Tag Archives: Mamma Rosa

Santa Pizzeria på Toredalsgatan


Måndagen den 23 juli funderade jag och min livspartner tillika mitt romantiska intresse i livet, Renata, över hur vi skulle ta oss an dagen. Vi bestämde oss slutligen för att vi skulle vara nyttiga, hurtiga, käcka, klämmiga, spänstiga, raska och flinka och bege oss till Svartedalens natur- och friluftsområde (spoiler: vi avvek från stigen i tre minuter och gick vilse i en timma där både min rädsla över att vara svettig i en skog medan löv, barr och grenar hamnar innanför ens tröja och Renatas grodfobi sattes på prov) men dessförinnan var vi tvungna att äta något. Klockan närmade sig tre på eftermiddagen och vi hade ännu inte ätit frukost. Ska det vandras i skogen i högsommarvärme måste givetvis samtliga deltagare vara utvilade, fräscha och framförallt mätta så jag och Renata bestämde oss naturligtvis för att äta pizza, som självklart är den bästa före-vandrings-maten (jag rekommenderar alla som inte redan har provat att äta en hel pizza och sedan omedelbart ge sig ut och traska långväga i gassande sol och trettio graders värme), innan vi styrde kosan mot Svartedalen.

En tid innan denna episod utspelar sig hade vi erhållit ett tips om att Santa Pizzeria på Toredalsgatan skulle servera pizza av yttersta kvalitet, och vi ansåg detta vara ett gyllene tillfälle att undersöka sanningshalten i detta. Vi klädde oss i våra bästa promenadkläder och körde i rask takt mot Tolered, som låg cirka fem minuter från vår utgångspunkt i Kvillebäcken på Hisingen, där vi parkerade utanför den villa som inhyser Santa Pizzeria. Redan i mitt inlägg om Mamma Rosa uttryckte jag min fascination beträffande pizzerior belägna i villor, och även om att kliva in på Santa Pizzeria inte gav samma känsla som kliva in på Mamma Rosa, där det nästan kändes som att kliva in i någons vardagsrum, så var jag absolut uppspelt över det faktum att pizzerian ändå låg i en villa. När vi parkerade på uppfarten gissar jag, även om jag inte minns helt säkert då jag skriver detta cirka tre månader efter att själva händelsen ägde rum, att jag var helt spattig av förtjusning.

Pizzabagaren var en pratglad och skojfrisk herre som var på ett upplyftande gott humör. Han var dock bättre på att prata än vad jag var på att höra vad han faktiskt sa. Detta ledde till att jag föll tillbaka på att nicka och le, vilket är ett grepp jag är väldigt välbekant med i sociala sammanhang. Mina hörseltillkortakommande till trots gav han ett mycket gott intryck och vi kände oss med ens varmt välkomna på restaurangen. Efter att ha synat menyn och botaniserat bland de cirka 50 pizzorna som vi stod att välja emellan bestämde sig Renata för en klassisk Capricciosa medan jag kände mig aningen mer djärv och beställde en Carnevale, som innehöll köttfärs, bacon, kebabkött, lök, jalapeños och stark sås. Efter att vi beställt frågade vi om det gick bra att äta på uteserveringen, som bestod av ett litet runt bord ställt på gräsmattan i trädgården framför pizzerian. Bagaren tyckte det lät som en utmärkt idé och sprang själv ut först för att torka av bordet åt oss. Vi blev mycket väl omhändertagna.


Det var väldigt angenämt att sitta i en trädgård på Toredalsgatan en varm sommardag. Den idylliska och pittoreska känslan förstärktes ytterligare av vetskapen om att det vankades pizza. När våra pizzor sedermera blev utburna och vi började äta förstärktes alla positiva attityder gentemot Santa Pizzeria som vi redan hade, eftersom det var utsökt. Och utan att tala illa om pizzerior som inte ligger i villor vill jag ändå återigen poängtera vilken målerisk känsla det är att sitta i en villaträdgård, på en glest trafikerad gata, omgiven av andra villor och inmundiga pizza. Om andra pizzerior ens har uteserveringar vetter de nio av tio gånger mot tråkiga gråmulna torg, fotgängarfyllda esplanader eller tätt trafikerade huvudleder. Så var icke fallet här, miljön och maten skapade i kombination en genomgående näst intill fantastisk upplevelse. Vore jag tvungen att klaga på något skulle jag säga att det den 23 juli 2018 kanske faktiskt inte hade skadat om det hade varit aningen svalare, men hur jag än vinklar och vrider och vänder har jag svårt att beskylla Santa Pizzeria för just det, men jag kan inte heller utesluta möjligheten att pizzerian var inblandad i detta.

Positivt: Jättegott! Trevlig pizzabagare! Pizza i trädgården!
Negativt: Lite varmt ute.

