska till ett sunkigt biljardställe på andra sidan gatan och dricka öl tills det är dags att äta igen. De tar dock inte betalkort på biljardstället och om man frågar var närmsta bankomat ligger så svarar de på danska, vilket inte är till någon hjälp överhuvudtaget. Så ta med kontanter. Jag tror det är euro som gäller.

Positivt: Maten! Så gott!
Negativt: Kaxiga pizzabagare. Ligger i Köpenhamn. Danskar överallt.

1-day Hardcore Showdown 2013

När festivaler runt om i Europa går i konkurs blir de kvarvarande allt mer kommersiella. I Köpenhamn arrangeras i helgen 1-day Hardcore Showdown. Delvis en motreaktion på Roskildefestivalens utveckling och delvis ett försök att ena Köpenhamns svaga hardcorescen.

Anders Wind och Jesper Frydelund på 3rd Tsunami Agency arrangerar för tredje året i rad 1-day Hardcore Showdown.

Anders Wind och Jesper Frydelund på 3rd Tsunami Agency arrangerar för tredje året i rad 1-day Hardcore Showdown.

Den Köpenhamnsbaserade artist- och bokningsagenturen 3rd Tsunami Agency arrangerar i helgen, för tredje året i rad, 1-day Hardcore Showdown. Det är en endagsmusikfest med inriktning på hardcore och punk. Med arrangemanget hoppas man kunna stärka stadens, och även landets, svaga hardcorescen.

Man vill också uppmana gästerna till en större miljömedvetenhet genom att servera uteslutande vegetarisk mat med så många veganalternativt som möjligt. Dessutom hoppas man få besökarna att tänka över sina alkoholvanor, något de anser behövas sedan landets mest kända musiktillställning, Roskildefestivalen, ger allt mer utrymme åt sin huvudsponsor – Tuborg.
– I fjol fanns Roskildefestivalens affisch på alla danska tågstationer. Den är två meter bred och föreställer en jävla öletikett. Nordeuropas största musikfestival har reducerats till en öletikett, säger Jesper Frydelund från 3rd Tsunami Agency som tillsammans med sin kollega Anders Wind ligger bakom idén till 1-day Hardcore Showdown.

Både Jesper och Anders växte upp med Roskildefestivalen. Idag känner de att festivalens sponsorer får ta för stor plats.
– Roskildefestivalen har blivit så involverad i danskt näringsliv att musiken har hamnat i andra hand, tycker Jesper.

Första året Hardcore Showdown arrangerades var 2011 då Jesper och Anders blev erbjudna att arrangera spelningar med de amerikanska hardcorejättarna Earth Crisis och Agnostic Front. Då det handlade om angränsande datum bestämde man sig för att slå samman evenemangen och Hardcore Showdown föddes. Då var det en tvådagarstillställning men man har inga planer på återgå till flerdagarsformatet.
– En tvådagarstillställning innebär inte att man drar in dubbelt så mycket pengar, det blir bara dubbelt så dyrt, berättar Jesper.

Att sälja biljetter till ett hardcoreevenemang i Köpenhamn, och i Danmark i allmänhet, är svårt då den lokala punk- och hardcorescenen är väldigt svag.
– De gemenskaper som finns är väldigt små och avskilda från varandra, säger Anders.

Under 90-talet när hardcoreband som Earth Crisis, Ignite, Refused och Raised Fist blev stora växte sig hardcorescenen stark i Sverige. Många blev straight edgare och spelningar arrangerades flitigt även i mindre städer.
– Då hade ni plötsligt tusentals straight edgekids i Sverige. I Köpenhamn hade vi kanske tio. Och de blev retade, minns Jesper som tror att det till stor del beror på hur pass lättillgänglig alkohol är i Danmark.

Den svaga scenen har gjort att man tvingats bredda 1-day Hardcore Showdowns målgrupp. Jesper menar att det inte hade varit ekonomiskt gångbart att bara vända sig till hardcoreentusiasterna.
– I fjol lyckades vi få nästan 500 gäster och det hade vi inte lyckats med om vi kunde locka både rockbillys, punkare, skinnskallar, hårdrockare och hardcorekids.

Artistbokningarna är väldigt viktiga. Under de två åren Hardcore Showdown har funnits har amerikanska hardcorestorheter som Poison Idea, Ignite och tidigare nämnda Earth Crisis och Agnostic Front spelat. De svenska hardcoredigniteterna Sista Sekunden och Hårda Tider har också uppträtt 2011 respektive 2012. I år ska bland annat Misfits, Sick Of It All, Walls of Jericho, Last Resort och de bägge svenska banden Beyond Pink och Slöa Knivar uppträda.

En drömbokning hos Jesper och Anders som inte gått att genomföra är det brittiska grindcorebandet Napalm Death.
– De hade attraherat både hårdrockarna och musiknördarna och så finns det en politisk aspekt av Napalm Death som hade passat bra med vad vi vill uppnå, säger Jesper.

Vad de vill uppnå är att presentera ett alternativ till vad folk är vana vid. Genom att servera uteslutande vegetarisk mat hoppas man kunna visa några skeptiker att vegetarisk kost kan vara gott om den görs rätt. Jesper berättar att i fjol kom det enda klagomålet på matutbudet från en artist.
– Det var trummisen i Ignite som ville ha peperonipizza. Då sa jag att i så fall får han gå över gatan och köpa det själv. Det handlar om en dag. En jävla dag när man kan hoppa över sin varmkorv och skräpmat och äta ordentlig mat.

– Vi försöker inte tvinga någon att bli vegetarian men vill visa att det finns alternativ, fyller Anders i.

1-day Hardcore Showdown

Salomon från Night Fever

2009 släppte det Köpenhamnsbaserade hardcorebandet Night Fever sitt debutalbum New Blood. Skivan blev väl mottagen och sedan dess har bandet turnerat flitigt – både i Europa och i USA. Nu jobbar de på sitt andra album.Salomon Segers

Night Fever bildades 2008 och släppte året därpå sitt debutalbum New Blood. Bandet har sedan dess hunnit med två europeiska turnéer och en månadslång USA-turné. De har också släppt två EP:s däremellan. Nu jobbar de med att färdigställa uppföljaren till New Blood.
– Vi har gjort all musik, så nu ska jag bara skriva sångtexter, säger Salomon Segers som är Night Fevers sångare.

Salomon, som själv skriver all musik och text till gruppen, sjöng tidigare i det danskspråkiga hardcorebandet Arrigt Antræk. Där ingick också Night Fevers basist Andreas. När Arrigt Antræk lade ner bildade de Night Fever som idag är en kvartett sedan den tidigare andregitarristen Nikolaj hoppat av. Efter det ihärdiga turnerandet var till slut resten av bandets förkärlek för alkohol och droger mer än han klarade av.

När de inte turnerar försöker Night Fever repa minst en gång i veckan. När bandmedlemmarna antingen jobbar, studerar eller har barn kan det dock visa sig vara svårt.
– När jag är ledig, vilket jag är en eller två dagar i veckan, kanske jag är bakfull och då orkar man inte alltid repa, säger Salomon som själv jobbar heltid som bartender.

Den tidsbristen är också en av anledningarna till att gruppens andra album dröjer. Salomon är mån om att bli klar för att kunna börja turnera igen samtidigt som han och Night Fever har mycket att leva upp till i och med New Bloods popularitet. Han tror dock inte att det nya materialet kommer lämna någon besviken.
– De nya låtarna är bra nog, men det kommer låta lite annorlunda mot första skivan.

När Night Fever väl har släppt sitt andra album och turnerat med det planerar Salomon att starta ett nytt band. Inte för att han nödvändigtvis vill utan för att han tycker att den danska hardcorescenen behöver det. Många av, vad han anser vara, de bättre danska harcorebanden som Amdi Petersens Armé och Hjertestop har lagt av och lämnat ett tomrum bakom sig.
– Jag försöker också föra samman folk som jag vet vill spela musik så de kan bilda band, berättar han.

– Jag trivs egentligen bra med att bara spela i ett band men när det inte finns så många hardcoreband kvar måste man göra vad man kan för att bidra till scenen.