Mamma Rosa i Aröd


Jag och min goda vän Robert kom för ett tag sedan på idén att vi kontinuerligt skulle äta pizza på nya serveringar tills vi ätit på Göteborgs samtliga pizzerior. Antagligen forskade Robert lite i detta för jag vill minnas att han berättade att det finns omkring 300-400 pizzerior i Göteborg. Det kan såklart lika gärna ha varit en halvkvalificerad gissning från hans sida. Vår tanke med detta var inte att försöka hitta den bästa pizzan i staden, utan snarare att bara utföra stordådet som att äta på alla pizzerior i ens hemstad innebär. Huruvida vi kommer lyckas med detta är ytterst tvivelaktigt då det tog oss några månader bara att gå från tanke till handling och i och med att vi, av ekonomiska och hälsomässiga skäl, inte kan äta på mycket mer än en ny pizzeria i månaden. Jag kommer ju givetvis att äta mer än en pizza i månaden, men gissningsvis kommer jag, på grund av lättja och bakfylla, huvudsakligen hålla mig till de redan beprövade etablissemangen. Som första delmål utsåg vi Mamma Rosa på Lillhagevägen i Aröd på Hisingen. Vi brukade åka förbi restaurangen när vi åkte buss 52 mot Skogome, på väg mot en replokal i Aröds industriområde och jag brukade förundras över det faktum att Mamma Rosa ligger i nedervåningen av en gråblek villa. Efter en längre tids prat skred vi sent omsider till verket lördagen den 18 juni.

Efter att ha avslutat min arbetsdag åkte jag till Backaplan där Robert, i sällskap med Stacey, Victor och John, plockade upp mig och körde oss till Mamma Rosa. När vi gick in genom dörren erfor jag en väldigt, väldigt mild variant av den filmiska upplevelse när man som utböling gör entré på en lokal krog varpå alla gäster tystnar och vänder sig om för att titta på en. Känslan förstärktes något av att Mamma Rosa, som sagt, ligger i en villa. Det kändes som att oannonserat gå in i en främlings udda inredda vardagsrum. Det var fantastiskt. Ortsborna som stod vid disken och föreföll besöka Mamma Rosa huvudsakligen för att nyttja restaurangens fullständiga rättigheter synade oss ett ögonblick och lämnade sedan artigt plats vid disken så att vi kunde beställa.

Robert, som inte orkade leta igenom menyn efter de vegetariska alternativen, gjorde det enkelt för sig och beställde en Vegetariana utan oliver, vilket innebär att pizzan hade vit burksparris, champinjoner, paprika, lök och feferoni på sig. Victor beställde en Margherita med mozzarella och gorgonzola medan Stacey drabbades av svår ambivalens och slutligen bestämde sig för en Funghi. Ett väl djärvt beslut kan tyckas. Jag, som tveklöst var den skojfriskaste i sällskapet, valde pizza utifrån dess namn och beställde en Kärlekspizza. Namnet gavs ingen egentlig förklaring i ingredienserna, som bestod av kyckling, champinjoner, lök, färska tomater och stark sås. Än idag är jag aningen konfys. John, som inte riktigt förstått storheten i vad vi höll på med, hade redan ätit och köpte rätt och slätt en Spaten att dricka. Jag köpte, utöver min Kärlekspizza, en stor stark för 39 kronor, vilket är ett fruktansvärt rimligt pris för en stor stark. Det är så rimligt att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.


– Jag gillar Funghi, deklarerade Stacey medan hon åt sin Funghi. Vi hade satt oss på uteserveringen och just konstaterat att Aröd, som det tedde sig sett från Mamma Rosa, kändes väldigt kontinentalt när maten kom. Pizzorna var imponerande i storlek och tallrikarna var runt en halv decimeter för små i alla riktningar, vilket var väldigt tilltalande men också lite opraktiskt rent logistiskt. Detta var såklart en bagatell, för pizzorna var väldigt smakliga.

– Det var ju inte svårt att smälla den här, den var ju svingod, utbrast Victor. I likhet med det mesta Victor säger låter detta som ett efterhandskonstruerat citat men det är alltså ordagrant vad han sa. Dessförinnan hade han ondgjort sig över avsaknaden av oregano på sin Margherita, men efter att ha gått in och bett om det och själv kryddat sin pizza var han belåten. Om inte jag missminner mig så delade John, som fick en pizzaslice av Victor, hans entusiasm över maten. Robert hade konstaterat att Vegetariana är djävligt tråkigt, men beskyllt pizzans standardingredienser för detta, och klargjort att Mamma Rosas bagare gjort ett bra jobb.

Ett par månader senare (när jag förövrigt inte skrivit färdigt den här texten ännu) satt jag och Robert vid ättestupan på Ramberget och talade varmt och nostalgiskt om vårt besök på Mamma Rosa. Robert lovordade pizzornas storlek och tunna botten och jag instämde helhjärtat. Pizzorna var väldigt goda, det tyckte både jag, Robert, Stacey, Victor och John. Som om inte goda pizzor skulle vara tillräckligt fanns det också öl, som till och med var rimligt prissatt. Och om inte goda pizzor och rimligt prissatt öl skulle vara tillräckligt så var upplevelsen av en pizzeria i en villa i pastorala Aröd absolut värd resan oavsett. Jag hade gärna återvänt till Mamma Rosa men i och med att jag inte bor i Aröd, vill åka buss 52 mer än nödvändigt eller vet hur man hittar dit med cykel är det tveksamt om det någonsin kommer hända. Detta grämer mig.


Positivt: Det mesta! En pizzeria i en villa! Trevlig personal! Gott! Öl!
Negativt: Nästan ingenting. Ligger i Aröd. Den starka såsen var inte så stark.